Catharina Carlsson är en präst som sedan år 2019 verksam i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö. Hon arbetar bland annat mycket med konfirmander och unga, där en av hennes uppgifter är att på alla plan inkludera dem i kyrkans arbete. Ad Lucems Peter Björkman mötte henne för ett samtal om arbetet som präst och viktiga frågor i samband med detta.
Peter: Berätta hur det gick till när du blev präst? Hur såg din kallelse ut?
Catharina: Jag är från Västra Skogen, höghusdelen av Solna. Och det var också i Solna jag kom i kontakt med kyrkan hösten 2003 i samband med konfirmationen. Mamma tvingade mig att konfirmera mig, det tillhörde hyfs och god kultur att göra det menade hon.
Jag trodde då att en präst skulle vara en tråkig farbror. Jag blev därför överraskad när konfirmationsprästen var i trettioårsåldern och hade orangefärgat hår. I kyrkan fick jag tillgång till en ny verktygslåda och ett nytt språk. Dessutom kom jag till insikten om att vi inte är ensamma.
När jag väl kommit till kyrkan kände jag mig genast hemma. Jag blev ganska raskt konfirmandledare, kyrkvärd och vaktmästare. Och kallelsen att bli präst kom redan under konfirmationsundervisningen. Prästen valde vid ett tillfälle att att läsa Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn istället för evangelietexten. Den texten gav mig ingenting av evangeliets kraft och jag kände att jag ville bli präst för att föra fram evangeliet och sätta det i centrum. Jag ville berätta evangeliet med mitt liv. Denna kallelse fick jag som fjortonåring och den gäller än idag,
Peter: Vad driver dig i ditt arbete som präst? Vad vill du göra?
Catharina: Jag brinner för att ge unga människor verktyg för tro – verktyg som kan hålla hela livet. Jag vill stärka dem genom att utmana dem att tänka på vad de verkligen tror på och utmana dem att gå på trons vägar.
Jag vill förmedla att ingen står och faller ensam och att det faktum att Gud är med gör skillnad. Trots allt finns det därmed ett ljus, trots den ondska som hela tiden manifesterar sig. Min övertygelse är att kyrkan har något ingen annan har.
Peter: Du bedriver konfirmandundervisning i Strängnäs. Vill du berätta något om vad du vill med den?
Catharina: Jag försöker behandla ungdomarna på samma sätt som jag själv hade velat bli behandlad – med största allvar och med sikte på att de ska få möjlighet att vara en del av församlingen och växa i den. Därför har de självklart viktiga roller i till exempel mässfirandet, med textläsning, bön och att få vara med vid altaret.
En sak som kännetecknar ungdomsgruppen i Strängnäs är att det är hyfsat lika många killar och tjejer som deltar, det är ganska ovanligt i Svenska kyrkan. Ofta är tjejerna i majoritet. En annan sak som sticker ut är att en stor del, ungefär en tredjedel, fortsatt i verksamheterna efter konfirmationen. Det är en ganska stor andel, och jag hoppas att det för många kan bli ett engagemang för hela livet.
Jag vänder mig emot när någon säger ”här kommer Catarina med sin svans”. Konfirmanderna är ju inte bara mitt ansvar. De unga i församlingen är allas ansvar och ungdomsarbetet hela församlingens arbete. Först då, när 16- och 80-åringar självklart arbetar tillsammans, blir församlingsarbetet på riktigt bärkraftigt och samhällsförändrande.
Peter: Vad kännetecknar dagens fjortonårings möte med kyrkan enligt dig?
Catharina: Jag upplever att konfirmanderna är som tomma blad, de har inga förutfattade meningar om vad kyrkan är som jag hade för 20 år sedan. Det gör på ett sätt arbetet lättare. Ungdomarna är nyfikna och öppna för att lära nytt.
Min uppfattning är också att dagens unga människa efterfrågar ett tryggt och lite tråkigt liv snarare än ett äventyrligt och osäkert. De krig och konflikter som finns idag gör att ungdomar upplever att det finns ett reellt hot om att världen kan bli tillintetgjord.
Peter: Teodicéproblemet, frågan om varför världen är ond om Gud är god, är det aktuellt för dagens ungdomar upplever du?
Catharina: Ja det är det i högsta grad. Pandemin, krigen och gängskjutningarna har alla kommit ungdomarna in på livet. Och frågan om hur Gud kan vara god med all ondska som finns alltid där.
Jag brukar svara att Gud har gett oss människor en fri vilja att handla gott eller ont. Vi missbrukar denna frihet hela tiden. Vi står inte upp för våra medmänniskor som vi borde. Vi ställer inte upp för dem som förminskas. Detta innebär dock inte att Gud inte finns eller inte bryr sig. Tvärtom.
Peter: Hur ser du på missionsbefallningen? Jesus ord i Matteus evangelium 28:16-20 som bland annat lyder ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Funkar detta att göra för människor i gemen?
Catharina: Det gäller att tala om Jesus i rätt tid. Jag är öppen för att alla samtal kan bli trossamtal. Men om jag forcerar samtalet in på frågan om tron blir det inte ett svar på den längtan personen jag samtalar med har, utan bara min missionsiver som kommer fram.
Min inställning är att vi lär av varandra och att alla har något att lära ut om tron, livet och sig själva. I missionsbefallningens avslutning säger ju Jesus: ”jag är med er alla dagar till tidens slut”. Detta är inte villkorat och gäller alla – också de som inte tycker sig följa missionsbefallningen tillräckligt .
Peter: I Gamla testamentet finns det många profeter som hotar människorna med en framtida undergång. Hur ser du på dessa texter?
Catharina: Profeterna hotar och hotar och det är förstås inte tomma ord. Gud skulle kunna förgöra Strängnäs på två minuter om han så vill. Och profeterna använder den högsta auktoritet de kan hitta för att få människor att vända om från sina orätta handlingar.
Jag har ett liv som jag uppskattar och jag hoppas på en ny konfirmandgrupp nästa år. Även om jord och himmel en gång kommer att förgås, litar jag och förtröstar på det som kommer efteråt.
Peter: Vad tror du till sist om kyrkans framtid?
Catharina: Jag tror på en Jesuscentrerad kyrka där det allra viktigaste är det vi ägnar oss åt: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Tron skall vara i centrum, annat måste stå tillbaka. Kyrkan kommer inte att kunna vara lika personaltät i framtiden och vi måste kunna prioritera det viktiga och låta det andra dö. Kyrkan måste få fortsätta vara ett hopp, något som är mer än världens elände och död.
