Fuck sötman
Ché qualcos´altro, ancora, bruscia il cuore…
P P Pasolini
Det är kärlek, och felet var mitt, vilket du inte ska misstro.
Hur oktober tillåter vindarna att strömma genom kvarteren,
likt urbana stänk av milda tsunamikrafter, vill nu få mig
att väcka känslan av något konstigt olevt i det förflutna…
Ja, så var det: vi brukade sno åt oss uppriktiga möten –
hur många var det? – i vårt blinda klarseende. Hur länge
sedan, hur nära i tiden? Ljög vi inte om vårt mod, var vi
inte ärliga om vår inre glöd, som vi aldrig vågade utmana.
Men likväl måste jag påminna dig: dunklast i bristen var
bomben som briserade, när jag förstod att hjärtat börjat
lägga patiens med vår förvirring. Och du: vad förstod du? –
Du? Kärleksfullare än kärlek-åt-alla, som så hatiskt ropas
i eventen – visst. Just så avsiktslös, så tömd på allvar
som de flesta av oss som tror att löften är friare än löven
som faller i höstrusket på gatorna i Malmö, när åtrån
förvandlats till en ökentrakt, likadant ödsligt fientlig.
Som jag, som jag… Hur i verkligheten diktens ord
inte når dig: vad är löjliga försök till liv värt på papper,
cirklar av omöjliga signaler från själ till själ, i predikan
med livsklichéers döda skal att tugga? Guldskrift är det
ju inte, blöder gör det på riktigt: saknar jag liv står inget
skrivet i stjärnorna utan i själens behov av allvar. Men
kanske nås du i din sötsliskiga feghet av mitt ärligaste
Fuck you? Där jag drömt, upplevt sagors kusliga ton
på Malmös bullrande gator är staden nu inget annat
än ett fullfjädrat klasskaos, om vi tvunget måste
prata marknadstänk. Inget överlever utanför zoner,
staplade historielöst intill varandra, i sådan isolering
att den svage tvingas se sig själv i andras svagheter
och stigman, medan rikare spolingar speglar sig
i garageuppfartens folkhemska idyll, mammons
djupa bassänger: så smutsiga av von Ankabegär,
så fyllda att de dränker andra människors värden.
Men för mig inget annat än vindars kvartersflykt
där det glöms vart ords värme – var det allmosor? –
på minnets hemliga bakgårdar. Allt var så overkligt
sant. Efterlyst, vid parkens berså – minns du? – dit jag
går ensam, är självprövningens beska vin, vitbokens
öppna sidor – mindre av hjärta, mer av stål: allt
som oskyldigt var rent, så ärligt bortom all slags
beräkning, överlever det bara i skamligt pinsamt:
var allt mer lättsmält än ecstasyn, de löjliga pillren
i vinglaset – allt att misstänkliggöra, glömma
när äcklet sköljts ner? Misstron blivit svartare
än mascaran? Som var allt… inget… inget
