«Dåmaas Määrtong»? Qu´est-ce ?  I spåren av Thomas Mertons franska rötter

     

                                                                           

När allt meningsbärande i en bok bränner till i ens medvetande och väcker nyfikenhet på författaren, manar detta till något som kan te sig lika värdefullt som läsandet. Innehållet kan uppfattas som så angeläget, att man rentav önskar resa i författarens fotspår för att uppleva vad som format honom eller henne, och då ljuder signalen likt ett tydligt och starkt memento – bryt upp, bryt upp!

I Thomas Mertons klassiker till självbiografi, Kallad till tystnad, (1956, övers. M. & S. Stolpe) finns flera textpassager, som är så fängslande att man mer än en gång måste lyfta blicken från boksidorna för att man längtar bort från skrivbordet eller läshörnan, ut till den levande verklighet som präglat författaren.

Det är som om världen kallar och vill en något som är lika stort som själva läsningen. Oändligt är vårt stora äventyr!

Här är ett dylikt citat, så uppfordrande och betydelsebärande att det fick göra mig sällskap på en sådan resa, eller – om man så vill, under en sådan pilgrimsfärd som jag nyligen förverkligat i Thomas Mertons barn- och ungdomstrakter i södra Frankrike.

”Sanningen, som många inte förstår förrän det är för sent, är den att ju mer man försöker undvika lidandet, desto mer lider man, därför att allt mindre och obetydligare saker börjar plåga en, i proportion till ens fruktan för lidandet.”

Så formulerade Thomas Merton sitt försök att hantera och göra sig förtrogen med lidandet, när han fått perspektiv på sin nästan outhärdliga sorg efter faderns bortgång. Tårarna vid sjukhussängen hade inte gått att hejda, ingen av de närvarandes ledsnad kunde mildras, och det skulle gå många år innan Thomas Merton försonades med smärtan. Man kan om man så vill se hela Kallad till tystnad som en brottning med frågan om lidandets värde.

Självbiografin börjar med en annan mening, som för min del också blev ett startskott – dessa två här ovan citerade textpassager tjänade helt enkelt som en uppmaning om att göra en pilgrimstur i den amerikanske trappistmunkens franska fotspår:

”Den sista januari 1915, under ett av de stora världskrigen, föddes jag i skuggan av ett franskt berg på gränsen till Spanien.”

När jag lyfte blicken från boksidorna växte min förhoppning om att kunna uppleva biografins fakta, kronologi och verklighet på rätt plats, även om jag var medveten om att rätt tid inte längre går att nå. Men förflutna dagar behöver inte vara döda dagar. Kanske kunde jag ute i verkligheten få en uppfattning om vad som påverkat Thomas Merton under hans barn- och ungdomsår.

I en text ur en annan bok, Conjectures of a Guilty Bystander (1968), bekände Thomas Merton några år före sin död en ständig längtan till detta Frankrike, som han blott sporadiskt skulle återvända till efter faderns bortgång 1930.

”There are times when I am mortally homesick for the South of France, where I was born.”

Författaren tar det ännu ett steg när han i Kallad till tystnad skriver att om han alls haft ett hem, fanns det i Sydfrankrike. Det var i Frankrike Thomas Merton så starkt upplevde närheten till betydelsefulla källor för världens andliga och intellektuella liv, att han alltid skulle bära denna närvaro inom sig.

*

Berget i vars skugga Thomas Merton föddes heter Pyrenéerna och är i sin sträckning från Medelhavet till Atlanten drygt 40 mil långt,  samt på sina håll i gränstrakterna mellan Spanien och Frankrike 13 mil brett. På månen har för övrigt Pyrenéerna en syster. Mont Pyrenaeus är uppkallat efter sin jordiska släkting. Namnet är hämtat från grekisk mytologi: Pyrene blev havande med Herakles, och födde en orm åt honom. I sin rädsla för faderns vrede flydde hon ut i ödemarken, där rovdjur slet ihjäl henne. Med tanke på bergskedjans rikedom i flera avseenden – historia, religion, geologi, botanik, flora och fauna, ger namnet i sig viss etymologisk tyngd åt den mångfald som präglar också kulturlivet, vilket påtagligt ofta bejakat världen med en blomstrande och stärkande kraft, sprungen ur dessa mer eller mindre svårtillgängliga gränstrakter.

Lika uråldrig som utsökt grottkonst fascinerar ännu grottbesökarna, och man kan ana att det funnits utomordentliga skydds- och överlevnadsmöjligheter också i bergens dalar och skogar, samt på dess fält och ängar. Många folkslag och anhängare av bestämda trosuppfattningar har passerat, levt och bosatt sig i bergstrakterna. Kelter, romare, merovinger, araber och katarer är blott ett fåtal av dessa. Flera omtalade och namnkunniga skaparsjälar är antingen bördiga i Pyrenéerna eller så har de lockats att resa i miljön – gemensamt för alla är att de fascinerats så pass av trakterna att konstnärlig, filosofisk, teologisk, kulturhistorisk och skönlitterär gestaltning getts inspiration och utvecklats. Några namn kan och bör nämnas: Simone Weil, C. G. Chesterton, Jules Verne, Pablo Picasso, Voltaire, Zoé Oldenburg, Otto Rahn och Richard Stanley.

Samt då denne Thomas Merton, som således föddes vid foten av detta berg – i Prades.

*

I småstaden Prades beläget nära Perpignan i det som kallas departementet Pyrénées-Orientales såg Thomas Merton 1915 första gången världens ljus. Föräldrarna Ruth Jenkins från USA och nämnde Owen Merton från Nya Zeeland ville båda leva, utvecklas och verka som konstnärer. Efter att ha träffats på en konstskola i Paris, och efter ett kringflackande liv slog de sig ner i Prades i hopp om en mer stabil tillvaro som kunde ge dem möjlighet att finna motiv och arbetsro för  att kunna måla.

Men Thomas Merton berättar i Kallad till tystnad att han knappt hann födas och stå på sina ben, förrän föräldrarna gav sig iväg igen. Överhuvud är barn- och ungdomsår påtagligt oroliga och turbulenta för den blivande trappistmunken – ett hem fanns inte alltid, och existerade det alls, var det antingen där Owen och Ruth kunde skapa eller där släktingar tog hand om pojken.

När föräldrarna sedan båda gått bort tog det många år och flera tunga problem av vad man säger värdslig natur innan Thomas Merton hittade sitt verkliga hem – i tystnaden.

*

Första anhalten på min pilgrimsfärd blir lämpligt nog Prades. Gränderna är trånga, värmen vid min ankomst nästan olidlig. Jag har flugit till Narbonne och sedan kört hyrbil hit längs svindlande vackra (och farliga!) vägar. Känslan av att jag kommit till en dammig småstad är påtaglig, men närvaron av de höga bergen gör luften lättare att andas. Damen på turistbyrån ser mer besvärad än välkomnande ut.

Hon börjar tala om annat som Prades erbjuder och verkar inte intresserad. Men jag har inte kommit för kammarmusikens och det katalanska sommaruniversitetets skull. Jag sökte mig hit för att finna det hus där familjen bodde under två års tid. Med hjälp av kartor och bilder på nätet hittar jag till slut rätt. Väggskylten är liten och ses knappast av många turister. Det ska nog till en pilgrim som mig, som anlänt till Prades i jakt på reminiscenser av Thomas Mertons tidiga barndomsmiljö, för att upptäcka skylten på fasaden. Familjen ska ha bott på andra våningen i ett hyreshus som idag ter sig aningen stumt och intetsägande, som om det bommats igen och avvisat all kontakt med yttervärldens mänsklighet. Ljus och fri rymd i form av utsikt och spännande vyer som kan ha tilltalat en konstnärsfamilj upptäcker åtminstone inte jag inne på den trånga gatan.

Owen, som enligt Thomas ”målade som Cezanne och förstod det sydfranska landskapet på samma sätt som Cezanne gjorde”, ville i motsats till Ruth Jenkins enligt vad som sägs i Kallad till tystnad ”leva på i princip ingenting – eftersom vi praktiskt taget inte hade något att leva på.” Modern, som verkar ha haft andra (läs: större) krav på tillvaron, var heller inte av samma bohemiska natur. Många konstnärsvänner från Paris tilläts i vilket fall komma på besök. Man vandrade tillsammans till klosterruiner och kyrkor på bergssluttningarna och sökte dramatiska naturscenerier för att få inspiration och finna motiv. Pyrenéerna tycks ha haft något att säga dem alla.

Thomas Merton kan knappast ha burit med sig minnesbilder från dessa tidiga dagar i sitt liv, men han glömmer aldrig liknande byggnader och naturmiljöer på annat håll i Sydfrankrike: ”Är det underligt, att jag känner det som om de platserna vore mina vänner?” 

Världen var dock inte särskilt fridfull under familjens två år i Prades. Första världskriget rasade som värst: inte så långt från staden låg massor av skadade och  ruttnande män i skyttegravarna längs floden  Marne. Owen hade dock vägrat att ta värvning, och ska ha försörjt familjen genom att spela piano på lokala välgörenhetskonserter samt i stadens biosalong. Denna biograf hittar jag aldrig trots idogt sökande.

Det tar idag inte många minuter att gå från centrum och nå ut på landsbygden där Pyrenéerna sträcker ut sig, som för att upplysa om att världen är större än vad man möjligen inbillar sig i Prades. Kanske var bergen det enda riktigt betydelsebärande för Owen och Ruth Merton åren 1915-1916.

*

Under några timmars bilfärd västerut till Montauban, en större stad belägen i departementet Tarn-et-Garonne, inser jag också hur storslaget detta fransk-spanska berg är. Till denna huvudort kom Owen och Thomas 1925 efter en lång resa över Atlanten till Calais och sedan ner genom Frankrike. Jag kommer således från öster, far och son Merton anlände med tåg norrifrån.

När familjen 1916 lämnade Prades och ett oroligt, krigsdrabbat Europa hade man farit till New  York för att få stöd av släkten som levde där. Thomas fick en bror, som döptes till John Paul, och föräldrarna drömde om att återvända till Frankrike för sin konsts och sina barns skull.

Men modern avled 1921, och det ensamma föräldraansvaret skulle tynga Owen, som tvingades ta många ströjobb när målningarna, trots uppmärksammade och hyllade utställningar, inte sålde i tillräcklig utsträckning. En dag avslöjade fadern sina framtidsplaner för sin äldste son. Så här återger Thomas Merton minnet i sin självbiografi:

– Vi ska fara till Frankrike, sade far.

Under resan berättade Owen om Jeanne d´Arc, vilket väckte en känsla hos sonen för sådana värden som skulle få livsavgörande betydelse. Upplevelsen av kloster, kyrkor, katedraler, ruiner, slott och byar blev tillsammans med bergens och landskapets skönhet oförglömlig. Frankrike hade så sakteliga börjat återhämta sig efter det katastrofala kriget.

Vördnaden för det franska skulle aldrig överge Thomas Merton. Under sina år i klostret Gethsemani utanför Louisville i Kentucky, USA var det han som välkomnade franska gäster samt fick hålla föreläsningar om fransk litteratur, historia och kultur. Thomas Merton läste och översatte också franska författare och poeter, av vilka Albert Camus och René Char blev särskilt betydelsefulla.

*

Men Montauban var inte rätt plats. ”Vilken död stad!” utropar Thomas Merton långt senare när han drar sig till minnes vilket första intryck far och son fick redan på tågstationen. Ett besök på Syndicate d´Initiative gav emellertid visst hopp om framtiden. Några fotografier från en mindre ort, belägen i ett dramatiskt landskap och vid en flod som löpte bland berg och längs djupa raviner lockade far och son att ta tåget dit.

För min del tog körningen från Montauban omkring femtio minuter längs en väg som följer den gamla järnvägens sträckning. Byns namn – Saint Antonin Noble Val – är sägenomspunnet och uppmärksammar såväl naturens skönhet som det helgon, Antonius, som några århundraden efter Kristus födelse led martyrdöden för att ha spridit den kristna läran i södra Frankrike.

Här har människor levt över tiotusen år, och än idag kommer många hit för att uppleva ett förflutet som ännu är i liv samt en natur som med sina raviner, klippor, grottor, höga bergstoppar och dramatiska vattenflöden är populär för de äventyrsbenägna. Det är inte svårt att förstå varför Thomas Merton höll denna trakt så nära sitt hjärta hela livet. Enligt vad han själv berättar i självbiografin företog han tillsammans med kamrater långa vandringsturer såväl uppe i bergen som längs bergsstigar till andra byar.

När jag själv kommer fram erfar jag en underlig känsla av att tiden stått still. Att köra bil i centrum är inte att tänka på. Gränderna är i sin medeltida sträckning så trånga att två människor knappast kan gå intill varandra. Stadsmuren från romarnas tid är ersatt av en cirkelboulevard, stadshallen lär vara Frankrikes äldsta. Den iögonfallande kyrkan tycks hålla ihop såväl orten som det omgivande landskapet, och floden Aveyron verkar hejda sitt flöde framför den katedralliknande byggnaden som för att intyga naturens vördnad. Också Owen Merton uppmärksammade detta, när han målade en akvarell för att i sin tur hedra kyrkan och dess påverkan på människor genom skilda tider.

Överhuvudtaget är det här betydligt enklare att få syn på Owen och Thomas Merton. Fadern sitter ännu invid byns största bro och målar vid Aveyrons strandbank. Han har köpt ett stycke land i västra utkanten av Saint Antonin, där han ska bygga ett mindre stenhus med byggnadsmaterial från raserade medeltida kapell och kyrkor. Företrädare för det lokala rugbylaget, Avant-Garde de Saint Antonin, hade utsett honom till klubbordförande, pianospelandet möjliggjorde också här bättre inkomster och han planerar för sina söners framtida skolgång. Det tycks som om han menade att religionen i katolsk tappning var något för båda. Flera resor i södra Frankrike bejakar skapandet och han utvecklar sin konst.

Detta är Owen Mertons sista lyckliga år i livet.

Jag ser hur fri och glad Thomas Merton är. Han förälskar sig i en flicka från byn, enligt självbiografin ”en tämligen flyktig affär”. Franskan bli allt bättre, vilket underlättar studierna som påbörjas oktober 1926 vid Lycée Ingres inne i  Montauban, dit han får ta tåget.

Men här och nu finns ingen framtid. Blotta åsynen av Henriette gör honom lycklig!

Thomas har fått vänner som accepterar honom, och imorgon ska han delta i byns årliga fest med fackeltåg och dans, samt andra så kallade folknöjen som idag inte kan betraktas som annat än djurplågeri. Alla barn och ungdomar tillåts hoppa i floden i jakt på en anka som kastas från brons högsta punkt. Den som fångar fågeln får första priset. Andra tävlingsmoment är inte trevligare. I ena änden av Saint Antonin hålls en duva bunden uppe i en trädtopp, och alla skjuter på den med sina hagelbössor tills den är död. I andra änden av byn står människor vid flodstranden och skjuter på en kyckling, fastbunden vid en låda som flyter omkring i vattnet.

Jag bär minnesbilderna med mig i sökandet efter huset som Owen byggde med hjälp av arbetare från trakten. Så lätt är det inte att hitta, och inte heller på denna turistbyrå i centrum fanns hjälp att tillgå. Men den unga kvinnan där visar åtminstone intresse. Jag tillåts hålla en kort föreläsning om Owens och Thomas tid här, och hon antecknar och lovar att själv återberätta historien för turister som kommer till Saint Antonin.

Till slut får jag hjälp av en brevbärare, som visar vägen. Chemin Thomas Merton är trång och omgärdad av en låg mur, som avgränsar gränden mot stora odlingslotter och en halvrisig skog. Vid vägs ände står stenhuset, idag större än det ursprungliga. Owen Merton byggde på sin tid en enklare bostad med ett allrum på bottenplan för måltid och ateljéarbete, samt en ovanvåning nyttjad som sovplats.

Så dagens märkliga vakttorn är från en senare tid, liksom utbyggnaden som vetter mot entrén in till den stora trädgården. Owen ska ha lagt ner mycket tid på blommor, träd och växter. Devisen ter sig självklar: att rensa rabatter kan som bekant vara detsamma som att rensa huvudet, att vårda trädgården detsamma som att vårda sin själ.

Jag ser för mitt inre hur konstnären växer som människa under trädens grönska och intill blommornas färgsprakande vår och sommar.

Vi bjuds in av nuvarande ägarna, som visar runt och som vet mycket om familjen Mertons historia. Här ville Owen Merton ge sina söner ett stabilt hem och här hoppades han få det lugn som var en förutsättning för att kunna utvecklas som konstnär.

*

Så blev det inte. Ödet hade annat i beredskap. Vad som skulle hända är vad man säger en annan historia. Thomas Merton och hans bror fick föräldralösa möta framtiden.

The rest is not silence, även om just tystnaden skulle bli Thomas Mertons kall.

Hans meningsskapande och bejakande visioner om en bättre värld blev hans livsöde.

När jag lämnar Saint Antonin Noble Val stannar jag några timmar uppe bland bergen, där en hisnande vy ges mot dalen i vilken byn kan skymtas. En känsla av ha fått uppleva åtminstone viss närhet till allt som Owen och Thomas Merton fick vara med om åren 1926 till 1930 kommer över mig.

Dagar kommer och går passerar förvisso i en takt som kan upplevas som oregerlig och svår att förhålla sig till. Men själva tanken med att göra en pilgrimstur är att få tid och lugn nog att kunna reflektera över vad livet gör med oss människor.