Strimmas blick
Bor ensam i skogen
när vid brevlådan
våra ögon möts
sköldpaddsfärgade unge
med vita fläckar
och havsgröna ögon
Lyfter upp dig
du flyr
Du kom med hopp
en strimma hopp
Kallar dig Strimma
Lutad mot husväggen låtsas jag sola
medan du långsamt närmar dig trappan
och lägger dig mellan fötterna
Vi söker oss bägge till solen
ska det visa sig
denna gång stannar du
Törs inte röra mig
sitter på köksgolvet
med dig sovande i knäet
*
När du kommer in från skogen
hälsar du först
pratar med oss bägge
för nu är vi tre
Du ligger på hans arm vid datorn
eller han borstar dig
och du sträcker dig efter borsten
för att bli kliad på pannan
Du tvättar dig titt och tätt
spretar med klorna
putsar omsorgsfullt mellan
Vi klipper dem inte -
en fri katt måste försvara sin frihet
Vi smeker din mage
lena, lena pälsen
buffar med näsorna mot din panna
När du äter torrfodret
bildas ett hål i mitten
Du föredrar vattnet i bergsskrevan
framför det friska i skålen
slickar blöta mossan
När räven kommer
ser du honom dricka -
ni verkar känna varandra
och hundarna Strimma
hundarna
dom tycker du om
med katter är det svårare
Hos dig finns inget kryperi
Vad du väljer är verkligt
Vad du ger är sant
Du vässar klorna på trädstammar
fåtöljer
tapeter
och utomhuspaneler
söker skydd för ösregnet
under lärkträdet och verandan
eller kommer in för att bli torkad
med din orangea handduk
I huset sover du på olika platser
bygger grottor
Ibland ligger jag på mattan -
drunknar med mina mörkblå
i dina gröna
Växthuset är ditt eldorado
där du doppar tassen i vattenkannan
slickar
En kopparödla väcker extas
jag hjälper henne slinka undan
ner i jorden
in mellan stenar
I trädgården leker du med majsen
hoppar efter vipporna
gräver gropar i odlingslådorna
varifrån du sen spanar på kryp
Repar timjan med dig intill
tills du springer iväg till ditt
*
Dagen du dog
fanns ingen väg tillbaka
Döden börjar om och börjar om
bakom ögonens lock
inför blicken på en svart plastsäck
där du ligger
funnen vid vägrenen
av kvinnan
som parkerade vid brevlådan
och ringde på
med ditt röda halsband med silverpärlan
i handen
som jag först trodde du tappat
som så många gånger förr
När hon öppnat bakluckan
försvann hoppet
Såret Strimma
vid vänster tinning
din tinning Strimma
såret, såret!
Plåten
hårda stålet
mot huvudet
huvudet, huvudet!
Blodet Strimma
blodet
rännilen i munnen
Strimma, Strimma!
*
Skogen är tom
söker på dina platser
den är tömd
Vart man än ser
finns du inte där
tills du aldrig mer försvinner
bor i kroppens
hjärta
hjärna
och hara
där kropp, själ och ande möts
*
tänker på katterna
i flyktingarnas famn på tågen till Polen
och de som blev kvar
bland krevaderna
Känner igen dig
som katten i Peter Nádas famn när han var nio -
fyraårig fick han forsla lik på kälkar i Budapest
lärde sig att skenet bedrar
Känner igen dig
som klosterkatten
hos Dominikansystrarna som
”…bor hos katoliker. Vad är en katolik?
Jo – en katt-olik … som går sin egen väg …”
Känner igen dig
i Edith Södergrans Som en eld över askan -
hennes fotografier av katterna i Raivola
din sten under granens svepning
samlar ljus
och dina sju stenar på klippavsatsen
belyses av solens upp- och nedgång
som eldar över askan
*
Återsken stiger
från
Strimmas berg
lyfter oss
*
LEKAMEN
ordet och kroppen
vårt liv tillsammans
LEK och AMEN
