Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom. Matt. 6:7-8
En biskop seglade från Archangelsk till Solovetskyklostret. På samma skepp befann sig ett antal pilgrimer på väg för att besöka helgedomarna på platsen. Resan gick smidigt. Vinden var gynnsam och vädret vackert. Pilgrimerna låg på däck och åt eller satt i grupper och pratade med varandra. Biskopen kom också upp på däck och medan han gick fram och tillbaka lade han märke till en grupp män som stod nära fören och lyssnade på en fiskare som pekade ut mot havet. Han sa något till dem. Biskopen stannade och såg åt det håll som mannen pekade. Men han kunde inte se något annat än havet som glittrade i solskenet. Han gick närmare för att lyssna, men när mannen fick syn på honom tog han av sig mössan och var tyst. Resten av folket tog också av sig sina mössor och bugade sig.
»Låt mig inte störa er, mina vänner», sade biskopen. »Jag kom för att höra vad den gode mannen sade.»
»Fiskaren berättade för oss om eremiterna», svarade den ene, en handelsman, som var något djärvare än de andra.
»Vilka eremiter?» frågade biskopen, i det han gick fram till sidan av skeppet och satte sig på en låda. »Berätta för mig om dem. Jag skulle vilja höra. Vad var det du pekade på?»
»Den där lilla ön du kan se där borta» svarade mannen och pekade på en punkt längre fram och en liten bit till höger. »Det är den ö, där eremiterna bo för sina själars frälsning.»
»Var ligger ön?» frågade biskopen. »Jag ser ingenting.»
»Där, i fjärran, om ni vill vara snäll och se längs min hand. Ser du det där lilla molnet? Nedanför det och en bit till vänster finns bara en svag strimma. Det är ön.»
Biskopen tittade noga, men hans ovana ögon kunde inte urskilja något annat än det skimrande vattnet i solen.
»Jag kan inte se den», sade han. »Men vilka är eremiterna, som bor där?»
»De är heliga män», svarade fiskaren. »Jag hade länge hört talas om dem, men fick inte möjlighet att råka dem förrän förrförra året»
Och fiskaren berättade hur han en gång, när han på natten var ute och fiskade, hade blivit strandsatt på den ön, utan att veta var han var. På morgonen, när han vandrade omkring på ön, stötte han på en jordkoja och mötte en gammal man som stod i närheten av den. Efter en stund kom två andra män ut, och sedan de hade gett honom mat och torkat hans saker, hjälpte de honom att reparera hans båt.
»Och hurdana är de?» frågade biskopen.
»En av dem är en liten man med böjd rygg. Han bär en prästkappa och är mycket gammal, han måste vara mer än hundra skulle jag säga. Han är så gammal att det vita i hans skägg håller på att få en grönaktig nyans, men han ler alltid och hans ansikte är ljust som en ängels från himlen. Den andre är längre, men han är också mycket gammal. Han är klädd i en sliten bonderock. Skägget är brett och gulgrått. Han är en stark man. Innan jag hann hjälpa honom vände han min båt som om den bara var en hink. Han är också vänlig och gladlynt. Den tredje är lång och har ett skägg som är vitt som snö och når ända till knäna. Han är sträng, med överhängande ögonbryn och han har ingenting annat på sig än en matta knuten om midjan.»
»Och talade de till dig?» frågade biskopen.
»För det mesta gjorde de allt under tystnad och talade inte ens mycket med varandra. En av dem kunde bara ge den andre en blick, och han förstod honom. Jag frågade den längsta om de hade bott där länge. Han rynkade pannan och mumlade något som om han var arg. Men den äldste tog hans hand och log, och så blev den långe tyst. Den äldste sade bara: ‘Förbarma dig över oss!’ och log.»
Medan fiskaren talade hade skeppet kommit närmare ön.
»Se där, nu kan ni se det tydligt, om ers nåd vill se efter», sade köpmannen och pekade med handen.
Biskopen tittade och nu såg han verkligen den mörka strimma som var ön. Efter att ha tittat på den en stund, lämnade han fören på skeppet, gick till aktern och frågade rorsmannen:
»Vad är det där för en ö?»
»Den där», svarade mannen, »har inget namn. Det finns många sådana i detta hav.»
»Är det sant att det finns eremiter som bor där för att frälsa sina själar?»
»Så är det sagt, ers nåd, men jag vet inte om det är sant. Fiskare säger att de har sett dem, men det är uppenbart att de bara syr fiskegarn.»
»Jag skulle gärna vilja gå i land på ön och se de här männen», sade biskopen. »Hur kan jag göra det?»
»Skeppet kan inte komma nära ön», svarade rorsmannen »men du kan bli rodd dit i en liten båt. Det är bäst att du talar med kaptenen.»
Kaptenen blev tillkallad och kom.
»Jag skulle gärna vilja se dessa eremiter», sade biskopen. »Skulle jag inte kunna få bli rodd i land?»
Kaptenen försökte avråda honom.
»Det är naturligtvis möjligt», sade han, »men vi skulle förlora mycket tid. Och om jag får drista mig till att säga det till ers nåd, så är de gamla männen inte värda era mödor. Jag har hört sägas, att de är enfaldiga gamla karlar, som ingenting förstå och aldrig säga ett ord, lika litet som fisken i havet.»
»Jag vill gärna träffa dem», sade biskopen, »och jag skall betala er för ert besvär och er tidsförlust. Var snäll och låt mig få en båt.»
Det fanns ingen annan utväg. Så ordern gavs. Matroserna hissade segel, styrmannen vände rodret och skeppet satte kurs mot ön. En stol ställdes fram åt biskopen och han satt där och såg framåt. Alla passagerarna samlades i fören och blickade ut över ön. De som hade de skarpaste ögonen kunde snart urskilja klipporna på den och efter en stund också en jordkoja. Till slut fick en man syn på eremiterna själva. Kaptenen kom med en kikare och efter att ha tittat först själv, räckte han den till biskopen.
»Det stämmer nog. Det är tre män som står på stranden. Där, lite till höger om den där stora klippan.»
Biskopen tog kikaren och såg de tre männen: en lång, en kortare och en mycket liten och böjd, stå på stranden och hålla varandra i händerna. Kaptenen vände sig till biskopen.
»Närmare än så här kan inte fartyget, ers nåd, komma. Om du vill gå i land, måste vi be dig stiga med i roddbåten, medan vi ankrar här.»
Trossen släpptes snabbt ut, ankaret kastades och seglen rullades in. Det hördes ett brak och skeppet skakade. Då en liten båt hade sänkts i vattnet, hoppade roddarna i den, och biskopen steg ned för lejdaren och satte sig. Männen drog i årorna och båten rörde sig snabbt mot ön. När de kom inom ett stenkasts avstånd, såg de tre gamla män – en lång man med endast en matta knuten om midjan, en kortare i en trasig bonderock och en mycket gammal, som var böjd av ålder och bar en gammal prästrock – alla tre stod hand i hand.
Roddarna drog sig in till stranden och höll båten fast med båtshaken medan biskopen klev ut. De gamla bugade sig för honom och han gav dem sin välsignelse, och de bugade sig ännu djupare. Då började biskopen tala till dem.
»Jag har hört», sade han, »att ni, gudfruktiga män, bor här och räddar era egna själar och ber till vår Herre Kristus för era medmänniskor. Jag, en ovärdig Kristi tjänare, är kallad genom Guds barmhärtighet att vakta och undervisa hans hjord. Jag ville träffa er, Guds tjänare och göra vad jag kan för att undervisa er också.»
De gamla männen tittade leende på varandra, men förblev tysta.
»Säg mig», sade biskopen, »vad ni gör för att frälsa era själar och hur ni tjänar Gud på denna ö.»
Den andre eremiten suckade och såg på den äldsta, den mycket gamla. Denne log och sade:
»Vi vet inte hur vi ska tjäna Gud. Vi tjänar och försörjer oss själva bara, Guds tjänare.»
»Men huru beder du till Gud?» frågade biskopen.
»Så bedja vi», svarade eremiten. »”Tre är ni, tre är vi, förbarma er över oss.”»
Och när den gamle mannen sade det, lyfte alla tre sina ögon mot himlen och upprepade:
»Tre är ni, tre är vi, förbarma er över oss!»
Biskopen log.
»Ni har tydligen hört något om den heliga treenigheten», sade han. »Men ni ber inte rätt. Ni har vunnit min tillgivenhet, gudfruktiga män. Jag ser att ni vill behaga Herren, men ni vet inte hur ni ska tjäna honom. Det är inte så man ska be. Men lyssna till mig, så skall jag undervisa er. Jag skall inte undervisa er om min egen väg, utan om det sätt på vilket Gud i den Heliga Skrift har befallt alla människor att be till honom.»
Och biskopen började förklara för eremiterna hur Gud hade uppenbarat sig för människorna. Och berättade för dem om Gud, Fadern, och Gud, Sonen, och Gud, den helige Ande.
»’Gud Sonen kom ner till jorden’, sade han, ’för att frälsa människorna, och det var så han lärde oss alla att be. Lyssna och säg efter mig: ’Fader vår.’»
Och den förste gamle mannen upprepade efter honom: »’Fader vår’», och den andre sade: »’Fader vår’», och den tredje sade: »’Fader vår.’»
»Som är i himmelen», fortfor biskopen.
Den förste eremiten upprepade: »Vem är i himmelen?», den andre snubblade över orden och den långe eremiten kunde inte uttala dem på rätt sätt. Hans mustasch hade växt över munnen så att han inte kunde tala klarspråk. Den mycket gamla eremiten, som inte hade några tänder, mumlade också otydligt.
Biskopen upprepade orden ännu en gång och de gamla männen upprepade dem efter honom. Biskopen satte sig på en sten och de gamla männen stod framför honom, betraktade hans mun och upprepade orden, allteftersom han uttalade dem. Och hela dagen arbetade biskopen och sade ett ord tjugo, trettio, hundra gånger om, och de gamla upprepade det efter honom. De begick misstag och han rättade dem, och fick dem att börja om på nytt.
Biskopen slutade inte förrän han hade undervisat dem i hela Herrens bön, så att de inte bara kunde upprepa den efter honom, utan också läsa den högt för sig själva. Den mellersta var den förste som kunde hela bönen och upprepade alltsammans på egen hand. Biskopen tvingade honom att säga den om och om igen, och till sist kunde de andra också säga den.
Det höll på att bli mörkt och månen visade sig över vattnet när biskopen reste sig för att återvända till fartyget. Då han tog farväl av de gamla männen, bugade de sig alla ner till marken inför honom. Han reste upp dem och kysste var och en av dem, och sa åt dem att be som han hade lärt dem. Sedan steg han i båten och återvände till skeppet.
Och när han satt i båten och roddes till skeppet, kunde han höra eremiternas tre röster högt upprepa Herrens bön. När båten närmade sig fartyget kunde deras röster inte längre höras, men de kunde fortfarande ses i månskenet, där de stod som han hade lämnat dem på stranden, den kortaste i mitten, den högsta till höger och den mellersta till vänster. Så snart biskopen hade kommit fram till fartyget och stigit ombord, lyftes ankaret och seglen rullades ut. Vinden fyllde dem och skeppet seglade iväg, och biskopen satte sig i aktern och betraktade ön de hade lämnat. En stund kunde han ännu se eremiterna, men snart försvann de ur sikte, trots att ön fortfarande var synlig. Till slut försvann också den, och bara havet syntes som krusade sig i månskenet.
Pilgrimerna lade sig att sova och allt var tyst på däck. Biskopen ville inte sova, utan satt ensam i aktern och såg ut över havet, där ön inte längre var synlig, och tänkte på de gamla goda männen. Han tänkte på hur glada de hade varit över att få lära sig Fader vår. Och han tackade Gud för att han hade sänt honom för att undervisa och hjälpa sådana gudfruktiga män.
Biskopen satt och tänkte, och såg ut över havet, där ön hade försvunnit. Och månskenet fladdrade framför hans ögon, gnistrande, än här, än där, på vågorna. Plötsligt såg han något vitt och skinande på mångatan som kastades över havet. Var det en mås eller det lilla blänkande seglet från någon liten båt? Biskopen fäste blicken på den och förundrades.
»Det måste vara en båt, som seglar efter oss», tänkte han, »men den hinner upp oss mycket snabbt. Den var långt, långt borta för en minut sedan, men nu är den mycket närmare. Fast det kan ju inte vara en båt, för jag kan inte se något segel. Men vad det än må vara, så följer den oss och hinner upp oss.»
Och han kunde inte begripa vad det var. Inte en båt, inte en fågel eller en fisk! Det var för stort för att vara en människa och dessutom kunde en människa inte vara där ute mitt i havet. Biskopen reste sig och sade till rorsmannen:
»Se där, vad är det där, min vän? Vad är det?» upprepade biskopen, men plötsligt såg han tydligt vad det var – de tre eremiterna, som gick omkring på vattnet, alla lysande vita, med glänsande gråa skägg, och de närmade sig skeppet hastigt, som om det inte rörde sig. Styrmannen såg sig om och släppte förskräckt rodret.
»O Herre! Eremiterna springer efter oss på vattnet som om det vore torr mark!»
Passagerarna, som hörde honom, hoppade upp och trängde sig fram till aktern. De såg eremiterna komma gående hand i hand och de två yttre vinkade åt skeppet att stanna. Alla tre gled fram på vattnet utan att röra på fötterna. Innan skeppet hann stanna, hade eremiterna hunnit dit och de lyfte upp sina huvuden, alla tre som med en röst, och började säga: »Vi har glömt din undervisning, Guds tjänare. Så länge vi upprepade den kom vi ihåg, men när vi slutade säga orden en tid, föll ett ord bort, och nu har allt gått i bitar. Vi minns ingenting av det. Lär oss igen.»
Biskopen korsade sig, lutade sig över relingen och sade: »Er egen bön skall nå Herren, ni gudsmän. Det är inte min sak att undervisa er. Be för oss syndare.»
Och biskopen bugade sig djupt för de gamla. Och de vände om och gick tillbaka över havet. Och ett ljus lyste ända till gryningen på det ställe, där de hade försvunnit ur sikte.
Översättning av Eva-Stina Byggmästar från den engelska versionen, Twentytree storys, Three hermits, Leo Tolstoj, översättning från ryska till engelska Louise och Aylmer Maude 1906. https://en.wikisource.org/wiki/Twenty-three_Tales
