I januari följde jag en av mina bästa vänner till den sista vilan. Lars Collmar var för många lite av en kyrklig kändis. Präst i natten i Tv 3, författare till böckerna om Helga Hund till exempel. Själv tog han kändisskapet med ro, men för mig var han en kär, gammal vän i första hand. Lärde känna honom när jag var femton år gammal – alltså en av livets mest formbara faser. Han var då journalist vilket också var min egen ambition att bli så småningom. Han gav mig små uppdrag på sin tidning och nyttjade mina nördiga tonårsintressen inom rockmusik och historia för egna reportage.
Så blev han präst, och inte långt därefter drabbades även jag av kallelsen. Men redan innan dess hade Lars påbörjat det som han aldrig slutade med under livet – att gå i närkamp med de för vår tid allra svåraste bibeltexterna. En brottning som jag själv fortfarande befinner mig i och sannolikt också kommer att fortsätta med livet ut. Det var i de brottningarna som samtalen mellan mig och Lars aldrig ville ta slut, även om de under de sista två-tre åren blev allt kortare på grund av den sjukdom som nu har tagit honom ifrån oss.
Oavsett i vilken form han tänkte högt väckte han engagemang hos många. Han lämnar efter sig ett stort antal böcker och tidningskrönikor, men han började med radioandakter och gjorde även intressanta TV-program. För mig är det till exempel svårt att glömma hur han byggde en hel radioandakt på Cornelis Vreeswijks låt ”Somliga går med trasiga skor” och väckte bestörtning bland de traditionellt fromma. Han lyckades helt enkelt hitta ett evangelium på platser där många andra inte ens ville leta. Ett annat exempel är en meditation han höll över berättelsen om Babels torn i gamla testamentet. Han plockade fram det faktum att byggarna använde Kanaans ättlingar som slavar eftersom de förbannats av Noa. Varv efter varv byggdes och allt var nästan färdigt om det inte hade varit för den där förbannade kananén som snubblade och fick ett välförtjänt kok stryk – och att han i fallet från tornet ropade sitt ”Eli, Eli, lema sabachtani!” Detta sätt att kasta samman oväntade kopplingar mellan olika bibelställen var han i och för sig inte först med – det är en tradition som går ända tillbaka till den tidigaste judendomen. Men jag tror att det var hans själasörjare – Olov Hartman – som satte honom på spåret ganska tidigt.
Det finns mycket annat att berätta om den man som jag under så gott som hela mitt liv älskat som vän och mentor, och den sorg jag känner är faktiskt svår att beskriva. Men om jag ser framåt upptäcker jag ett ansvar som aldrig fanns i tankarna så länge Lars fanns som ett levande bollplank. Han har nu kommit att bli en tråd eller sträng bakåt i mitt allt längre liv. Och bara för att hans livstråd har klippts av betyder inte det att allt han var och stod för behöver klippas av. Han har som sagt lärt mig oerhört mycket av det jag kan och nu blir det mitt ansvar att slå an de strängar som är fästa i hans minne så att de får ljuda in i en okänd framtid. Det kommer alltid att finnas svåra bibeltexter att brottas med, liksom både historien och framtiden har och kommer att ha mycket utmaningar att ta fatt i. Jag brukar själv säga vid begravningar att det finns sätt att hedra en bortgångens minne. Till exempel att låta allt de var och stod för färga av sig på våra egna fortsatta livsval och handlingar.
Jag vill inte på något sätt smita undan det ansvaret, men jag måste erkänna att stegen nu i början är tunga. Tankarna på det vi inte hann prata om i tid och den plågsamma saknaden. Men livet har lärt mig att dessa tunga steg med tiden kommer att bli lättare. Att den svåra sjukdomstiden kommer att sjunka undan ur minnet medan allt det som en gång väckte både beundran och kärlek kommer att finnas kvar och ge energi till nya insatser. Jag är övertygad om att jag inte ens hade blivit tillfrågad om att skriva dessa krönikor om jag inte haft Lars som lärare och inspiratör, och det är en start.
Om jag så lyfter perspektivet från en enskild person till det mer allmänna är det ju så att vi blir äldre, och att dem som vi på olika sätt varit beroende av försvinner undan för undan. Givetvis har vi all rätt att sakna och sörja dem som tagits ifrån oss, men vi kan och får inte fastna där. Vi har fått något som vi inte kan behålla för oss själva utan måste lämna vidare. En duktig elev fortsätter själv som lärare, oavsett om han/hon bär titeln lärare eller förmedlar kunskap och erfarenhet på andra sätt. ”Allt är mitt och allt ska tagas från mig” skrev Erik Lindegren – en poet som jag och Lars pratade om flera gånger. Nu tänker jag att allt inte behöver ”tagas” ifrån mig – jag kan helt frivilligt lämna det vidare till andra omkring mig som ett utsäde av tankar, brottningar och insikter i det mysterium som livet är. Även det tror jag Lars Collmar om att ha lärt mig.
