Ny roman fyller ett tomrum i svensk litteratur
Med igenkänning läser jag Maria Björkmans både raka och fingertoppskänsliga debutroman Den minsta av mina bröder. Romanen berättas ur nioåriga Martas perspektiv och påminner delvis om min egen uppväxt inom Jehovas vittnen. Boken är en positiv överraskning trots sitt tunga ämne och fyller med ton och innehåll ett tomrum i svensk litteratur. Till vardags arbetar Björkman som biträdande historieprofessor, med forskningsintressen som bland annat omfattar eugenikens och genetikens historia.
Romanen skildrar några omvälvande månader i en småbarnsfamiljs liv, präglade av mammans problemfyllda graviditet och tiden efter det fjärde barnets dödfödsel. Det är en fullgången pojke som får både gravsten och namn: Emmanuel. Att föräldrarna är medlemmar i Jehovas vittnen framgår indirekt genom Martas träffande ordval och trovärdiga blick inifrån. Ibland förefaller tankarna aningen för avancerade för en nioåring, men ger i stort ett tillförlitligt intryck. Hade Björkman försökt skriva exakt som ett barn uttrycker sig hade det knappast blivit en läsbar bok – ungefär som dialog inte kan återges ordagrant om den ska uppfattas som äkta.
Redan från första ordet – det inledande kapitlets rubrik ”Herdebesöket” – är jag med på noterna. Herdebesök är en företeelse inom Jehovas vittnen där äldstebröder besöker församlingsmedlemmar som har problem eller befinner sig i någon form av kris. Den förlust som Martas familj drabbats av, och som föranleder besöket, är förstås den dödfödde Emmanuel. Mamman är övertygad om att han kommer få uppstå i paradiset, men drabbas ändå av en depression efter förlossningstraumat. Pappans önskan med familjens påkallade herdebesök är att det ska ge dem ny energi och livslust, men tvärtom förvärrar visiten deras förtvivlan. Okänsligt påstår de två äldstebröderna att pojken troligen inte kommer att få uppstå eftersom han aldrig levt utanför moderlivet och därmed inte blivit en person inför Gud. De är upptagna med att granska ”vad litteraturen säger”, det vill säga organisationens tidskrifter och böcker. Deras slutsatser väcker moderns vrede – hon bokstavligen vrålar åt dem – och blir efter besöket än mer depressiv och distanserar sig i likhet med sin make tillfälligt från församlingen.
På kvällen efter herdebesöket drömmer Marta om uppståndelsen, orolig över att både hennes mamma och lillebror kommer gå miste om möjligheten till evigt liv. I drömmen har ett gytter av människor från olika århundraden stigit upp ur sina gravar och ett intensivt hjälparbete pågår, inte helt olikt en flyktingkris. Ett mardrömslikt inslag är åsynen av hur mamman håglöst sitter vid Emmanuels grav och förgäves hoppas att han ska komma tillbaka till livet. Ortens alla sexton frikyrkor samarbetar och Svenska kyrkan tar emot de uppståndna. Drömmens starkt ekumeniska prägel bildar en kontrast mot den trosmässiga separatism som Jehovas vittnen präglades av på 1980-talet och i stort kännetecknas av även idag, om än organisationens förordningar ibland förändras eller rentav upphävs.
Björkmans bok har ett deskriptivt anslag, gestaltar utan att moralisera och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Jehovas vittnen skildrade inifrån ett konsekvent barnperspektiv återfinns i svensk skönlitteratur hittills endast i Björkmans verk. Kapitlen är behagligt korta, skrivna på enkel vardagsprosa med ett autentiskt språkbruk och försedda med belysande rubriker och bibelverser ur 1917 års översättning. Den rikliga förekomsten av bibelcitat går i samklang med den dagliga bibelläsning som medlemmarna uppmuntras att ägna sig åt, och där broschyrer benämnda Att dagligen rannsaka Skrifterna ges till dem. Inte för inte hette samfundet en gång i tiden Bibelforskarna. Familjens trostillhörighet blir uppenbar även för den oinitierade läsaren en bit fram i romanen genom omgivningens skällsord. Några killar skriker ”jehåååååvas” efter Marta när hon promenerar hem från ett församlingsmöte. De enda gånger namnet jehåvas eller Jehovas vittnen förekommer i boken, är det som glåpord.
Om än bokens nav utgörs av Emmanuels död och äldstebrödernas fyrkantiga bemötande, finns andra viktiga spår. Ett sådant är församlingsmedlemmen Margaretas öde. Martas vittnesmål, efter att hon sett Margareta röka vid ett par tillfällen, sätter igång en process som leder till att Margareta blir utesluten – och därmed betraktad som en avfälling som ingen ur rörelsen längre får umgås med eller ens hälsa på. Avfällingens situation får vi inte veta något om, vilket också faller sig naturligt då berättarperspektivet är Martas. De uteslutnas och avhopparnas röster möter man däremot i Henrik Petterssons drabbande debutroman Jehåvasjäveln från 2008, eller Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. På senare år kan exempelvis också nämnas Erik Engelvs Jag är inte död, Jenny Küttims Sanningsbärarna och hennes kommande Den utvalda flickan.
Utan att måla i svartvitt visar Björkmans roman hur makt kan fungera på många nivåer och hur även den som är utsatt i ett sammanhang kan frysa ut någon annan. Familjen befinner sig i underläge gentemot äldstebröderna. Margareta blir förnekad och i praktiken dödförklarad när hon utesluts ur församlingen. Fastän Marta tar starkt parti för Emmanuel, visar hon ingen förståelse för Margareta. Kanske är hon helt enkelt för ung för att förstå orättvisan i Margaretas utanförskap, vilket däremot den sörjande mamman tycks göra. Här syns också hur ett känslokallt regelverk styr: tidigare vänner uppmanas behandla Margareta som luft så fort hon uteslutits ur församlingen.
Den brådmogna Marta tänker ofta att hon är vuxen. Hennes självbild illustrerar ävenså hur organisationen på förlegat sätt betraktar och behandlar barn som vuxna i miniatyr. Det för samfundet så centrala predikandet skildras redan i bokens andra kapitel, med episoder ur Martas dörrknackande tillsammans med sina föräldrar eller andra vuxna församlingsmedlemmar. Hon tyngs av oro och dåligt samvete över att människor som inte tillhör ”den sanna tron” ska dö i Harmageddon. Att rädda dem är ju själva orsaken till att man förkunnar. Frågor kring hur mycket ansvar ett barn egentligen bör ha och var lojaliteten borde ligga, aktualiseras i Martas predikande och i hennes efterföljande av de angivarregler som leder till Margaretas uteslutning.
Mitt i det vardagsverkliga finns något undflyende i Björkmans prosa. Bokens inledande citat ur Katarina Kieris diktsamling Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals är belysande, då båda böckerna präglas av ett återhållet skrivsätt där mycket lämnas obesvarat. Ibland tilltalar greppet mig, ibland känner jag mig frustrerad. Kieris diktrader lyfter fram de oföddas närvaro och hur de ibland ”helt oförhappandes” knackar på, vilket harmonierar med Martas och hennes familjs föreställning om Emmanuels existens.
Jesu framhållande av att visa barmhärtighet och se varandra ges en tyngd i boken genom titeln Den minsta av mina bröder. Dessa rader anspelar av allt att döma på hans ord i Matteus 25:40 om att vadhelst vi gör den minsta av våra medmänniskor har vi även gjort mot honom, Gud. Bokens sista kapitel ”Återkomsten” inleds just med ett citat av nämnda bibelvers. Det hebreiskt härstammande namnet Emmanuel är också ett av Jesu tilltalsnamn och betyder ”Gud med oss”, något som enligt familjen i Björkmans bok även omfattar den minste sonen som inte fick leva.
I bokens avslutande del – påminnande om Martas nattliga dröm om uppståndelsen – antyds en groende aning om att det finns godhet och vardaglighet även i andra kyrkor och trosinriktningar. En kyrkogårdsarbetare tar hand om Marta, efter att han hittat henne sovandes i en redskapsbod på kyrkogården, dit hon rymt för att plantera äppelkärnor vid sin lillebrors grav. Hennes förhoppning är att få ett tecken ifall han ska få uppstå och idén springer ur en missionärsberättelse hon hört vid en sammankomst om en man som sådde på två åkrar för att få ett tecken från Gud. Efter att föräldrarna, vännerna från församlingen och polisen letat efter henne, hjälper Svenska kyrkans anställda Marta att återförenas med sin familj. I en av bokens slutscener märker hon dessutom att det som samfundet kallar ”det stora Babylon” kanske inte är så hemskt ändå:
Innan vi lämnar lunchrummet tittar jag noga på det. Här jobbar alltså människor som tillhör det stora världsväldet av falsk religion. Det som i bibeln liknas vid en omoralisk kvinna som rider på ett vilddjur. Och ändå ser det så vanligt ut? En blommig vaxduk på bordet, volanggardin i fönstret, kaffebryggare och ett kylskåp.
Även föräldrarna tycks inse detta och tillsammans med sin mamma återvänder hon med en blomma till de anställda. Kanske pekar Martas egna initiativ fram mot den vuxnare flickan, som jag gärna skulle läsa om i en kommande bok av Björkman.
Maria Björkman: Den minsta av mina bröder (Kaunitz-Olsson, 2025)
