Platsens poesi: nio nedslag
Pedagogiken är himlens och jordens
Det finns veckor som är så förvrängda att jag måste
stanna till utanför dem. En skylt – Dös 5 km – leder
mig rätt längs snårig skogsled, så tömd på min tid.
Jag slår av bilens motor vid fornminnet vars tid blir
lättare att förhålla sig till – arkeologin är här ännu
så oskyldig att ordningen inte riktigt kullkastats.
Pedagogiken är himlens och jordens – jag lyssnar:
femtusen år gammalt språk. Det är allt. Det är mer
än nog. Jag hör de döda som vill öppna sin grav.
Det är veckorna som tänjs ut och blir oskyldigare
med hjälp av stenarnas sprödaste metamorfos. Vid
detta övergivna minne upplever jag inget vilset.
Hjärtat lyssnar: historien fylls av människor som
inte upplever att de gått vilse. Kalendern är solens,
och ljuset skälver i uppslaget för de döda levande.
Horisonten är en envis arkitektur för denna poesi
utanför veckorna. Timmarna upphör, rusar inte
blint framåt! Dösen är nu dikten från 3000 f.Kr.
som skriver sig på ett språk som aldrig upphört!
*
Detta släktes stenålder fyller mig med stillhet
Havängsdösen, Österlen
Trots att jag inte alls hör till detta släktes stenålder
känner jag närvaron av människor som lyfter block
på block ovan varandra, som ville de nå månen!
De fyller mig med stillhet, kräver inga åsikter om
´samhället´. Jag tillåts ta för mig av tystnadens drog,
behöver varken tycka si eller så för att duga här.
Ingen exkluderas: cancelkultur är ett modernt påfund.
Opålitlig är blott den stenbyggare som aldrig tillber
himmelskvinnan som strör stjärnljus i sitt kosmos.
Tystnad är rörelse, viktig som sol och måne. Därnäst
kommer ljud – kanske ord – som sällan nyttjas, och
bara när stjärnhimlen inte är talande nog i sin magi.
Unisont drömmer människorna stämningar som var
morgon knackas ner på klippornas havsslipade häll.
Tillvaron är gudarnas födselvåndor i gemensam själ.
Havsvidderna låter vattnet sjunka långt ut, i horison-
ten som förstenas vid himlens jordiska sänke: jag
vill förstå och återta vad min tid gått miste om.
Livsmål: dyrka träd och regnmoln och hjorthorn?
Intuitivt känna hur allt jordiskt liv är ett flöde,
pågående i själens andning med fiskars lungor?
Är min färdplats given om jag dör hos dem –
jordhålans bädd av älgtänder och snäckskal,
insmort med växters ockrafärg, väntar mig.
Min bröstkorg ska öppnas och välkomna djur-
hjärtat, mitt huvud hållas upprätt, i samtal med
andra döda; döden är tillvarons andra natur.
När jag vaknar förundras min tid av björnbären
som ännu växer i buskagen invid stenarna, som
om inget någonsin hänt Vi är livsskensoffer!
Tusentals år blir fnöske åt våra inbillningar!
Om jag lägger handen ovan stenblocken, ska
en enad stam fatta beslut om att be för mig.
Jag är bortom illusionerna om alla avstånd
men stenbyggarna tar min puls som lösen.
Jag i min tur tar pulsen på deras ursprung.
Jag ska meditera vid stenarnas livssken,
återuppleva vad vi försummat genom att
hålla blicken så hårt riktad framåt.
Inte för att nå frid eller visdom eller insikt –nej
inget alls av detta. Men för att dösen står kvar,
stenar av tyst tid i evig färdriktning mot oss.
*
Tre tider, samma måne
BRONSÅLDER
Ingen människa från 1497 f.Kr. lever längre. Spår
av dem hittar vi sällan, de begrovs i lönndom, utan
framtid. Men månen var aprikosljus flera nätter!
Människor stod länge tillsammans i förundran, tände
eldar, sjöng tyst för ymnighetskraftens alla gudar.
Denna sångs verklighet vet vi inget om idag.
Kanske var tonerna täckmanteln för månen och
krafterna, kanske flög de kaoslikt över trakterna.
Hur sången skulle uppfattas, vet nu bara månen.
COLUMBUS
Tretusen år senare står Columbus en natt vid masten
och ser ut över Atlanten. Månen är ett vagt sken vid
horisonten, bortom vilken nya världen börjar.
Han vill simma bort på de glittrande vattnen, överge
allt tungt mörker. Men att på så sätt fly och drunkna
djupt nere i havet? Döden tappar ju då all mening.
Mot Indien, mot Indien, mot Indien! Och det ännu
större målet: Bejaka tilliten som brann i Isabellas
ögon när hon bad honom utföra uppdraget.
2022
Hur månen rör sig på himlavalvet under mina år
i världen vet jag en del om, färdvägen är ju tidlös.
Jag inser också varför månen gör mig så förundrad
att dikten skriver sig själv. Nej, inte med månbläck.
Sådant fungerar bara i diktens värld. Månen rör sig
i ljusets alfabet – dess skrift utanför poesins magiska
värld är exakt densamma som människor kunde tillbe
1497 f. Kr. och som Columbus gladdes av att läsa.
Här skulle punkt sättas om människan upphör för att
hon går ur tiden. Men detta pilgrimsflöde av månljus
som färdas längs kosmiska leder möter inga andra
hinder än våra invanda föreställningar om livets slut.
Detta flöde har en så lång framtid att det strömmar
in i oss, förtrollar likt raden jag vill skriva om att vi
är som ljusets förstoringsglas för varandra, i visshet
om att ingen människa försvinner i månsken.
Jag vet att döden är så obetydlig – allt säger mig att
ingen människa kan dö på riktigt. Jag vet att styrka
ges av att läsa denna måne, i dess färd märka hur
evigt nära drömmande människor står varandra.
*
Stjärnhimlen ovan Ale stenar
Ale stenar, Österlen
Stjärnhimlen står i givakt ovan Ale stenar. Sakta vänjer
skeppet sig vid ljusparaden. Änglar snokar som om de
var frustrerade sjömän, osäkra på riktningen.
En fjärran hamn väntar, longitud och latitud spelar
tärning om kosmogonin. Rymdens vågor slår längs
relingen utan att oroa havet i midnattssjälens farled.
Färdplanen läggs ut av förens lysmask, som andas
ljus och mörker om vartannat. Den som inte räds
svarta hål eller kosmisk svindel får hålla utsikt.
Men människor som inte drömmer och som måste
låta sig styras av sina digitala almanackor, vet inte
vilken tid som förflyter eller som är förfluten.
Snart är det stilla: Ale stenar ratar spåren av mån-
ens resa, slokörade änglar ror hem de sista minnena
av natten, som om mörkret ensamt styrt en illusion.
*
Promenera hit en dag om du är ensam
Gudahagen, Näsum
Promenera hit en dag om du är ensam. Ta inga
genvägar, följ anvisad grusgång som blir mjuk
grässtig sista kilometern, förlöst av sin tystnad.
Gudahagen har en utomjordisk fallenhet för sådan
tidlöshet som kan bli din – om du vågar öppna dig.
Lämna plikter, oro, teknikstrul och stress hemma.
Tänk dig att du är lycklig, var så tyst att du börjar
lyssna! De skånska byarna, omgivna av skog och
flatbottnade sjöar, behöver inte tynga dig: Vånga,
Håkanryd, Immeln, Axeltorp och Edenryd är inga
tidlösa platser, så vandra förbi, bara i historien över-
lever människor seklernas illusion av fullbordan.
Så visst följer livshistorierna dig till Gudahagen.
Allt ofullbordat mynnar vid denna slänt intill Ivö-
sjön, som om namnet i sig kläckt ett paradis.
De döda är sprungna ur ett kommande förflutet
som behöver oss som annat än ofria människor,
berövade känslan av att livet kan vara långsamt.
Gengångare eller andar, vålnader eller orossjälar
är egalt – bara du lyssnar och tittar dig omkring
ska du i ögonblicket mötas av alla varianter.
Det är inget konstigt eller mystiskt att tro så.
Låt själen sjunka in i horisontens djupa kalen-
der, låt hjärtat öppna sig för vindens dagar.
Timmar, minuter, sekunder. Eller decennier, år,
sekler. Vad vill oss inskränkningar? Var så tyst,
lyssna – du hör människorna som gått före oss.
Bronsålder eller järnålder eller vikingatid är egalt
som alla epoker. Förflutet är kommande, allt för-
svunnet återkommer. Inte är vi mer fria i vår tid!
Gudahagen väntar på dig på samma sätt som döda
väntar dig när du inte anar det. De vågar ju lyssna
när tystnaden ger alibi för gemensamhet i vår själ.
Vandrar du ensam till Gudahagen och är tyst, ska du
också överleva. Det formlösa som kallas tid omintet-
görs, blir till gränslöst liv i den fortsatta färden ut –
*
När själar färdas
Tanumshede, Bohuslän
I.
Här på hälleberget är det så märkligt stilla i stormen.
Vi får inte plats, nej – i tonerna från en gömd brons-
ålderslur blir havet så främmande att det grånar.
V i vet inte om tidsavståndet lurar oss. Mångas årtag
hamrar från ett avstånd som fastnat lite varstans i
Tanumshede. Vi ser inte om resenärerna kommit
fram eller om de drunknat djupt ute till havs.
Men vi inser att de kallar på oss, vill att vi ska följa
dem: när masten höjs färdas själarna i himlavraken.
Berghällen ska försona våra knotor i en jordisk vila,
så förunderligt evig i sitt lugna kontinuum.
II.
Applåderna prasslar högt i träden. Kråkorna, ecstacy-
offren, skränar förgäves efter ytterligare encores. Här
är nu riktigt underligt, publiken har lämnat scenen.
Tiden är berusad av sin ålder, så fylld av sitt embryo
att den vill stjäla av förflutna dagar för att göra dem
till nutid och framtid, djupare för varje årtusende.
III.
Stjärnhimlen strör ljus i våra sår. Planeter sjunger,
seklerna rör vid sekler som rör vid oss, ackorden färd-
as i ljuset av tid, tonerna är verkliga som våra liv.
Rusa därför aldrig till framtiden, musiken av allting
och ingenting är redan komponerad, evigt ödslig –
än så länge ohörd, i liv bortom vår förundran.
*
Vägskylten uttryckte inget
Beaghmore Stone Circles, Irland
Irländskt eller inte: vägskylten uttryckte i vart fall
inget, så var det Vergilius som på gaeliska pekade
bortom förståelsen av underjordiska gränstrakter?
Varför ville jag inte kännas vid tankesmedjornas
envisa hamrande på vår tid? Sådant misslyckande
överlät vi åt landskapets underliga regn och vind.
Vi valde en väg: vått, dött och kallt i hopplöshetens
glömska samsades i dimman om någon sorts magiskt
rollspel som ingen av oss vågade lita eller tro på.
Men färdleder ovan avgrunder i tystade bygder drog
oss framåt till vägs ände: där väntade stenstoderna
på oss, cirklar av grått tänkande i lönndomsskrud.
Stenarna flämtade, likt trolska tankar om att förflut-
en tid blivit själars mörkermässa, oförlöst från sin
ceremoniella ondska i gåtan som kläckt platsen.
Vi bjöds inte in i stencirkeln. Vi kom från fel tid,
levde drömmar på galen drift i traktens historia.
Den hemlighetsfulla mossan var obevekligt stum.
Pladdret i sällskapet gjorde mig trött – jag fick gå
undan, invänta rätt stämning i själen: snart gjorde
ensamheten att jag såg religion i all spindelväv.
Jag föll på knä, bad tyst för markens heliga röst –
Pågick arkaiska tricks i jordens mörker? Mossans
hemliga gåta tycktes mig värre än en dödlig drog.
Åskan bland bergen gav liv åt en kuslig spindel,
som börjat krumbukta sitt begär, som vore den
en grinig Dracula. Stumma var gudarna, eller…?
Var det nu själens vålnader som gick in och ut
ur dimman, i trance, Apollons väninnor, fast på
fel ö? Detta var backspeglars tunga galenskap!
Mitt sällskap förblev frånvarande, som sökte de
en bättre katedral, stor nog för guden i deras tro.
Hedens melankoli tycktes ha slukat pratsamheten.
Allt i min vägran att följa dem var dödstyst plåg-
samt, ett gissel från idioten inom mig: skurken
var kanske jag, en outlaw dråpare i djurskepnad?
Århundradena knattrade nu i kylan, ville ta över
min ensamhet: skoningslöst drogs jag åt galet håll,
som om något sökte gamla gudars sällskap åt mig.
Överallt travade nu människor runt som i dvala.
En atmosfär spred sig likt korpar ovan dimmans
märkliga svartvatten i de okändas sakta mak.
Var detta verkligt, skulle jag snart känna snaran
runt min hals. Vindar tog i, höll människornas
drogfylla i kraft nog att göra dem förblindade.
Jag å min sida var nykter nog att förstå hur hejd-
löst allt blod strömmat genom seklerna. Huvan
ovan mitt huvud var röd som detta eviga blod.
Jag skrek! Jag värjde mig! Men att på så sätt fly
gamla tiders sätt att banna främlingar för deras
tro var förgäves. Jag värjde mig igen, skrek…
*
Landskapet är kidnappat av vår glömska
Fehmarn, Tyskland
I.
Asfaltängar och cementöknar brer ut sig ovan de forna
nomadlederna. Man kan föreställa sig människors
själar som borteroderade här. Kustväderleken bleknar:
det som varit hållbart förvandlats till smutsiga vatten,
muterade blommor och alfer som börjat gråta.
Landskapet är kidnappat av vår glömska. Vad är det
vi bortser från när vi inte längre förmår höra en allt
tystare mänsklighet, så frånkopplad sitt förflutna?
Vi kör mot horisonter utan ljus, men hejdas av vand-
ringsleden intill shoppingstråken och skyskraporna.
Det är världens betalstation som kräver oss på lösen.
Den avger vi först när vi inte kommer längre i histo-
rien: då står vi lurade och tomhänta, får åter förlika
oss med stamhövdingen på vandring – han som är
täckmanteln för sin tids överlevnad i vår historia.
II.
.
Något skaver i markerna, men vill oss väl. Något
som kämpar för sin vision om att vara en god jord
mognar i höstfärgerna, vill överleva den klåfingriga
torkan som dikterat sommaren. Träden är världens
ben utan avsikt att gå bortom sitt ursprung i myllan.
Vi kör vidare – tystade och ordlösa vill vi nå sådan
besinning som får oss att tro att världen bär en fertil
plan också i sin brist på hållbarhet. Men gång efter
annan rör sig ljuset bakåt i tiden i mänsklighetens
dunkla glömska som förklätt sig till evig rotlöshet.
Varje landskap utan minne är en förseglad berättelse
om att livet är ett tryggt hem, dit alla seklers människor
längtat förgäves. Allt rotlösa och sorgsna – alltid i stor
förundran, som vi när vi kör vilse och lämnar det för-
flutnas vandringsled förmultnad under asfaltängarna.
*
Fantasins lågbudgetanda
Delfi, Peloponnesos
Föreställ dig klassisk tid fastän du inte kan ta dig
till Delfi. Ju närmare du kommer, desto friare blir
du. Det går att nå fram i fantasins lågbudgetanda,
som är diffus, men så förankrad i världens sken
att färden är möjlig att förverkliga och drömma.
Känner du dig trasig och nere, kanske ägd av din
tid, är detta en utväg. Allt du behöver är dörren
som leder dig mot tidlösheten: alla resor värda
uppoffringar och drömmar har avsaknad av tid
och mörker som en mänskligare slutstation.
Färdas därför långsamt och lugnt längs småvägar.
Vandra, kör inte. Undvik bilars huvudleder. Följ
stigen längs olivlundarna, försök hitta dig själv
i sådan stämning att själen växer, gör sig mot-
tagande. Du är en nomad bortom tidens tumult.
Prata, gläds. Skämta med byborna var du än möter
dem. Lyssna. Glöm inte respektera vad deras för-
fäder berättat – det går en illa om man inte tar
oraklet på allvar. Lifta, tjuvåk på lastbilsflaken.
Allt ska vara arkaiskt och långsamt: stilla dig!
Känn inne i smutsiga mörka järnvägsvagnar
inget samvete över att du skippat biljetterna.
När du blivit luffare i sällskap med andra lod-
isar ska du uppleva en bättre raison d’être.
Håll i pengarna, stjäl inget av de fattigaste.
Nyttja försiktigt rikare människors överflöd.
Sitt lugnt hos de olyckliga, var människa hos
de sjuka. Glöm inte: flyr du din tid är det rätt
resa du är på. Kom till Delfi i september eller
oktober – då spelar vinden i apelsinernas färg!
Du förvandlas och blir en av dem som kommit
under många sekler. Du är varken igår, idag
eller imorgon: se därför till att vara så bortom
din tid att du inte längre behöver tänka på den.
Din resa bär frukt, din själs stämma får mer liv.
Delfi är de två örnarnas dal, ett utomsjälsligt
tillstånd som blir själ i dig! Oraklet är här nu,
vänta och lyssna. Oroa dig inte: din väntan
förenar dig med alla som kommit hit för att
lyssna på svaren som är arkaiskt långsamma!
Du blir tystnad om du kan höra hur löven i oliv-
träden rasslar i bergens tystnad. Tempelminnen
av ett dunkelt talande förflutet rasslar lika högt.
Svaret på gåtan som inte är du och som alltid är
du avges som illusionen av att klassisk tid lever.
Onyxen i körsvennens ögon är två själar – gå där-
för undan, var tyst, bär din självbehärskning som
din livsmening: klassisk tid förväntar sig att du är
bortom allt som din tid gjort i dig. Det går inte att
se oraklets delirium på annat sätt. Den ena själen
lämnar allt tjafs om evigheten därhän. Den andra
tolkar dig som den alltid tolkat all natur: du har
ingen huvudroll. Du är det enda Delfi värt att resa
till – väl framme ska du frukta blott ett: att du fort
äts upp av den tid som du aldrig gör upp med.
