Vindens undran - en diktsvit
Vindens undran
Varför ratar du mig?
Är du rädd för mina stormar och orkaner?
Stänger dörren när jag kommer?
Drar upp båten på land?
Ser du inte skimret i min blick?
Längtan?
När du är som räddast, liten, skör och obetydlig
när du inte är någon alls
det är då du ska låta mig svepa dig med –
för jag finner alltid ett sätt att bära
Eldens talan
Jag föddes ur gnistan
i hunger och rörelse lever jag
dansar, skapar
Jag leker och älskar
värmer och slukar
drar mig längs marken
tinar dina händer
sprakar i dina öron
Det är i gnistan och glöden elden tänds
och det är i elden som verklig förändring skapas
Havets förundran
Jo, jag rynkar på näsan
för jag är inte alls rastlös
Nej, det är i mig du finner tystnaden
och samtidigt gnistan
Du kan simma på vågorna
Surfa i mina tvära kast
eller tuffa lugnt i båt
hur mycket du vill
Men det är under ytan
i glimret från solen ovan
du blir ett med mig
Jordens filosofi
Kraftfull är jag
lyser som en blå pärla i universum
blir till hyddor i massajland
skapar grödor att föda dig med
Jag är början och slutet – allt rör sig i cykler
Jag bär havet, skogen, vinden, elden, bergen, tystnaden och gnistan
jag bär dina avtryck
håller allt uppe
det kan låta tungt
men glöm inte –
jag är lika barfota som dina nakna fotsulor
i det ögonblick du föds (på nytt)
