Vinterns troligen mest omdiskuterade fråga i Svenska kyrkan handlar om kyrkomötets beslut från november 2021 om att i internationella ekumeniska organ lyfta frågan om en granskning av folkrättens tillämpning i Israel och Palestina. I denna granskning ska också FN:s apartheidkonvention inkluderas. Förslaget antogs med röstsiffrorna 127 mot 103.
Fastän beslutet inte handlade om att slå fast att Israel skulle vara en apartheidstat och trots att även den palestinska myndigheten och Hamas ingår i det som skall lyftas i internationella ekumeniska organisationer, så blev reaktionen på beslutet omedelbar och stark, också internt inom kyrkan.
De båda biskoparna Sören Dalevi (Karlstad stift) och Åke Bonnier (Skara stift) publicerade en debattartikel i Kyrkans tidning där de kallade kyrkomötets beslut för ”ett sätt att brunsmeta Israel med benämningen apartheid”. De refererar i sin gemensamma artikel till Luthers antisemitism och nämner att många präster inom Svenska kyrkan var nazister långt in på 1940-talet. De menar att beslutet väcker antisemitiska konnotationer som går stick i stäv med kyrkans ambitioner att verka för försoning. Biskoparna menar att Israel är en del av den judiska identiteten, inte bara en geografisk plats och att ett angrepp på landet kan ses som ett angrepp på den judiska identiteten. De ifrågasätter också att just Israel skall lyftas upp till granskning och inte andra länder som exempelvis Belarus eller Ryssland. De avslutar sin text med orden. ”Det är kallt nu. Djupfryst”. Efter debattartikeln svarar alla fjorton biskopar i Sverige att kyrkomötets beslut var felaktigt när den kristna dagstidningen Dagen gör en enkätundersökning.
Ad Lucem söker båda biskoparna Dalevi och Bonnier för intervjuer med klargörande följdfrågor. Båda avböjer medverkan.
Omedelbart efter beslutet går också Aron Verständig, ordförande för det judiska centralrådet ut med en delvis liknande kritik som biskoparnas. Han kritiserar att kyrkomötet lyfter fram ”den enda judiska staten” som en potentiell apartheidstat, vilket bidrar till att minska statens legitimitet. Han säger också att beslutet fokuserar ensidigt på ett enda land. Verständig menar också att Svenska kyrkan riskerar att bli betraktad som en part som tagit ställning om den gör ensidiga anklagelser. Jag ringer också upp Verständig för att ställa följdfrågor. Han lovar att ringa upp mig, men hör sedan inte av sig.
Frågan jag skulle ha ställt till både biskoparna och Aron Verständig är följande. Om förhållandena var de omvända, att exempelvis det judiska världsrådet tog upp frågan om huruvida Sverige diskriminerade judar med utgångspunkt i folkrättens principer och tankar om apartheid, skulle detta minska nationen Sveriges legitimitet? Skulle svenska kyrkan få samarbetsproblem med judiska församlingar då? Är det inte kännetecknande för en väl genomlyst demokrati att i grunden kunna ifrågasättas och stå ut med denna granskning, ja till och med välkomna den? Är det inte ett lackmustest på en verkligt demokratisk stat att den kan tåla en matchning mot FN:s principer gällande folkrätten, även om grannarna inte granskas?
Jag har inte fått svar på dessa frågor från de aktuella debattörerna. Däremot har jag intervjuat motionären, prästen Anna Karin Hammar (invald på socialdemokratiskt mandat i Kyrkomötet) och idéhistorikern Johan Sundeen (som skrivit boken 68-kyrkan, om svensk kristen vänsters möte med marxismen) om deras tankar runt motionen. Jag tror och hoppas ni finner fruktbara ingångar i dessa intervjuer.
Frågan om Israel är känslig också för den lutherska kyrkan i Finland. Hur navigera i en konflikt där båda sidor upplever sig vara till bristningsgränsen utsatta och där faktiskt båda också i djupaste mening är just utsatta? Ad Lucem har sökt Bo-Göran Åstrand, biskop i Borgå stift, för ett samtal om hur finska kyrkan ställer sig i frågan. Åstrand har inte svarat. Trots detta behöver frågan även fortsättningsvis diskuteras.
Peter Björkman
