FLORENS
Galenskap, dårskap, att äntra under skuggornas alla
segel genom Florens, att låta morgnarna resolut stega
ut sitt avstånd till nätternas virrvarr av ohörda
röster och drömda minnen, att låta dômen obehindrat
vandra genom din blicks snölätta valv, att låta
marmorn brodera skyar och infall med återsken och
törnesnår.
Halvvägs genom världen känner du hur solen
mörknar mot dina ögonlock och färgerna antar en ny
succession genom färgskalan.
Så långt bort ligger Florens bara ett ögonblick,
innan ditt liv störtar in i dess historia
och låter framtiden slukas av ekon och blixtar.
I Uffiziernas mjuka självbespegling hinner också
insikternas hårdhet ifatt dina dröjande steg.
Århundraden löses upp som skyar, i förundran och
misstro. Var finns tiden? Inte i blickar, inte i
ansikten, inte i vågor och vindar. Tämjd ligger den
som en förgylld orm runt varje bild, men förmår
aldrig rinna in i dem.
Ändå hör du hur den lägger sig till vila inne i
dina ådror, hur den hejdar dina steg och låter dem
gå i annan riktning.
Florens böjer din vilja till aningarnas mysterier.
I ödmjukhet inväntar du passagen från materia,
bunden i former och färger, till visionernas rätta
hemvist: den blå himlen, vilande som en pupill i ditt
öga.
Den värld som inte kan återvända till tiden väntar
tåligt tillsammans med dig, i passage efter passage,
på sin upprättelse.
Försiktigt rinner stenarna undan från gatuytan,
de droppar sakta ner i underjord, eller flyger bort
under sulor, tassar. Mjuka dyner av granit sträcker
sig genom staden.
Själv går du osynligheten till mötes.
BARGELLO, FLORENS
I Bargello slogs en gång domsluten med upproriska
sinnen. Tjocka murar hejdade de dömdas hela värld
och förvandlade deras del av skapelsen till armod
och förtvivlan. Avrättningarnas mörker strömmade
genom borgen och själva begreppet morgon var en
meningslös förhävelse.
Så, efter långa sekler, slogs portarna upp för en
ny ordning. Konsten stiger in i salar, vilka försynt
gömt på ljus i alla vrår. Trapporna ekar av drömmare.
Innergårdens avrättningsplats översköljs av nuets
livsnjutare, innertrappan leder upp till konstens
himmelrike. Sirligt sorlar fågelsång genom samlingen
av fågelstatyer. De döda står vakt vid varje
outsäglighet. Varav vi levande är en.
KRATERVANDRING
Den första tiden efteråt är man alldeles
fragmentiserad, bara färger. Man talar enbart med
enkla färger och skuggade partier av sol- och månsken.
Tyst på tå smyger grått, alltid där i sina drömmerier;
förmäten och storvulen tror sig svart skrida över allt
och alla; sargad och stark spelar rött upp sin
oövervinnerlighet. Blått är vilt, vill slunga dig i
haven, vill se dig sväva i skyn. Men främst kommer
färgen gult, för den går oss alla till mötes med
utsträckta armar, frimodig, djärv och räds inte
att kallas orange eller t.o.m. lila.
Ibland löses färgerna upp i konturer, i brottstycken
av samtal. Men ord tvinnade i sorger är svåra att nå.
Knappt synlig är dagen, denna nattens mörknande
spegel.
TURKOS
Tar ett steg in i nästa blick:
– en bubbla av månljus,
en skir vattenkupol,
en glimt av turkos
när det väller ur grönaste blått
och störtar in i solens dimmiga vita
Jag möter ordet turkos med andakt
för dess mytiska blandning av solen och himlen;
för dess uppbrott från Ur i Kaldéen,
från lapis lazuli och karneol,
skuggande sig med guld;
och för dess ständiga flykt ur nätternas sönderfall
till kolibriryttlandet i nästa gryning.
Hur den banar sig väg genom tiden
glidande på blåaste grönt.
