Jag vet inte varför men ensamheten blev så ihålig att jag trodde mig kunna stiga in i den måla ett rum hemma i tyngdlösheten där det enda som är av vikt är värmen från dina kinder. Jag vet inte hur vi tog oss alltid tog oss till världens ände och åter, alltid åter. Om än kudden vilar stum mellan mina händer tecknar de hopp diktar de vår bladgrönska
Ann-Helén Andersson / Poesi
