Fem dikter
1.
Alltsedan dess
En gång i tiden
var jag naivt vredeslysten.
En gång i tiden teg jag av skam
om min uppväxt
inom Jehovas vittnen
och andra igenbommade pinsamheter
i min ungdoms värld.
En gång i tiden darrade jag ihop
i tafatt rodnad
om någon nämnde jehovas
eller antydde
mina bakgrundslandskap.
Att mänskligheterna
allt som oftast
talar om jehååååååvas
i raljanta
eller hätska ordalag
gjorde inte saken bättre.
Jehåvas är ett skällsord
inte bara för
mig.
*
Lugn,
i din värld fick jag
vara med
Liselott
som sprang omkring
under raggsocksblöta himlar
tog mig vid handen, gjorde mig sällskap
lät mig
stifta
Bekantskap
med äldre äkta låtsasvänner
liksom yngre
och jämngamla
som jag haft vid min sida
alltsedan dess.
2.
där kärlek är affektivt kladd
Dikterad(er)
av
Ann-
Helén Andersson
*
Kanske beror din död på
att du var en helt vanlig
försummad psykpatient
bland så många
övergivna andra.
Kanske beror din död på
att du bodde i en sunklya
utan socialkulturs-
ekonomiska eller
könsmässiga kapital.
Kanske beror din död på
att de enda som lyssnade
var dina avlönade samtalspartners
och inte ens de hade ork att höra på
vad du hade att säga.
* * *
Kanske är det på grund av din död
jag upprepningsskriver
och ihågkommer dig
som jag aldrig känt
i detta Svea rike av köld
där
kärlek är affektivt kladd
medmänsklighet hopplöst ute
och våra vänskapsband fryst sönder.
3.
Även jag skriver
Jag skriver hundratals brev
av hav och sand.
Snart kan mina brevvänner
räknas i tusen
och tre skrivarnätter
eller om de bara är poetiska dagdrömmar
och öververklig illusionskonst.
Ibland skriver jag brev
till dig, Soheil
eller någon av er andra.
Brevskrivandet genomsyrar
mina livslevda
fiktionsliv
håller min rädsla för förstumning
på avstånd
hur flyktiga de än må vara
dessa brev
skrivna i havsvågor
och bortblåst sand.
4.
Jag vilar i frånvaron
Vän!
i förödelsens stund
ska jag bygga dig hem
om än alltid
bort.
Jag vilar i frånvaron
av din brevröst.
I glömskans hemadress
bor en sal av mosaik.
Där sitter jag
ja, jag väntar
i ekot av tystnaden
och minnet av en dialog.
5.
Dikterad
av
An-
Herglé Anderzorn
Men, ändå:
Jag vet inte.
Jag penslar bort det mesta.
Men jag skriver.
Så mycket vet jag, i alla fall.
Jag gör det av nödvändighet, eller tror mig:
måla en spricka höstmörker
täta den med ljus
och återanvända diktrader
Inget ska slockna
allt ska finnas kvar
Även du
ska få vara fri
som en obunden vers
i denna dal av döende stjärnor
