Om än vi fastnat
Jag ska försöka tala.
Om december.
Och molnen. häromkring.
Det är i en dikt
där man är ensam.
Där vi alla är ensamma.
Krig rasar.
Planeten brinner!
Vi brinner!
Vi förlorar…
*
Orden
lämnade oss
störtade
i avgrunderna.
Kanske brann de upp
på en ockuperad bakgata.
Kanske avled de
i sviterna av knivhugg.
*
Finns en verklighet
där våra röster är levande,
inflätade i varandra likt
ljusslingor eller trädrötter?
Finns en plats
där vi är anropade?
Snälla, svara!
*
Om än vi fastnat
i diktens blå tystnad
måste vi försöka hoppas
låta oss
minnas att en dag
kunna tala
och bli tilltalade
på våra efterlängtade språk:
Kom!
Vi låter vår bristande tillit
till verkligheten
visa oss vägen
till gryningsljuset.
