Ann-Hélen Andersson / Poesi

Om än vi fastnat


Jag ska försöka tala. 
Om december.
Och molnen. häromkring. 
Det är i en dikt
där man är ensam.
Där vi alla är ensamma.

Krig rasar.
Planeten brinner!
Vi brinner!
Vi förlorar…


*


Orden 
lämnade oss

störtade
i avgrunderna.

Kanske brann de upp
på en ockuperad bakgata.

Kanske avled de
i sviterna av knivhugg.


*      


Finns en verklighet
där våra röster är levande,
inflätade i varandra likt
ljusslingor eller trädrötter?
Finns en plats
där vi är anropade?

Snälla, svara!


*


Om än vi fastnat
i diktens blå tystnad
måste vi försöka hoppas

låta oss 
minnas att en dag 
kunna tala

och bli tilltalade
på våra efterlängtade språk:

Kom!
Vi låter vår bristande tillit
till verkligheten
visa oss vägen
till gryningsljuset.