Den amerikanska konstnären Agnes Martin (1912-2004) definierade sig själv som abstrakt expressionist och blev känd för sina oftast blekt målade fyrkanter av rutmönster och ränder. Hennes existentiella vision handlar först och sist om glädje som verklighetens väsen.
År 1967 lämnar Agnes Martin livet som konstnär i rampljuset i New York och försvinner under ett och ett halvt år på ensamma resor. Hon bor i en pickupbil. Därefter bygger hon ett lerhus åt sig i ödemarken nära Santa Fee, utan elektricitet, telefon eller grannar. Hon håller sig undan från offentligheten och målandet upphör under flera år. I stället skriver hon: poesi och visionära essäer om livets mening. Hon odlar grönsaker. 1974 återkommer hon till konstscenen med bildserien On a Clear Day och får rykte om sig som ökenmystiker. Konstnärer vallfärdar till hennes hus. Och hon ställer ut igen, men inte ofta. Hon förblir en outsider, med en estetik grundad i en transcendent verklighet. I en bevarad anteckning skriver hon: Man måste lyda ödet.
Vilken utblick fann hon under de där tysta åren, som skulle genomsyra hennes verk och föredrag under decennierna som följde?
”Det finns ett syfte med vårt liv och det är verksamt varje minut. När vi är mitt på spåret belönas vi med glädje. Vi kan, med en begäran till vårt sinne, känna hela sanningen. Om vi är helt nollställda kan vi dra oss tillbaka och vårt sinne kommer att säga oss nästa steg.”
Ur ”What is Real?”
Erfarenheten av Agnes Martins verk på utställningar har kallats för ”en sekulär pilgrimsresa”. Kanske för att verken kräver en del av sin betraktare. Att uthålligt betrakta hennes konst åstadkommer en förhöjning av receptiviteten, skriver en journalist; ur verken emanerar strömmar av frihet och inre glädje. Själv påstod Agnes Martin att hennes bilder krävde i alla fall en minut.
Det är en väninna som tipsar mig om Agnes Martins konst och jag söker upp hennes texter. På Guggenheimmuseet i Venedig möter jag oväntat en av Martins bilder och förstår genast det som olika källor påstått. Bilden talar om fulländning, om ren lycka. Viskar den? Eller är det bara det att annat tystnar när jag vänder mig mot den? Ljuset tycks öka i densitet. I rummet där på museet, som redan börjar fyllas av besökare trots den tidiga förmiddagen, stillnar jag inför en nästan overkligt ljusblå, svävande kvadrat.
Martin hade redan varit aktiv som konstnär ett drygt decennium när hon upptäcktes av konsthandlaren Betty Parsons i New York, som erbjöd henne en utställning på villkor att hon flyttade till staden. Där hade abstrakt expressionism nått sin peak och Martin skulle i sin konst förena den inriktningen med minimalism. Sina tidiga verk hade hon förstört. Vägen för alltid framåt, menade hon: Att följa andra eller egna tidigare idéer vore att stanna upp och cirkla runt.
Efter några år började hon måla rutnät, ett kubistiskt motiv som i hennes tappning blev radikalt avklädda. Hennes verk handlade om känsla, sa hon, inte personlig känsla utan abstrakt; ”de där obestämbara stunderna av lycka vi alla erfar.”
”En konstnärs liv är ett okonventionellt liv. Det leder bort från det förflutnas exempel.
Det strävar smärtsamt mot sin egen betingelse. Det tycks göra uppror men i själva verket är det ett inspirerat sätt att leva.”
Ur ”Advice to Young Artists”
*
Agnes Martin växte upp i den lilla byn Maklin på slättlandet i Saskatchewan i södra Kanada. Föräldrarna var skotska presbyterianer. Martin var livet igenom förtegen om sin bakgrund, men har beskrivit sin mor som hård och känslokall. Fadern, bonde, dog tidigt, och familjen flyttade till Vancouver, där Martin utbildade sig till lärare. Först trettio år gammal fann hon sin uppgift i konsten och läste sig till en masterexamen i konstvetenskap vid University of New Mexico. Under samma tid, kring mitten av 40-talet, rör hon sig mot taoism och zenfilosofi, men i minst lika hög grad förblir Bibeln en källa till hennes filosofiska tänkande.
Agnes Martin ansattes av schizofreni och genomled under tiden före sin avresa från New York mot slutet av 1960-talet ett antal psykoser. Den omedelbara orsaken till att hon lämnar New York är förlusten av hennes lägenhet i konstnärskollektivet i södra Manhattan. På frågan om varför hon gav sig av, sa hon själv att det rörde sig om en överutvecklad ansvarskänsla. Konstutövningen blev liktydig med död.
Senare gör hon en åtskillnad mellan inspiration och moraliskt liv, där lydnad mot ödet går före moral. Hon skriver: Att leva av inspiration är att göra vad som kommer till en – ”du kan inte leva det inspirerade livet och följa konventionerna”. I brev uttrycker hon belåtenhet med att inte äga något, men lider av att existera.
En mycket senare daterad text bär spår av frigörelse från kanske samhälleliga bindningar. För den som är frigjord är livet som involverad likt kaos, skriver hon. Och på ett annat ställe: ”De här målningarna handlar om frihet från den här världens bekymmer /från världslighet”. Mina rektanglar är som gräs.
Lyckan är vårt verkliga tillstånd.
Den är verkligheten.
Den är livet.
Ur ”The Current of the River of Life Moves Us”
*
Genom Agnes Martins essäer och nedskrivna föredrag skisseras en livssyn där existensen är en rörelse fram mot seger och överflöd av liv. Människor, djur och växter delar en utvaldhet. Att göra sig tillgänglig och svara på inre ingivelser står i motsättning till ett materialistiskt förhållningssätt. Konst är ett positivt gensvar till livet. Försök till världsförbättring vore för en konstnär en distraktion. Konstnärens arbete är i grunden icke-materiellt. Det är något annat än politisk kamp eller intellektuell ambition.
Konst ska inte illustrera idéer, skriver Agnes Martin. Poängen återkommer i flera av hennes texter. Hon är påfallande rak och kallar beroende av intellektet för ”den stora och ödesdigra fallgropen på konstens område”. Tankar leder till högmod och fruktan, klargör hon. Intellektet är livsförstörelse och död. Medan konst är en fråga om varseblivning, om att ta emot och svara an. Mot dessa strömmar står högmodet, illusoriskt i sin struktur. Därför besegras högmod av arbete, den plats där konstnären oundvikligt konfronteras med misslyckande. Där, i befrielsen från högmod, förvandlas allt. ”Fate is kind.”
Att känna sig tillitsfull och framgångsrik är inte naturligt för konstnären.
Att känna sig otillräcklig,
att erfara besvikelse och nederlag i väntan på inspiration
är det naturliga tillståndet för en konstnär.
Som en följd av det är lovord lite generande för de flesta konstnärer.
De kan inte ta åt sig äran för inspiration,
för vi kan se fullkomligt, men vi kan inte göra fullkomligt.
Många konstnärer lever socialt sett utan störningsmoment i sitt sinne,
men andra måste leva sinnets inre erfarenheter, en ensam livsväg.
Ur ”Reflections”
I en essä med titeln ”On the Perfection Underlying Life”, beskriver Martin hur stegrad medvetenhet framkallar stegrad besvikelse. Perfektion i konst är mirakel som inte härrör från konstnären själv, påpekar hon.
Texten övergår i strofiska rader – det bränner, det är nu det avgörs: Att fortsätta också utan hopp, drömmar eller tankar och planer, är disciplin. Agnes Martin kursiverar ordet: disciplin. Genomborrad av mörker famlar konstnären vidare. Det gäller att vara vaken. Alla passioner driver till slut förbi. Självständighet är en konstnärs viktigaste drag, konstaterar Martin med sedvanlig strävhet.
Agnes Martin intog en ambivalent attityd till egna texter och återvände inte gärna till sina skrivna ord. Andra sparade hennes handskrivna dokument. En av anteckningarna handlar om konstens oanvändbarhet:
Konstverket har bara en färgning av vad det söker framställa för konstnären och för mottagliga betraktare. Det är inte till nytta, ingenting utvinns ur det, och det säger inte sanningen. Det avnjuts eller inte efter betraktarens omständigheter. En mycket liten gest av jubel.
Utdrag infällda i artikeln är översatta av förf.
Marie Tonkin är poet och bor utanför Stockholm. Hon utgav senast diktsamlingen Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt (Black Island Books, 2022).
