Fyra betraktelser
Gryning
Ibland är det gryning
för växter och djur och människor.
De slocknar och blommar upp.
De vissnar och sörjer.
Kanske varandra.
Missförstånd
Döden vill vara snäll,
men tycker själv att den fått dåligt rykte,
den tröstar sig med att det skrivs så mycket om den,
dikter, prosa, minnesord.
Alltid närvarande, myser döden självupptaget.
Döden vet att sorgen hänger honom i hasorna,
men vet också att hur oåterkallelig han än är
så finns det ett slags ljus även där han är.
Ibland måste man kisa för att se det.
Sol
Det var en vårvinter,
en gammal övergiven mack i ett skräpigt område
som egentligen inte hade någon plats bland villorna.
Vi tittade, en gång hade jag plockat stora tulpaner där,
stjälkarna var tunna men blommorna enorma.
Du stod på trottoaren.
Vi visste inte att det var din sista vårvinter.
Den sista promenaden just där.
Det är sånt ingen vet.
Jag visste inte att den bleka solen den vårvintern
skulle bli det ljusaste och mörkaste minnet.
Tomheten
Tomheten kan vara rädsla.
Kan vara lycka.
Kan vara ensamhet.
Kan vara ljuset som snuddar vid kinden en morgon.
Tomheten kan vara när dagen är sprängfylld och allt är liv.
Men inuti bara borta.
Tomheten kan vara morgonens tystnad.
Dagens stumhet.
Kvällens stillhet.
Nattens ro.
Vad är tomhetens motsats?
Är det överfulla hus?
Röster?
En vandring utan rädsla med fötterna mot gatan?
