Allt levande hänger samman
”Tyst vår” hette boken som de vuxna pratade bekymrat om när jag var liten. Den var startskottet till miljörörelsen, säger man idag. Redan 1962 konstaterade dess författare, marinbiologen Rachel Carson, att ingenting i naturen existerar oberoende av något annat. Framstegsoptimismen som hade präglat de första decennierna efter andra världskrigets slut, började ge vika för insikten att rovdrift på miljön kan ha ett fruktansvärt pris.
Det är inte en insikt som har landat hos alla, som vi tyvärr vet. Att bry sig om planeten stämplas av alltfler som bakåtsträvande grundlös panik. Individualismen som rättesnöre i vår civilisation har säkert gjort sitt till. Min och din personliga frihet värderas högre än att vi tillsammans gör uppoffringar för allas bästa. ”Efter oss syndafloden”, är en mentalitet som tillåter gränslös njutning i nuet utan hänsyn till framtiden.
Det handlar då förstås om materiell njutning – konsumtion, förmögenhet och egendom. Men det finns andra sätt att bejaka den sinnliga världen. Om fönstret slås upp mellan människans innersta och det osynliga större som bär allt skapat, då framstår den påtagliga världen – naturen, skapelsen – som så bräddfull av under att det blir ointressant att försöka muta in, äga och själviskt konsumera sin individuella bit av den.
Mat, tak över huvudet och en trygg utkomst behöver naturligtvis alla. Att kräva villkorslös förnöjsamhet av människor som gnags sönder inuti av oro för ekonomin, som arbetar hårt och ändå knappt har råd med det nödvändiga, det vore bara förmätet. Men utöver det?
Det behövs inget mer. Det räcker med att jord och himmel finns.
Jag tänkte på det förra sommaren när jag var ute och gick mycket, miltals längs vandringsleder i Skåne där jag bor. Det kostade mig bara ett sommarkort med fri tillgång i två månader till den regionala kollektivtrafiken. Och det var alldeles, alldeles underbart.
Ofta gick jag längs havet. En eftermiddag passerade jag ett luxuöst strandhotell – pooler, spa, gourmetrestaurang, gym, härliga rum, rader av solstolar. Där halvlåg de, de som hade råd att tillbringa sina sommardagar i materiellt överflöd, och fingrade på sina mobiltelefoner.
Jag kände så starkt för dem. Framför dem sträckte havet ut sig ända mot horisonten, men så många – faktiskt nästan alla – var upptagna med att scrolla. Uppenbarligen, mitt i lyxen, hade de tråkigt.
Själv gjorde jag en dygd av nödvändigheten – en sommar utan pengar. Jag blir lite vaksam varje gång bemedlade människor skyltar med att de har köpfria dagar, med tanke på hur många som inte har något val, och i den vaksamheten lurar högmodets fälla. Visst är vi duktiga, vi som avstår från överkonsumtion, vi som ser undret i det lilla och oansenliga? Visst är vi lite … bättre?
Det gäller att hålla balansen. Det är inte min duktighet det handlar om. Utan om insikten som Rachel Carson formulerade: allt levande hänger samman. Vi hör ihop. Att öppna sig för det, ger mer glädje och kraft än någonting som helst som kan köpas för pengar. I sin bok skrev hon:
”De som kontemplerar jordens skönhet finner styrkereserver som kommer att räcka livet ut. Det finns något oändligt helande i naturens upprepade rytm – säkerheten i att gryningen kommer efter natten, och vår efter vinter.”
Men sedan 1962 har vårarna blivit än tystare. Det borde surra av liv i äppelträdet nere vid cykelställen utanför min lägenhet, tusentals bin och humlor och andra insekter borde dricka blommornas nektar. Men för varje vår tiger trädet alltmer. Jag får känslan att det gråter.
