Två dikter
Jag går vidare
tillsammans med den förskingrade skarans sorg
någonstans ljuvlig fågelsång
för oss som sitter
ovanpå gravarna
alldeles tysta
med stumhetens munnar
några vindar
kanske en soluppgång
i djupa haven
en trumma slår,
ur skorstenen tysta ord
mitt medvetande sover
vattenskallarnas blödande lekamen,
all denna meningslöshet,
väntans vilja, säg är du min vän?
Rinnande tid
sjöns tröst
O, lilla äng
*
En lyckans tid
med varma rosor,
våra subversiva brevs punkt
är så rått och brutalt
att Gud gråter:
underförstått att allt är formulerat
jag Å jag död nu
livet var insatsen
i andras gladiatorspel
hon där på Sveavägen
inser att hon var en pamflett
språkets gestikulerande
alldeles trollbundna av
urkristna visioner till
varje pris: offren längs vägen
hon där ett lik jag
och måhända var
det mörkrets ljus som svarade
när jag förstod att kravet var:
sjunga Hallelujah och prisa oss utvalda
brinnande facklor inuti
eldens stenar
vattendroppen tror
att boten är till för alla
hon där borde minnas
vem hon var som
gick vilse på andras gator
