Vet Fjodor Michajlovitj Dostojevskij vad som pågår
i Putins Ryssland?
Vill förstå Ryssland, deklarerar jag för myndigheterna,
utan att avslöja romanen som vilar i mitt handbagage.
Min stadsguide tar emot, det snöar under bussfärden.
Staden glittrar av lögner och höghus, historia och snö.
Men här lever människor som vill annat, människor
som längtar till ängar med blommor och småkryp.
Ett svårmodsfolk som inget annat önskar än mer…?
Jag fryser när jag oförsiktigt avslöjar mina intryck.
Fru Elenja svär: ”Skulle svårmod behärska Ryssland?
Loket som Lenin kom med 4 april 1917 står ju kvar:
mässingen blänker som revolutionen! Som vår Putins
hjässa! Vårt lands brist på Väst – denna stora lycka!”
Var om inte hos Dostojevskij måste jag hämta kraft?
Jag noterar ju vodka i portföljer, som om spriten kunde
värma själskylan; jag hör vänsterprassel i sidogränden,
som om kärlek blivit hastverket för att ingen orkar mer.
Brott och straff ger syn åt de förblindades ansiktssmärta.
Petersburgs vinterresa bekräftar nu behov av läsningen.
Men vad gör fiktionen när man får se stupade soldater
föras längs Neva, när statsbegravningar ska uthärdas?
Romanen vädjar om förståelse, som om stadsmörkret
kan tämjas så läsaren slipper frukta rånmord och krig.
Lögner försöker idag dämpa Petersburgs stora ångest.
Raskolnikov befrias inte för att han förvandlar sig till
Napoleon, hybrisens okrönte härskare! Ja, så lik Putin,
taskspelaren som gömmer sig för Sonja i ikonlögnerna,
gödda av Kirill i ortodoxt Gudsljus, nesligt nersvärtat.
Ändå får jag aldrig överge hoppet om att kunna finna
godhet i Sankt Petersburgs många skamlösa tiggare.
När teet svalnat sent om natten och likören tar vid
inser jag att det bor en god människa i varje ryss!
Kremlhärskare ska brinna i helvetet, likt mördare!
Men på morgonen upphör drömmen, krig rumsterar
åter om inne i själen: jag inser att Sonja ännu lever,
inpyrd av fabriksosets svavel utanför boksidorna.
Prostitution är korruptionens uttömda värdighet.
Rubeln rullar värre än dollarn, militärparader sviker
vad Sonja en gång lindrade i Raskolnikovs livssmärta.
Därför har du rätt, Fjodor Michajlovitj Dostojevskij;
Nevas moln sjunger för hjärtats innerliga ton, himlen
ovan Sonjas kärlek är guldkupolen, renare än Kreml.
Allt som tycks vara den stora skammen i förståndet
kan ju växa, bli äkta skönhet i hjärtats djupare skikt!
Så vad du tillför, Herr Författare, när havet stormar,
jorden darrar under stridsvagnarna måste Ryssland
lyssna till i tider som spökar värre än oroliga andar
i tsaritsans sovkammare då ingen tillåts sova, ingen
får störa utom tjänaren som kommer med själströst.
Din grav är efterlyst bortom ortodoxins cementering
av ditt öde, jag måste gå ensam, utan guide: elegant
propaganda gör inte tiden bättre - Så snälla Fru Elenja,
var tyst; Brott och Straff är inget korstecken åt himlen!
Men jag gör likväl korstecknet framför dina 1821-1881
på jorden; jag vill smälta in, aldrig provocera ryskhet
när den är värdigt stilla, som här – just nu: vetekornet
har fallit i jorden, dött, men burit frukt av en anledning.
Ändå får jag inte vara ensam; det går inte att hålla tiden
stilla med pennan som plog när livegenskapen åter
uppstått, på nytt tvingat ner människor i jorden, i döden
bortom livets skrift som tystnar: Här slåss Fru Elenja
i spetsen för sina turister, likt arméchefen som tror sig
vara pantokratorn åt relevansen i specialoperationerna!
Jag hör inte längre något om själslindring och rebellust
nerifrån din grav, Fjodor Michajlovitj Dostojevskij,
inget om Raskolnikovs moderna ångest. Men jag hör
Fru Elenja: ”Elakheter om Putin sägs i väst, ortodoxin
är vår räddning. Det vet vi med Dostojevskij: Kristus
kärlek strålar i Brott och Straff likt Guds svar åt oss.”
Orden lugnar mig inte; jag blir kallsvettig och ser hur
Neva fryser än mer, som om sekler aldrig flutit förbi,
demokratin alltid fått ge sig i Petersburgs historia.
Jag lämnar turisterna, får spela rollen som okänslig
främling: – Så tyvärr Fru Elenja! Tid nu för ensamt
hotellrum, tyst erkännande om att jag inget förstått,
inget hört från graven som hörsammat Guds vrede.
Jag får återgå till boken som tålmodigt väntar mig.
Själsrapporten slår evigt sönder Rysslands självgodhet.
Ändå upphör snart min fantasiresa i din värld, Fjodor
Michajlovitj Dostojevskij, när du blir nattväktaren i
min dröm för att släcka tankarna, och likväl ge stadga
åt mitt försök att överleva öknen i barnens tiggarögon.
Ödsligheten där liknar huvudleden i din fasa: Ryssland
förblir oron i människan du var, och jag måste fly landet.
Romanen du lämnar öppen bullrar i nervernas trafik!
Folkets vrede är inspärrad i ditt öde, Fjodor Michajlovitj
Dostojevskij, liksom den mörka framtid som redan gett
vilda vargar kontrollen över kvardröjande mänsklighet.
Jag ser från flygplanet hur träskmarker åter brer ut sig
inunder smutsen i stadens hårda is; ja, hur de stupade
måste jordas också i vinterns smärta. Och jag ser
hur tidlöst Grendel lämnar träsken i sin Putinmask,
skrämmer överlevande till tystnad och likgiltighet…
________________________________________________________________
Dikten som återger erfarenheter från ett besök i Sankt Petersburg.
Årtalet är ointressant, allt måste inte torgföras. En dikt bör kunna stå
på egna ben. En sann dikt har inga behov av att vara ”aktuell”. Men
Fru Elenja förtjänar ett omnämnande. Hon var min guide, hyllade
reservationslöst Putin utan att jag vågade opponera mig. Men det gör
jag här i och med dikten.
Citatet på Dostojevskijs gravsten är hämtat från Johannesevangeliet,
kapitel 12, vers 24: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke
vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn;
men om det dör, så bär det mycken frukt."
Joseph Brodsky har hävdat att rysk 1800-talslitteratur fullföljt det
civiliserande uppdrag som Peter den store drömt om – i opposition
mot maktelitens idéer: "There is another St. Petersburg which exists in
the pages of Russian novels and poetry, and which (...) transforms
Soviet schoolchildren into the Russian people.” Brott och Straff, som
1867 gavs ut som en enda volym, faller väl in i detta mönster.
Sankt Petersburg är för övrigt byggd ovan gamla träskmarker. Grendel
bör på sin tid ha trivts där.
