Fyra Novemberdikter, 2025
(251101)
Hur nära står inte stjärnan dig just i natt.
Den knackar på, tål inte att du sluter dig.
Vill stjärnan veta om du tänkt på döden?
Skrämmer den, förtränger du livets slut?
Ögonblicket, flera miljarder år gammalt,
är riktigt underligt, inte en frusen stund.
Men att hjärtat ensamt, inte förståndet,
är membranet i livets rymd, räddar dig
från att slukas av tomheten i dina svar.
Det är till allt oändligt som tanken där
inne i mörkret når; det som ingen ser,
det som få tror alls är värt att tänka på.
När du talar – och tala måste du, är det
någon annan som söker tala genom dig.
Vad som hörs är ett plötsligt stjärnfall.
(251107)
Höst är det likväl, hur nakna träden
än blivit och ingen vet var ljuset är.
November är ett stängt slott, byggt
av löven vars luft förandligas av att
lidandet inte väger mer än döda bär.
Du, höst i ditt bländmörker: lär dig
att själen är följsam, dag och natt
blir cement om du inte respekterar
rörelserna i hjärtats trognaste rytm.
Du, höst: vad har du tänkt att vi ska
ha ut av din kalla längtan, din sorg?
Rik är du ju på mörker och tomhet;
ja, eländig i din skrud av hopplöshet.
Men vi, som vill kärlek, kan inte slösa
din överväldigande, dyrbara närvaro!
(251109)
Det finns en plats i skogen, en stuga
i bergen där du är ett jag, inte vilsen
ute på världens hårdskrudade arena.
Snårig är vägen dit, mörk blir vägen
därifrån: ditt jag vill ha dig kvar, vill
nå ner till djupet av ditt inres flöde.
Buddha överväldigar dig, på en sten
eller bakom fönstret: stillheten är ju
överväldigande. Är det medlidandet,
påminnelsen om att visdomen är av
nöden eller för att du helt enkelt nu
måste bli en annorlunda människa?
Men melankolin är med ens bortblåst.
Lättare än ett sagoväsen beslutar du
dig för att här bli ett med din Buddha.
(251111)
When I die I want your hands on my eyes
I want the light and the wheat of your beloved hands
to pass their freshness over me one more time
- Pablo Neruda
Äpplet är litet och gör inte mysteriet rättvisa,
men just så gör äpplet: min mamma står åter
intill mig trots att hon är död sen tjugofem år.
Vi pratar, bråkar lite om mos behöver sockret.
Äpplet, plockat i Vångas sura jordar måste väl
sockras. Eller är det något annat som skaver?
Jag drömmer fast vaken: innerligheten gör mig
varse att jag aldrig tidigare varit så nära henne.
Koket puttrar, puttrar, puttrar i hettans vulkan.
Jag får röra om i grytan vars brutala lavastänk
bränner till på kinden. Mamma får flytta på sig;
detta är ju inget kök för nervspröda människor!
Äntligen får jag visa min kärlek till henne, min
hänsyn som jag aldrig var mogen för när hon
levde, alltför svag för att alls kunna älska mig.
