Vad gör vi nu?
”Vad gör vi nu, lille du” sjöng Kim Larsen en gång. Det är så längesen jag hörde den att all text utom refrängen har fallit mig ur minnet. Men jag minns den varma och hjärtliga tonen i den fina melodin. Det som får mig att minnas den just nu är det kärleksfulla tilltal som så många av oss kan behöva i en tid som tycks har spårat ur fullständigt. Debatter på allvar blandas med ytligt trams och jag har alltmer svårt att känna mig hemma i den tid som trots allt är min
Den debatt jag själv deltog i ett tag handlar om NATO. Fullt medveten om att Sverige och Finland härvidlag har mycket olikartade historiska erfarenheter vill jag inte lägga mig i den diskussion som förts i Finland. Mest för att jag känner mig dåligt insatt. Men Sverige…
Flera av mina vänner har sagt sig stå som en åsna mellan två hötappar när de ska försöka bestämma sig för vad de faktiskt tycker. Följaktligen valde jag att klart och tydligt ta ställning eftersom det är mig så uppenbart. Så här kommer en partsinlaga. För det första är jag inte naiv, som jag fått höra i den debatt som rasat. Sveriges neutralitet har varit ett dåligt skämt från början, och den som tror något annat är verkligen blåögd. Men även om vi klart och tydligt hört hemma i västvärlden hela tiden är det en väldigt stor skillnad på den mentala tillhörigheten och att faktiskt vara aktiva medlemmar i en militärallians.
Vissa menar att vi skulle bli säkrare som medlemmar. Där skulle jag vilja hävda rakt motsatt uppfattning. Att tro sig vara trygg under NATO:s kärnvapenparaply är lika begåvat som att ställa sig under ett högt träd när det åskar. Och den där omtalade artikel 5 ger jag inte mycket för den dag det blir skarpt läge. Artikeln påstår att det är alla för en och en för alla som gäller. Men jag tror helt enkelt inte på att vi i utkanten av Europa får så mycket hjälp den dagen vi behöver det – 66 års livserfarenhet av stormaktslogik i allmänhet säger mig det. Dessutom har en extremt ökad osäkerhet visat sig i och med själva ansökningen – den mäktige och aggressive grannen i öster känner sig nu mer provocerad än förut. När ansvariga politiker säger att det inte är Rysslands president som ska bestämma vår politik håller jag i sak med. Men att göra uttalade hot till ursäkt för att ändra sig totalt i frågan liknar för mig mer vad som försiggår i barnens sandlåda än i seriös politik.
Det värsta finner jag vara åsynen av vårt folk som likt en fårskock följer husbondens röst och nästan samfällt vandrar mot slaktbänken i det som kommer att bli världens sista krig i bokstavlig mening. För efter det kriget finns det inget liv kvar att återuppbygga. Det enda hopp jag har kvar står till Gud och en bön att han ska få oss att vända om. Mänskligheten har jag ärligt talat tappat allt hopp om nu.
Låt mig dela den tanke som fått en del att utmåla mig som naiv. Jag bestämde mig tidigt för att vägra bära vapen och fick efter många om och men det som då kallades vapenfri tjänst. Jag har alltså aldrig blivit direkt utsatt för den militära propaganda som basuneras ut under värnplikten, om det nu har någon betydelse. En konsekvent pacifism har varit min ledstjärna sedan jag av ett kränkande psykologförhör på grund av min vapenvägran blev tvungen att börja tänka på allvar. Jag menar att en total avrustning har större förutsättningar att lyckas idag än någonsin förr med tanke på att alla typer av information ligger så öppet på internet, på gott och ont. Om något land börjar avrusta kommer andra länders medborgare att se det och kräva detsamma av sina ledare. Jag vet också att den här idén är politiskt omöjlig att pröva. Alltså kan ingen bevisa att jag har fel. Men vapenindustrin har alltför stora profitintressen att försvara för att någon politisk ledning ska våga annat än att försörja dem med skattepengar. Så då avfärdas alla allvarligt menade pacifistiska tankar som utopiska och blåögd idealism utan att ens diskuteras.
Motsatsen har mänskligheten prövat om och om igen under tusentals år och det har gått lika illa varje gång. Någon vis man suckade en gång att ”det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär av historien”. Och det gäller framför allt i frågan om krig och rustningar. En del har påstått att jag struntar i historien vid mina försök att tänka nytt och annorlunda – men det är ju precis tvärtom. Jag gör ett ärligt menat försök att lära av historien och ser att alla militära allianser förr eller senare ha slutat i krig. Det kan ha varit kallt eller varmt, men krig har det varit. Jag hör själv till en generation som växte upp under ett iskallt krigstillstånd. När det Sovjetimperiet föll samman proklamerades det som en seger för demokrati och liberalism. Tänk om ansvariga världsledare då hade insett att NATO var lika obsolet som Warszawapakten och lagt stora ansträngningar på att få in det sargade Ryssland i vår västliga värdegemenskap istället för att direkt börja plocka åt sig av de olika konkursbon som utgjorde det gamla östblocket. Givetvis går det inte att vrida klockan tillbaka och gör om och göra rätt. Men varför vill inte väst se alla de misstag som bäddade för den groteska revanschism som helt och hållet tycks styra lögnarna i Kreml idag?
Jag återkommer ofta till en av vår tids stora, profetiska röster som fortfarande ljuder om än från andra sidan graven numera. Leonard Cohen kom 1991 med sitt album The future. Låt mig påminna om den faktiskt naiva eufori och framtidstro de flesta av oss levde i då, ett par år efter Berlinmurens fall. Mitt in i denna eufori kommer titellåten på The future. Jag tror det är nödvändigt att citera hela första versen:
Give me back my broken night/ my secret room, my secret life/ it´s lonely here, there´s no one left to torture/ Give me absolute control over every living soul/ And lie beside me baby, that´s an order! / Give me crack and anal sex/ Take the only tree that´s left and stuff it up the hole in your culture/ Give me back the Berlin wall/ give me Stalin and S:t Paul/ I´ve seen the future, brother; it is murder.
Vilka av oss lyssnade till vad han egentligen ville säga? Visste han det fullt ut själv? Ytterst få är begåvade med Cohens poetiska kraft, men det är på allvar. Och när nu ett krig på nära håll rasar går det inte längre att skylla på IS och annat som är annorlunda på olika sätt. Så Kim Larsens fråga är befogad. Vad gör vi nu, lille du?
