Två dikter
LEVANDE ORGANISMER Det var Mats och Reine som hittade badkaret under Slussen i ett utrymme i stadens tunnelbanesystem när de var där på jobb Och det var Mats och Reine som hyrde ett släp och körde badkaret en bit uppåt landet till en nedlagd gruvort och när de lastade av badkaret fick Mats ryggskott eller om han fick jobb i Göteborg eller om han blev kär och badkaret blev kvar i trädgården och fylldes av nederbörd och biologisk mångfald beroende på årstid Och det var Tove som tyckte att det var stor synd och fick Reine att forsla badkaret hem till henne istället och sen kom något emellan och badkaret blev kvar där i hennes trädgård ett bra tag och sen drog Tove norrut och då hämtade Reine hem badkaret till sin gård och det blev stående mot en garagevägg och det blev vinter och det blev vår och det blev boplats för nya levande organismer Och sen kom Karin och det var Karin som tyckte det var stor synd och fick hjälp av Reine att flytta badkaret hem till sig och hon installerade det i sitt badrum och skruvade på vattnet men då kom Mats tillbaka från Göteborg och blev arg för det var Mats som hade hittat badkaret ihop med Reine Och Karin sa att det var hennes nu sen många år eftersom Mats inte hade något badrum och hon sa att badkaret bara skulle hamna i trädgården igen och att hon tänkte inte släppa det ifrån sig och det blev en stor konflikt mellan Karin och Mats som pågick länge och påverkade alla Och sen vet inte ens Reine vad som hände men den våren drog Mats rör och avlopp till ett rum innanför köket och hämtade hem badkaret och ställde det längs väggen ihop med en kaktus och tre väldiga suckulenter ty det var Mats som hittade badkaret ihop med Reine. (Nyskriven, tidigare opublicerad dikt)
DIKTEN OM HUR FESTLIGT DET ÄR ATT VARA KREATIV
Någon skriver en bok, låt oss säga att det är en barnbok
om en liten gris som vill ha en lägenhet i stan.
Det är fullt möjligt. Sådana författarskap finns.
Då s k r i v e r inte nämnda kreativist sin text utan hon
värker fram den och sedan lämnar hon över sina våndor
till illustratören som inte tecknar utan också v ä r k e r
ur sig de gulliga, pastellfärgade bilderna.
Det är väl märkligt.
Samma sak med regissören som sätter upp en hejdlös
komedi av den skitrolige Shakespeare eller den skojige
Molière. Han har inte ett piss kul under hela repetitions-
perioden. Han går omkring och har p r o b l e m med
sina tolkningsövergrepp och med skådespelarna som
också har ett fruktansvärt p l å g s a m t arbete med
rollfigurernas karaktärer, undertexterna och sceneriet
och sen v ä r k e r scenografen och producenten,
inspicienten och ljussättaren, tonsättaren, sminkösen,
sufflösen och musikanterna och scenarbetarna
och gardobiärerna och slutligen på premiärkvällen
så v ä r r r k e r teaterchefen ur sig sitt tacktal och så
kulminerar allas värkarbete i ett gigantiskt crescendo av
orgasmiskt lidande och alla bara rullar omkring
på golven och njuter av smärta i den bokade festlokalen.
Det är väl festligt!
(Ursprungligen publicerad i diktsamlingen Rymden – internationell, Norstedts, 1989)
