Den tidigare statsministern i Sverige, Ingvar Carlsson (f. 1934), har skrivit en fin biografisk tankebok med sina möten med döden. Han fick idén under pandemin när han kände att det tämligen omedelbart kunde vara dags för honom att lämna jordelivet. Bokens röda tråd är hur dödsfall påverkat författaren genom livet. Hur han som barn hittar sin far död på sitt arbete vid en kafferostningsmaskin och om den sorgeprocess som följer och som hur dödsfallet påverkar honom hela livet och bland annat yttrar sig i ett förhöjt kontrollbehov. Mordet på vännen och närmsta politikerkollegan, Olof Palme, är ett dödsfall som Carlsson också skildrar ur sitt perspektiv. Mordet innebar att han som vice statminister blev statsminister, något han inte hade planerat eller strävat efter. Mordet på utrikesministern Anna Lindh tas också upp.
Ingvar Carlsson skriver naturligtvis en hel del om politik och valrörelser. Men det politiska är nedtonat, det är inget debattinlägg. På slutet av boken varnar han dock för Sverigedemokraterna och menar att partiet utgör ett hot mot demokratin: ”Det är min fulla övertygelse att om man ger detta parti ett lillfinger tar det snart hela handen. Lär av historien och lär av omvärlden.”
Mest berörande är kanske trots allt ändå hans skildring av livet med hustrun Ingrid under hennes Alzheimersjukdom. Carlsson skriver att det var den av bokens texter som var allra svårast att skriva, men det är också den som är allra mest personlig. Det är mycket svärta i texten som skildrar en svår tid för paret, men det finns stråk av ljus och hopp också. Ingvar Carlsson har en i grunden hoppfull livssyn som inte känns påklistrad. I sällskap med döden är en bok jag varmt rekommenderar.
Ingvar Carlsson: I sällskap med döden (Albert Bonniers förlag, 2023)
