Livet. Vad ska jag göra med det?
Livet är en gåva från Gud. En gåva kommer aldrig med förpliktelser. Gud kan kanske förvänta sig tacksamhet över att jag lever, och visst, jag är glad för det. Varje dag, också de mörkaste, kommer med små glädjeämnen – en blomma lyser till mot mig när jag går genom parken, en vän säger något snällt. Men ändå – liv kommer med lidande. Det vore fel att inte medge det, och det känns orimligt att avkrävas tacksamhet för det.
Jag har haft turen att födas på en plats och i en tid där det går att inbilla sig att livet skulle kunna bli fulländat. Det är inte i första hand jag som har skäl att klaga. Men lidande är en del av allas våra, inte ett fel som har uppstått och måste åtgärdas. Tillvaron i en brusten skapelse kan göra ont. Så vad gör jag med det?
Att bli arg hjälper inte. Att ge upp och underkasta sig? Kanske, om jag måste. Däremot är det ofta en dålig strategi att ”leva i nuet”. Livet måste få innebära hoppet om något annat, en annan dag, i en bättre tid. Blir lidandet riktigt oöverstigligt stort, närs drömmen om något annat och bättre efter döden. Hur kan människor tro på Gud när så mycket är så jävligt? frågar mig ateister. Just därför, skulle jag säga. Gud är det sista som blir kvar när allt annat rasar. Kan jag inte göra något annat, går det alltid att be.
Bönen är för de maktlösa. Vissa vänder sig från tron eftersom de föraktar bönens eftergift till maktlösheten. Jag kan förstå det. Och det är inte alltid som jag själv får lättnad i min maktlöshet genom att lägga allt i Guds händer. Men ibland uppstår luckor i uppgivenheten, lyckor i den ogenomträngligt mörka skogen.
Borde jag begära mer än så?
Jag frågar uppriktigt. Det är allt jag kan. Livet är en plats utan säkra svar. I mörka stunder kan den insikten bli nästan outhärdlig. Andra gånger ger ovissheten befrielse. När jag varken kan veta vad som vore rätt att göra eller handla därefter, då ber jag. Att be är alltid möjligt. Alltid. Den dörren stängs inte under några omständigheter, med mindre än att jag själv stänger den.
Går det att vägra be? Kanske. Går det att be utan att få något svar? Definitivt. Går det att försöka be men inte förmå det? Frågan är retorisk. Alla bedjande vet att den sortens hopplöshet finns. Men jag väljer fel ord när jag skriver ”förmå”. Det går inte under några omständigheter att misslyckas i bön. Bönen är en plats där jag inte behöver förmå något alls.
Så. Vad ska jag be för? Kanske att orka med livet sådant det är. Att våga tro att nuet inte är det enda, när nuet är outhärdligt. Det finns något annat än nuet. Framtidens ovisshet, det förflutna som inte går att återvända till – också det kan kännas outhärdligt, att varken veta vad som väntar eller kunna spola tiden tillbaka. Livet för mig med sig på sina egna villkor, inte på mina. Men i bönen är jag fri.
