Anteckning 763
1.
Men den varseblivande är
improvisatorisk.
Och sinnligheten,
den bär på sina falskheter,
för att skådespelaren
må bli narr.
Och den ena sade:
Ingen hör dina bekymmer
med samma likgiltighet
som jag.
Och den andra sade:
Spiritus malus!
Ceremonin,
och avkastningen
av en människas sätt
att vara.
Och den första sade:
Eines Nachts wurde ich,
eines Nachts war ich.
I vilken fängelsehåla
har jag lämnat min Gretchen?
min följeslagerska,
härskarinnan,
hon som gör leken
till förstånd.
Om jag inte får skåda henne nu,
vad är då
en syn
värd att se?
Men förbundet var slutet.
Och underskriften,
dilettantisk,
såsom vanligt
bland dilettanter.
Dock kan du
förbise dilettanteriet.
Och så
blev det löst.
2.
Comme un spectacle.
Du bruit et de la fumée.
Tu ressens une antipathie.
Förnuftet blir ej husvill
när kroppen dör,
ty du lever vidare,
sade den andra.
Och likaså hon,
sade någon annan.
Och så spelade du
ditt spratt:
På många vägar
och av många skäl
har jag farit.
Snart är det över.
Men jag kan inte
sörja för dä!
Och om mina utsagor
inte får dig att rodna,
är det förnuftet
som redan vänt sig
från dig.
Så hade du
spelat ditt drag.
Dagen är redan
långt gången.
Lyssna.
Lev genom dagens vistelse,
och förbise
koketteriet!
Men den varseblivande är
improvisatorisk,
europeiska man,
europäischer Mann.
Faustiansk man,
in personam.
Kristendom,
också det occidentala.
Trots att:
