NYTT OCH GAMMALT
Jag hade tänkt dra en lans för Eyvind Johnsons författarskap den här gången. Jag kan inte förstå hur det kommer sig att Bonniers förlag vägrar att återutge Krilonsviten – tre romaner skrivna i beredskapssyfte under andra världskriget. Om vikten av att hålla samtalet i gång, om att vi i de små nordiska länderna måste hålla ihop i motståndet mot det totala barbari som nazismen och Sovjets så kallade socialism stod för. Om inte annat är det viktigt att se hur tidlösa dessa romaner blir i vår alltmer polariserade samtid. Till formen är det experimentromaner som tar sig många olika uttryck. Det som går mig förbi, men väcker nyfikenhet är nickarna till det tidiga fyrtiotalets populärkultur. Jag säger att det går mig förbi eftersom jag föddes tio år efter andra världskrigets slut, och populärkultur har en tendens att försvinna ur det allmänna minnet med tiden. Även om jag misstänker att ett sådant populärkulturfenomen som the Beatles aldrig kommer att försvinna eftersom de utvecklades till något mycket mer under sin tidsmässigt korta existens.
Jag vet ju inte om någon ansvarig på Bonniers läser dessa rader – men det är en utmaning och uppmaning till att på allvar överväga en återutgivning av hela Krilonsviten. Som de flesta goda och stora romaner har den en tung startsträcka på ca fyrtio sidor – men väl förbi dem är man hjälplöst fast med de från början sju medelålders männen som samlas varje söndagskväll för att hålla det goda samtalet levande. Givetvis sprängs gruppen av både inifrån och utifrån kommande tryck. Och det är den tidlösa risken alla goda gemenskaper löper, om de inte kan lösa sina konflikter i tid. Stundtals är dramatiken lika spännande som i en välskriven deckare, men här är det tidigt tydligt vilka som är skurkarna. De flesta medlemmarna i grupp Krilon har någon sorts koppling till Stockholms fastighetsmarknad. Så dyker det upp ett par individer vid namn Jekau och Staph som vill lägga under sig hela marknaden. Kopplingarna till tjekan och gestapo är medvetet överdrivna. De bryter så småningom sitt kompanjonskap och börjar bekämpa varandra….
Detta var ett av många exempel på hur olika totalitära mekanismer sätts i spel för att inte bara förtrycka människor i sig, utan för att också göra dem så misstänksamma att de vänder sig mot varandra och själva förhindrar ett fungerande motstånd. Jag ser dessa tendenser, inte bara i världens korrupta förtryckarregimer utan också hos oss som än så länge kan kalla oss demokratier. Det värsta är att dessa element har lärt sig hur man kan missbruka de demokratiska institutionerna och funktionerna för att dupera folk ut ur ett sunt demokratiskt tänkande.
Så snälla Bonniers förlag – börja ge ut Eyvind Johnson i allmänhet och Krilonsviten i synnerhet igen. Författarskapet får inte glömmas bort!
Så långt kommen snubblade jag av en tillfällighet över ett annat författarskap, som jag fram till slutet av april aldrig hade hört talas om. Och ju längre in i den romanvärlden jag tagit mig, desto tydligare har jag sett anknytningspunkterna till vad Johnson skrev på trettio- och fyrtiotalet. Författaren i fråga heter Håkan Anderson och debuterade så sent som 2004 med romanen ”Breven”. Jag såg ett recensionscitat som bekräftat mina egna tankar: ”Eyvind Johnson är tillbaka. Han heter Håkan Anderson.”
Johnson utvecklade ett särskilt mästerskap i att skriva berättelser som rör sig i flera olika tidsplan, och det gäller Anderson också. Den yttre handlingen i ”Breven” gäller några hittills okända brev av den gamle romaren Cicero som en latinexpert får nys om på trettiotalet. Det visar sig snart att han inte är ensam om att jaga dem – nazisterna vill också ha fatt i dem eftersom de tror att där finns en kod som avslöjar var tempelriddarskatten är gömd…
Jag vill inte berätta mer om de olika och snåriga intriger som vävs samman i de sju romaner Anderson har skrivit. Jag befinner mig nu i läsningen av den fjärde och är konstant lika trollbunden hela tiden. Stilen är ljuvlig att följa, och varje del använder olika romantekniker. Det sista hade jag säkert aldrig upptäckt om jag inte själv har skrivit några romaner. Och jag lovar – det förstör på intet vis läsupplevelsen!
Den intressanta kopplingen till Johnson finner jag i att han skrev medan alla galenskaperna vi idag kallar andra världskriget pågick. Anderson skriver långt efter att kriget slutat med alla olika avslöjanden av både nazisters och sovjetkommunismens brott mot mänskligheten. Även om han har ett slags facit är ju detta dessvärre på sina håll ifrågasatt. Jag tänker framför allt på de förintelseförnekare som inte förtjänar annat än att tigas ihjäl – och därför blir Andersons författargärning precis som Johnsons en värntjänst mot barbariets återkomst. I en tid av internet har det dessutom blivit mycket svårare att skydda sig mot det.
Det allra värsta är att även Håkan Andersons böcker är oerhört svåra att få fatt i. Sedan länge slutsålda och bara möjligt att få fatt i antikvariskt – när det gäller en av de sju böckerna tycks inte ens de antikvariska möjligheterna finnas. Enligt vad jag läst mig till fick Anderson lysande recensioner och ändå en skrämmande begränsad läsekrets. Jag tror mig inte om att vara något särskilt på något enda vis – just därför tror jag på att fler än jag kan och vill låta sig trollbindas av Håkan Andersons bländande berättarkonst.
