I Jörgen Mattlars fjärde diktsamling sedan debuten mot pol (2004) handlar det precis som i hans senaste diktsamling att vända sig bort (2017) naturnära dikter skriven med treradiga strofer. I att vända sig bort är det marina ett centrum med skepp och matroser och en viktig geografisk plats ”havsbandets yttersta grynna” där ”smala vinklade vingar” hänger på tork. Också i den nya diktsamlingens finns skepp som styr ”genom finska vikens is” och ett hav som ”öppnar sig förrädiskt svalt”. I den nya boken har dock Mattlar i större utsträckning klivit upp på land. Här finns tallskogar, slätter, skogskanter och vindkraftverk stilla i natten.
Mattlar skriver vackra och språkligt precisa dikter som aldrig blir så vackra att de förlorar i trovärdighet. Mattlars poesi är en plats där mörkret får plats: ”det växer en björk / över min moders aska / så stiger saven // vitsipporna står / i klungor – de gungar så / underligt giftigt”
Ett stråk i boken är Ukraina, platser som donbass, Charkiv och Odessa nämns. Dikterna med ukrainska ortsnamn nämner inte med ett ord att ett krig pågår. Men dikternas naturbilder ger utsattheten ett språk – en utsatthet som är krigets:
”den gula ängen / sönderbränd och tistlarna / mördande vassa // hettan i donbass / tilltar – en ensam vallmo / fladdrar i vinden // hon går längs stranden / med bara fötter – sanden / bränner mot sulan”.
En smärtsamt vacker diktsamling som inte smeker medhårs. Och därför berör.
Jörgen Mattlar; Dikter (Kain, 2025)
