Huvudtexten i denna bok utgörs av ett föredrag den tyske sociologen Helmut Rosa (professor vid Jena Universitet) höll på ett katolskt stiftsmöte i Würzburg år 2022. En nästan lika stor del i boken tar den inledande essän av Joel Hallorf, professor i kyrkohistoria, som sätter in föredraget i ett sammanhang och berättar om Helmut Rosas teorier.
En av Rosas centrala teorier är resonansteorin. Resonans handlar om att verkligen få kontakt mellan oss själva och världen runtomkring, att bli berörd. Viktigt i hans resonansbegrepp är fyra saker, att något eller någon berör utifrån, att vi tar emot det som kommer som något värdefullt i sin egen rätt och lyssnar till det med full uppmärksamhet och öppnar oss för det, att vi förvandlas och upplever världen på ett annat sätt än tidigare, att resonans inte går att kontrollera och inte går att råda över.
Rosa menar att dagens värld står inför en resonskris som till stor del beror på att vi upplever att det behövs mer och mer energi för att behålla det vi redan har, mer och mer tillväxt för att inte nästa generation skall få det sämre än vi. Detta leder enligt Rosa till att vi blir mer aggressiva mot vår omgivning, något som avspeglas i en polariserad politisk debatt där vi inte lyssnar på varandra utan snarare försöker tysta varandra.
Som en motkraft till denna utveckling ser Rosa religionen. Religionen handlar inte om innovation och tillväxt. Här har den aggressiva inställningen inte samma styrka som i samhället i övrigt. Rosa menar att kyrkan (framför allt den katolska!) har det som krävs för att resonans skall uppstå. I kyrkan finns en som har anropat dig, som också hör dig. Och när någon ber riktar denne sig både inåt och utåt till något som omger henne. En resonansrelation.
Det är en intressant tanke som kommer till uttryck i detta korta anförande. Och jag vill gärna fördjupa mig i dessa tankar efter att ha läst den tunna men inspirerande pamfletten.
Hartmut Rosa: Demokrati behöver religion (Artos, 2025)
