Verner Boström är nog ingen okänd författare. Hans dikthäften – inalles 23 utkom åren 1965-1972 – recenserades förvisso aldrig under poetens levnad, men diktningen har postumt avsatt spår. Mer än ett författarlexikon andas viss respekt, Verner Boström kallas norrbottensförfattaren som debuterade 69 år gammal, men beskrivs också med omdömen som knappast bidrar till annat än att sprida dimridåer och fördomar kring levnadsödet. Vad som kan framstå som lika förödande är vad mina norrländska vänner tycker sig veta.
Jo, men det var ju han kufen, säger någon. Var det inte torparen med mössan, undrar en annan. Ytterligare en vän säger sig minnas en eller två dikter utan att gå in på innebörden. Det norrbottniska ursprunget har gjort intryck, men jag förblir osäker och undrande. Varför är Verner Boströms rykte alls i omlopp?
Några bekanta från Skåne med vad man säger litterära intressen är inne på samma spår som norrlänningarna. Särlingen och ödemarkspoeten, får jag höra. Mannen var väl urtypen för vad man säger lite eljest, spörjs det. Rentav lappfånen vars dikter människor aldrig läste och bara låtsades bry sig om?
Men när det inte är Verner Boströms litterära skapande utan rykten, kanske fördomar som gett ett eller annat eko i människors medvetande, måste man ställa sig fler frågor. Av respekt och hänsyn. Värdighet och omtanke, försiktighet och besinning borde styra vår omdömesförmåga, för i vad för slags mänskligt klimat hamnar vi annars?
*
En människa bör bedömas utifrån det livsbagage som han eller hon tvingats bära. Vilken respekt visar vi en människa när fördomar styr oss och vi är snara med att torgföra våra uppfattningar? Är livssumman av en människas levnadsöde bestämd och därför inte tolkningsbar annat än i en pejorativ riktning? Hur många av oss kan sträcka upp handen och ärligt hävda att vi alltid har fog för vad vi säger om en annan människa? En människa är mer än sitt rykte, och jag vill ta det ett steg längre.
En författare som är kreativ och vill något med sitt skapande ska vi lyssna till, läsa och begrunda innan vi bestämmer oss för bestämda åsikter och cementerat tyckande som inte har med skapandet att göra.
Vi bör således börja med det vi kan börja med – Verner Boströms röst. Det är i den vi kan skönja och respektera människan, för det är förstås med sin röst som författare vill höras. Vi borde veta och respektera detta, och jag är övertygad om att mina bekanta håller med, vilken del av landet de än har sitt ursprung i och vilka ogrundade rykten de än bidragit till att torgföra.
Redan 2006 gavs vårt land en unik möjlighet att lyssna till Verner Boströms röst. Vi som inte lyssnade då, kan göra det nu tjugo år senare. Boken med Verner Boströms samlade dikter 1965-1972 heter Länder och är utgiven på Black Island Books. Dikterna har här och var i sin minimalistiska framtoning hyllats som genuint originella, rentav som smått magiska tack vare en suggererande rytmisk-talspråklig ton som förvisso kan leda tanken både till Gunnar Björling (1887-1960), Bo Carpelan (1926-2011) och Ann Jäderlund (f. 1955).
Men, och detta är betydelsebärande – Verner Boström (1896-1982) har med sitt unika bidrag till svensk litteratur inga behov varken av valfrändskaper eller av utrymme i akademiska diskurser. Den som i vår tids poesi ibland möjligen saknar originalitet, icke-stelnat språk samt vardagliga uttryckssätt kan med fördel vända sig till samlingsutgåvans 249 dikter.
För dikterna lyser, orden blir med sin särpräglade aura stärkande som solen när verserna suggererar fram samhörighet och uppgående i de levande stunder som ges under ens tid på jorden. Man kan få för sig att Verner Boström fann sin frälsning inte i Gud och religionen utan i upplevelserna av skog och mark, sjö och himmel, ensamhet och sökande. Allt som gestaltas med den rytm som hör till ljuset är icke-biografiskt och alldeles opåverkat av annan dikt. Finns det ett centrum i dikterna, är det som periferins ordnande, och vice versa – finns det alls en periferi är den ensam tyngdpunkt och kärna i vilken det viktiga stöts och blöts, varieras och upprepas, ordnas och förändras.
Kanske handlar det likväl om centrallyrik, men i så fall utan existentiellt grubbel. Depressioner och uppgivenhet, mörkt sinne och förlamande håglöshet är inte precis Verner Boströms signum. Det som sker i dikterna kan jämföras med erfarenheterna som bönen ibland frambringar. En gåtfullhet som i bästa fall främjar sådan livspuls som gör att vi kommer närmare oss själv och varandra. Men närvarokänslan är oförställd också utan Guds kraft, diktandet växer och existerar lika oskyldigt som oförställt vackert och sinnesutvidgande utan religionens styrsel och skönmåleri.
*
Här nedan följer en dikt, hämtad ur Ljusen och mörkren tiden lyster (1968) och publicerad in extenso. Är det fler än jag som tror att Verner Boström i ”Tiden för skörden” gör ett slags rituell poesi av den bondepraktika som samlat sådant vetande som styrt och hjälpt människor under tusentals år?
Roten är för tiden
Och skörden för tiden
Lyser tider för skörden
Det lys tider och åren
Det vardet är i tiden
Det lyster tider och år
Det ägnas i för tiden
Det plägar i åren tid
Det lyser grönska i tid
Tider och arbete lyser
Tid när och fjärran tid
Lyster var dag i tid
Tid morgon och afton
Tid åren och tiden
Lyser solen i tiden
Man kan tycka om något utan att riktigt kunna greppa innebörden. Fågelsångens rika flerstämmighet är tillsammans med cikadans och grodans smått malande entonighet några exempel. Eller – varför inte – vindens, regnets och havets livstecken? Verner Boströms diktkonst framstår för mig som ett annat exempel. Jag övertygas inte om att man måste begripa och förstå, reflektera och undersöka, korrespondera och akademisera för att tycka om mannens dikter. Det lyser ju om orden och man får svårt att värja sig även om helheten kan tyckas svårbegriplig.
Just därför tränger intellektet på och vill bidra till någon form av förståelse, och jag försöker lyssna utan att tanken ska tillåtas irritera för mycket. Verner Boström skriver en tidlös poesi, musikalisk på ett sätt som bara den orala diktningen kan vara i sina bästa stunder. Det låter och skiner om orden, och allt hörs som det gjorde innan språket stelnade och blev livlös materia för det samhällsbygge som inte har behov av levande språk. Barnet förblir i liv i den äkta poeten Verner Boström, för visst hörs här och var i dikterna också rytmiserade haranger och formelartade trollramsor.
Kanske gör man det lätt för sig om man säger att Verner Boströms verser tar hjälp av jojkens rytmer som under tusentals år ljudit i norrländska trakter. Eller folkmusikens energi och näverlurarnas tonkonst som också förknippas med människor i naturen. Jo, jo, så kan man förstås skriva och försöka göra trovärdigt.
Men det låter som kitsch och kliché; bättre är nog att peka på dikternas ständigt föränderliga klang, intill förväxling och förblandning lik vindens sus och trädens lövbrus som heller aldrig låter likadant. Man hänförs och vill fly genom dikternas öppna dörrar in i den natur vars rytm och den vardag vars lunk en gång inspirerat poeten.
Poesins mystik har i Verner Boström en avmystifierad förkämpe, dikternas upprepningar bär det trolskas vardagliga avsikter och formbundenheten blir en besvärjelse med en ljus mission – bejakelsens sol måste få lysa för att uppmärksamma såväl möjligheterna som följderna av en sådan större livsmening som vi alla nog längtar efter.
Här nedan ytterligare en dikt, av Verner Boström benämnd ”Julen och åren”:
Julen och åren i tiden
I fordomstid och nutid
Det lyser i tiden åren
Det lyser tider och åren
Och räknas tider och åren
Det lyser jul och åren tid
Det lyser dagar och veckor
Det lyser månader och år
Och det lyser sol och tider
Det lyster i sommartid
lyster växt och skörd
Det lyster och höst och vinter
Och i tidsvårens tider
Lyser i försommartider
(ur I tider med tiden lyser i tider, 1972)
Denna poesis gränslösa möjligheter bidrar till att förverka våra dagars tro att vi äger ensamrätt till tid. Tid är inte tidsbestämd, tid innefattar alla tider. Verner Boströms dikt öppnar det mänskligas tidlöshet och gör oss öppna för den vardagligt gåtfulla tid som vi delar med varandra. Och just tid är faktiskt det begrepp som är mest frekvent i hans samlade verk. Den som 2006 var med om att tillgängliggöra Verner Boströms dikter, författaren och förläggaren Peo Rask, vet detta. Han har räknat och kommit fram till att i Verner Boströms 249 dikter förekommer ordet tid (tiden, tider, tidens, tids) och ord med tid- eller tids- som förled 4 810 gånger. Hör och häpna!
Relationen dikt och tid tycks således i Verner Boströms tappning bottna i och utgå från en vilja att göra vardagen värdig, rentav mer mänsklig, och den viljekampen förstärks, synlig- och möjliggörs i sådan äkta diktkonst som har det strävsamma vardagslivets upplevelser som utgångspunkt. Är denna diktning alls aktuell, är den aktuell alla dagar som det finns liv och tid på jorden. All sann dikt blickar såväl bakåt som framåt, ords klarseende blickar står över förhärskande behov av ”aktualiteter”. Lyrikrecensenter som hos Verner Boström letar ”nytt” har missförstått poesins tidlösa förankring i vår möjliga mänsklighet. All genuin dikt sneglar varken på trender eller på vad som är gångbart på en litterär marknad där kampen om uppmärksamhet och utrymme hårdnat. Om orden hos Verner Boström är arkaiska typ ”Bibeln”, ”Jesus Kristus Gud”, ”pläga” och ”fordomdags” eller moderna typ ”trafik”, ”arbete”, ”radio” och ”kompass” är egalt. Det betydelsebärande är hur Verner Boströms söker mening med hjälp av orden. I ett sådant ordnande existerar tid bara som tidlöshet. I tiden människan finns ett bejakande släktskap med alla tiders människor. Verner Boström är ett unikum i svensk litteratur. Äkta och garanterat otrendig. Det är inga överord.
*
Till min glädje har jag i år fått än mer hjälp att förstå Verner Boströms skapande och levnadsöde. Ovan nämnde Peo Rask har gett ut en biografi med titeln Verner Boström Haukijärvi 950 85 Lappträsk (Black Island Books, 2026). Det är ett ytterst välkommet och respektfullt dokument över en skrivande människa, som livet (och vårt land) inte alltid handskats så väl med. Landsändan har sällan eller aldrig förr funnits på kartan så allsidigt belyst, och biografin framstår absolut som mycket mer än en traditionell levnadsteckning. I titeln ges geografisk anknytning. Adressen upplyser om att poeten bodde i Haukijärvi i Lappträsk (för övrigt i samma kronotorp där barndomen tillbringades). Under några år efter sin värnplikt var Verner Boström anställd vid I 19 i Boden, där han också arbetade som biografmaskinist. Men mot slutet av 1920-talet gick flyttlasset till föräldrahemmet i Haukijärvi, där jordbruksarbete, jakt och fiske skulle ge försörjning.
Läsaren presenteras agrar-/ skogs-/ social-/ mentalvårds-/ familje-/ krono-torps-/ folklore-/ ödebygds-/ språk-/ kart-/ emigrations- och kolonialhistoria i norrländsk 1800- och 1900-talstappning, och Peo Rask är tveklöst duktig som polyhistor. Även utan vetenskapliga ambitioner lyckas han gestalta en helhet utifrån ett ensamt människoöde. Allt sammantaget är betydelsebärande för den landsända som behandlats och understundom ännu behandlas som perifer. Författaren har gått grundligt tillväga, sökt i tidningar, protokoll och journaler, intervjuat människor, lagt pussel och därför kunnat presentera en trovärdig och hel bild av ett levnadsöde som inte är grundad på rykten och hörsägner.
Kan detta reduceras till en norrbottnisk litteraturhistoria? Nej, detta är svensk litteraturhistoria och svensk historia. Och faktiskt mycket mer än det.
Som kronan på verket har Peo Rask sett till att Verner Boström under sommaren 2026 slutligen fått en värdig begravning 44 år efter sin död. Kvarlevorna sjabblades nämligen bort efter att poeten 1982 brunnit inne i sin stuga. Avsikten är uppenbar. Verner Boström ska bemötas, respekteras och fullvärdigas som människan han var. Detta lyckas Peo Rask med, trots att jag vill hävda att några av fotografierna på Verner Boström skaver (omslaget plus sidorna 2-3, 130, 132, 135, 138-141; fotograf Jan Gustavsson). Vilken är avsikten annan än att visa på den udda människan, som i viss mån framstår just så som Peo Rask inte vill diktaren ska betraktas – som eremiten Verner Boström?
Tidigt under läsningen envisas två andra skaparsjälar inom mig. Vad de vill är till en början oklart. Den ene är en död norrman och heter Olav H Hauge (1908-1994). Den andre är mig veterligt i liv någonstans på den siberiska taigan och heter Agafia Lykov (troligtvis född 1945). Båda var på sitt sätt skapande människor och vad man får säga särlingar. Eller outsiders. Något i deras levnadsöden påminner mig om poeten Verner Boström som dock också var en social och ansvarstagande samhällsmänniska, kronotorpare och uppfinnare. Han som postumt börjat erövra och få litterär status var ju inte bara en särling, en outsider som vänt ryggen åt samhällets förväntningar för att slippa bli offrad på korrekthetens altare.
Och visst – jämförbarheten haltar. Så enkelt buntar man inte ihop människor. Olikheterna är likväl till hjälp. Först och främst vill jag bli klok på Verner Boström. Hans historia är ju inte omisskännligt norrbottnisk utan så särpräglad att den inte ska begränsas varken i tiden eller i geografin. Eller för den delen till det egna levnadsödet.
Olav H. Hauge var läst, uppmärksammad och hyllad under sin levnad. Debut när poeten fyllt 38 år. Poesin uppbar kulturell status, samlingarna recenserades och översattes till många språk. Några verk blev till och med bestsellers. Flera litterära priser, nominering till Nordiska rådets litteraturpris 1981. Valfrändskaperna var många, Olav H. Hauge översatte flera inspiratörer. Men ett inre mörker existerade och illamåendet var inget som poeten stack under stol med. Syskon fanns, men flera av dem dog tidigt. När inte sjukhusvistelser var av nöden levde han hela sitt liv på ett och samma ställe. Gården i Ulviks kommun långt in i Hardangerfjorden nära 61:a breddgraden erbjöd fjäll- och havsutsikt, småbruk och äppelodling. Och skaparfrid. Dagböcker på över 4000 sidor ger oss möjlighet att komma nära inte bara det inre livet utan också läsefrukterna. Det vardagligt personliga får lyster och klang av allt Olav H. Hauge läser.
En dikt ”Det är den drömmen”, ur Under skaren (2023, övers. Simon Sorgenfrei) får visa på eventuellt släktskap med Verner Boströms diktning. Språket är den äkta tanken som rytmiseras i en sorts trollformel som bär det unikas lyster:
Det är den drömmen vi bär på
att något förunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden ska öppna sig
att hjärtat ska öppna sig
att dörrar ska öppna sig
att berget ska öppna sig
att källor ska springa fram –
att drömmen ska öppna sig,
att vi en morgon ska sköljas in
på en väg vi inte vetat om.
Olav H. Hauge är en skolad poet, medveten om annan diktning. Hans dikt är konkret, hans liv syns i dikten om än inte belyst i exhibitionistisk anda.
Människan Verner Boström är inte på samma sätt synlig i sin dikt. Poetens dikt är förvisso också konkret, men metaforfattig och utanför tiden i och med sin öppenhet mot all tid. Inskolad i modernismens grammatiska spelregler var han inte, men det lekfulla ordnandet och donandet med orden i verserna gör honom likväl till tvättäkta modernist. Verner Boström gick garanterat ensam på sin lyriska väg, och den har lett honom fram till våra dagar.
Men poeten som stod utanför allt litterärt livs kotterier, recenserades aldrig. Gavs uppmärksamhet i lokalpressen var syftet uppenbart. Man ville sätta eremitstämpeln. Verner Boström kallades den diktande eremiten, och benämndes också som känd poet. Eller kort och gott som Haukijärvi-poeten. Diktmanusen lämnades till Haparanda tryckeri, försäljning av dikthäftena sköttes per cykel eller medelst vandring. Post hämtades, mat och tidning skulle inhandlas i princip varje dag. Ett syskon dog efter sju dagar i världen, två syskon emigrerade, de som stannade kvar fick från och till tvångsvårdas på mentalsjukhus.
Vi kan ta hjälp av Agafia Lykov för att inse att varken Olav H. Hauge eller Verner Boström var eremiter. Hon som skapar och lever sin Gud utifrån en gammaltestamentlig bibelläsning, lever nära den 53.e breddgraden i isolering på den ryska taigan. Här är hon född och lever idag som den siste överlevande i familjen Lykov. Vildmarken är hennes ensamma civilisation. Timmerstugan ligger på över 1000 meters höjd uppe på Abakanbergen i delrepubliken Chakassien. Närmaste stad finns 24 mil bort. Vet Agafia Lykov vad som pågår i Ukraina? Tveksamt. Men skulle hon veta något, är det vad staten och ryska-ortodoxa kyrkan vill att hon ska veta. Besökare kommer sporadiskt och alltid per helikopter. Om hon alls kan räknas som samhällsmedborgare är det i egenskap av eremiten som uppfyller religionens krav på avstånd och bön i ensamhet. Ökenfäderna och dåren Helige Simeon var eremiter, Agafia Lykov är eremit. Olav H Hauge var ingen eremit. Och det var inte heller Verner Boström, vilket Peo Rask med all tänkvärd ackuratess visa lyckas i sin biografi – vad än några av bokens fotografier försöker antyda.
Verner Boströms kronotorp låg nära 69:e breddgraden och på fem kilometers avstånd till grannar. Besökare kom ofta. Människor köpte dikthäften medvetna om vad diktningen betydde för honom. Det gavs således viss respekt. Han hade bekanta som han ofta pratade med. Det fanns en ansvarstagande samhällsmedborgare i Verner Boström. Brev skrevs till Kunglig Majestät och Norrbottens landshövding. Tankar om ett bättre samhälle uttrycktes. Vad som gjordes i trakterna kring kronotorpet måste vara lagligt. Men tänkaren hade också andra ambitioner, kreativiteten var det liksom ingen hejd på. Flera uppfinningar skulle förverkligas. Den mest iögonfallande var ett isankare, som ju kunde vara till nytta för 1930-talets luftskepp som for till polartrakterna. Brev skrevs till Fridtjof Nansen. som vidarebefordrade tankarna. Visst erkännande gavs, men allt stupade dessvärre. Elektriciteten som erfordrades kunde inte garanteras på luftfarkosterna.
*
För tjugo år sedan benämnde poeten Lars Mikael Raattamaa Verner Boströms författarskap som ”en vacker gåva”, diktaren var ”en sensation” (Aftonbladet, 20061025). Peo Rasks biografi är inte mindre sensationell. Han skriver tillgängligt och förmår ge liv åt de dokumentära anspråken. Någon gång stör ett ymnigt illustrationsmaterial läsningen, men kopiorna av tidningsartiklar, fotografier, diktcitat, kartor, brev, utdrag ur journaler förtar likväl inte känslan av biografins stora värde. Verner Boström som levde med och i sin tid, kan således inte reduceras varken till eremit eller galning, särling eller outsider familjetragedin till trots. Systern Helga, även hon en skaparsjäl, var tidvis intagen på ett mentalsjukhus, brodern Manne bedömdes vara ”otillräknelig” och fick också han tvångsvårdas. Själv fick Verner Boström som fjortonåring ta ansvar för familjen efter faderns frånfälle.
Peo Rask sällar sig med den äran till skaran norrbottniska författare (tänk exempelvis Po Tidholm och Börje Lindström) som förmår ge liv åt en landsända som börjat tillerkännas sådant rättmätigt värde som historien förvägrat den. Det stora värdet med ”Verner Boström Haukijärvi 950 85 Lappträsk” är respekten och viljan att göra en människa rättvisa. Jag har redan rekommenderat biografin till de vänner och bekanta som citerades inledningsvis.
