En dag med Ulysses i lurarna
I
En helt vanlig dag Jag har 36 timmar att lyssna, fysikalisk tid mätt med klockan. Ett dygn ska skildras, 16 juni år 1904 på mer än 800 sidor. När jag går i mål, avslutat boken, har jag avlagt en sträcka på ca 180 km eller 18 mil. Beroende på hur långt jag går varje dag men säg ca 15 km så har jag gått; 180/15 = 12 dagar. På 12 dagar ska jag gå och lyssna på Reine Brynolfsson när han läser James Joyces ”Ulysses” en roman som utspelar sig under ett dygn. En lång vandring på kartan.
Ryggsäcken är packad med varm choklad och några leverpastejsmörgåsar och ett äpple. Man längtar redan till den där rasten, vilan och fikapausen i vandringen. Vårsolen värmer något men jag bär fortfarande min vintermössa. Skorna är rejäla med ortopediska inläggssulor, allt köpt i Vasastan på Ortopedservice. Foten är avläst optiskt, en scannad bild som underlag för en sula. Mindre mirakel har skett för mig som gått omkring de senaste 10 åren med hälsporre, som kommit och gått. Jag blev på äldre dagar besatt av tennis som inte synkar med mina fötter. Till sist fick jag inse detta och fick lägga tennisracken på hyllan. En stor sorg.
Jag ger mig av, håller mig längs havet. Baggensfjärden stormar, det går vita gäss. Vinden sliter i mig och vågorna slår upp mot land och jag träffas av stänk. Ändå känns varje steg säkert och rytmiskt. Jag tänker redan på chokladen, leverpastejsmörgåsarna och äpplet. Jag måste gå lite längre, ser en inbjudande sten att sitta på, kanske något som naturen lockar med?
II
Leverpastej, ja. Vem minns inte mitt första jobb på Melker Olssons Charkuteri. Hur jag som 15-åring, skoltrött valde att söka jobb. När jag stod framför Sven i dörren till charken, tog av mig mössan och frågade om det fanns något ledigt jobb? Han var chef och en av bröderna Olsson. Han hade en vit båtmössa och en blå-vit randig skjorta, vita stora byxor och ett smutsigt förkläde, nedblodat. Såg alldeles för snäll ut för att vara chef, som en tillgiven och storögd blodhund. Han synade mig från topp till tå. Spände sedan ögonen i mig och sa.
– Det är torsdag idag. Du kan börja på måndag klockan 7.00. Sök upp Stig, han blir din närmsta chef. Hoppas det går bra? sade han och överräckte en båtmössa i papper och ett förkläde i vit plast.
– Skjorta och byxor finns i omklädningsrummet på måndag när du börjar.
Jag blev mer än förvånad och insåg samtidigt att jag just fått mitt allra första riktiga arbete. Det kändes stort och det snurrade lite i mitt huvud men svarade.
– Jag kommer på måndag. Tog honom i hand och bockade mig djupt.
III
Tittade ner i ryggsäcken och tog upp termosen med choklad och leverpastejsmörgåsarna. Jag har kommit någonstans vid sidan 30 i Ulysses där en gåta blir uppläst:
”Tuppen gol
en sommardag
himlens klockor
slog elva slag
En fattig själ
tas dit upp i dag”
Eleverna är ivriga att få veta gåtans svar och magistern svarar att det är ”En räv som begraver sin mormor under en järnek.”
Här pausar jag Ulysses och har gått cirka 30 sidor som borde vara runt 5 km.
Den där lukten av pastej, ugnsbakad eller kokt, finns där som ett luktminne. Måndagen som jag började på fabriken. Hur jag välkomnades av Stig och presenterad för Märta och Greta, som blev mina kollegor. Vi var en avdelning mellan tillverkningen och expeditionen. Utförde dom order som kom in och skickade till expeditionen som packade och fyllde lastbilarna som körde ut i landets affärer och grossister. Där stod jag första dagen i en hörna med tonvis ugnsbakad pastej, i rader på plåtar inkörda på rullvagnar. Jag drog ut en plåt, lyfte ner en pastej och måttade in den på det förgyllda pappret. Vek in och gjorde flikar enligt ett givet mönster. Snart hade jag packat min första pastej och den såg ut som en större guldtacka.
IV
Med ”guldtackan” i minnet lägger jag upp leverpastejsmörgåsen framför mig på det bord som naturen har bjudit på. Där i havsbandet är det bara vinden som kan bryta tystnaden. Det är friskt och lukten från havet övermättas av leverpastejen när jag avlägsnar plastfilmen från smörgåsen. Jag börjar minnas trågen av rostfri aluminium där Harald blandade pastejens ingredienser och lukten från lever spred sig när en robotarm lyfte tråget mot en jättelik kvarn som krossade allt. Med ett rotorblad vispades smeten till en jämn massa. Harald sa till mig att jag borde fundera både en och två gånger beträffande jobbet och om jag såg någon framtid i det. Lite tragiskt och livsförnekande berättade han om sitt trauma och den leda han upplevde på jobbet.
– Jag brukar hålla mig så länge det går, sa han med höjd röst. Fortsatte med att berätta att jobbet var så jävla tråkigt att höjdpunkterna under dagen var att bli riktigt pissnödig. Så på gränsen för att sedan gå ifrån allt för en stund och njutsamt bara släppa ut.
V
När jag förde smörgåsen mot munnen tvekade jag något men lät armen fullfölja rörelsen och satte sedan tänderna i den. Jag funderade en kort stund om det var kokt pastej eller möjligen ugnsbakad? Den kladdiga konsistensen, den ”varmare” smaken avgjorde saken och jag bestämde mig tvärsäkert för att den var ugnsbakad. När jag tittade på smörgåsen där den låg på stenen spred sig bilder i mitt huvud. Jag hällde upp chokladen i muminmuggen som jag fick av en kvinna som känslorna var starka för, nästan svallade över. Tillsammans med muggen fick jag en slips jag knappt han lära mig knyta innan hon försvann ur mitt liv. Ändå ett minne jag bevarar. Jag tog en tugga och som tog mig från havet tillbaka i tiden och hamnade på fabrikens stengolv färgat av resterna från fläskkött och lever. Som en rödbrun massa darrande på golvytan var jag omsluten av en stor vit kakelvägg.
VI
Vårsolen värmde.Jag kisade ut mot havsbandet. Det steg slingor ur muggen från den heta chokladen. Det borde vara ett sådant fysikaliskt fenomen när varmt möter kallt. Den där immiga luften från fabriken när allt var rengjort. Den varma högtryckssprutan som spolat rent golv och väggar, maskindelarna rena och blåsta torra med lufttryck och slutligen fått en omgång med parafinolja. Lugnet la sig och med snabba malande tuggor åt jag upp den första smörgåsen. Jag grävde i botten på ryggsäcken och fick upp den sista leverpastejsmörgåsen. Jag såg dom förgyllda gula papperna och ett oändligt berg av pastejer som väntade på att bli inslagna. Det där äpplet skulle vara gott nu och sedan vandra vidare.
VII
Letade med handen djupt ner i ryggsäcken. Kände till slut något runt föremål inslutet i en plastpåse. Lyfte upp det och såg det rödskimrande äpplet jag tidigare valt i affären med omsorg. Jag förde det långsamt mot munnen, gapade och satte tänderna i fruktköttet. Som en tunn rännil saft rann från min mungipa utmed hakan och vek in under halsen och tappade kraft och dog, la sig som en fuktig fläck på struphuvudet. Tänderna, från under- och över-käken pressades ihop och något okänt la sig i mellanrummet mellan två kindtänder. Ett, som jag uppfattade det något styvt, plastigt skar in i tandköttet som gav en obehaglig och vass känsla, kanske som jag mindes sprutorna från skoltandvården? Min första tanke var att ett otuggat skal smitit förbi käkarnas köttkvarn som ytterst med tändernas hjälp mal ner allt i sin väg. Jag förde min vänsterhands tumme och pekfinger i ett pincettgrepp och närmade mig det okända föremålet. På en trasig och mjuk ytterkant fick jag ett svagt grepp ytterst med naglarnas hjälp. Försiktigt lyfte jag ut föremålet, långsamt och passerade läpparna och rakt ut i friheten, utanför munhålan. Såg en liten cirkellrund lapp, kanske en halv centimeter i diameter, som varit fäst på äpplet som ett varumärke och berättade att det var kravmärkt, i gröna bokstväver på en vit botten. Från min sittplats, som naturen bjöd på, kunde jag nu äta upp mitt äpple och livet kändes bra. Jag reste mig, såg mot den blå himlen, kopplar upp Joyce i lurarna och vandrar vidare. Jag går nu utan några pauser, lyssnar intensivt och har gått klart för dagen när jag en tid senare vandrat 16 km då klockorna i Georgkyrkan slog timmen i ljudande mörkt järn:
”Bingbång! Bingbång!
Bingbång! Bingbång!
Bingbång! Bingbång!”
Sätter mig i köket. Kopplar bort Ulysses och tar av mig hörlurarna. Jag bestämmer mig för att inte ha leverpastejsmörgåsar eller äpplen i matsäcken när resan går vidare imorgon. Men faktum kvarstår att det Leopold Bloom avverkar på en dag i Dublin kommer att ta mig 12 dagars vandring längs hav och i skogar på Värmdö. Och denna dag var den första.
