Moderniteten är inget misslyckande
Det har blivit närmast slentrian bland samtidens kristna i Sverige att förkasta moderniteten. Låt mig slå fast direkt: jag är inte med på det tåget. Och jag tycker att folk ska tänka sig för innan de alltför lättvindigt hoppar på det och åker med. Vad är överhuvudtaget ”moderniteten”? Det är ett diffust och omtvistat begrepp, både bland dem som är för den och de som är emot. Så jag nöjer mig med att slå fast vad modernitet är för mig.
Modernitet är allmän och lika rösträtt, även för mig som inte är man.
Modernitet är hushållsmaskiner som innebär att jag slipper stå och diska halva natten medan männen i rökrummet diskuterar livet, politiken och Quinnorna över en konjak.
Modernitet är religionsfrihet. Den innebär att ingen kan tvingas av överheten att tillhöra en viss religion, eller någon religion alls. Att gilla moderniteten är en vägran att gå i nostalgins fälla. Nostalgi är ju så förföriskt i hårda tider, den där skimrande illusionen om att det var bättre förr, men se upp. Var gemenskaperna varmare och tätare förr? Kanske. Tätare var de absolut. De innebar att jag oinbjuden kunde gå hem till grannen och bara sätta mig innanför köksdörren och glo. Byskvallrets nät var finmaskigare och hårdare knutet än dagens urbaniserade liv, där folk som förr inte skulle ha passat in i bygemenskapens mallar får en chans att vara ifred.
Och det religiösa livet? Det går att hävda att Sverige var en teokrati tills mitten av 1900-talet, för det dröjde tills dess innan människor utanför Svenska kyrkan kunde få statlig tjänst. Fram till 1860-talet var sockenstämmor och kommunstämmor identiska i vårt land – kyrkans män styrde i både andligt och världsligt. Och än i dag måste Sveriges statschef bekänna sig till protestantismen. Franska vänner tror att jag skojar när jag säger att kungen av Sverige år 2025 inte har religionsfrihet.
Kort sagt – exakt vad förr i tiden var det som på riktigt var så himla fint att nuets modernitet alldeles måste förkastas? Gemenskapernas kontrollfunktioner? En lågteknologi som innebar att fattiga och kvinnor släpade med grovjobb som maskiner gör idag? Ärligt talat, jag fattar inte.
Självklart fanns värdefulla saker i det förflutna som har gått förlorade. På samma sätt finns värdefulla saker idag som jag inte är beredd att förhandla bort till förmån för drömmar om ett Bullerbyn som inte kan återskapas, inte minst för att det aldrig existerade.
Till nostalgins väsen hör att den selekterar bort allt förr som var dåligt. Byggdes det vackrare hus? Ja och nej. De mest utsatta bodde i dragiga hälsofarliga ruckel som idag har rivits eller fallit samman. Problemområden fanns även i det förflutnas byar. Jag har jämnåriga vänner som växte upp med kallvattenkran i köket och utedass på gården. Hellre miljonprogram, om jag måste välja, inte minst eftersom det är historieförfalskning att påstå att miljonprogrammets bostäder bestod av idel illa byggda fula höghus. Så enkelt är det inte. Överhuvudtaget är ingenting här i världen någonsin enkelt.
Min mamma, en högt begåvad person, tillhörde som barn den täta bygemenskapen i en baptistförsamling som knappt tillät att hon gick utanför huset. Hon var befogat livrädd att dö i tuberkulos precis som flera av hennes lekkamrater gjorde. Efter folkskolan i tidiga tonåren, trots A i alla ämnen, skickades hon iväg för att tjäna piga. Först i 50-årsåldern fick hennes intellekt blomma, sedan den hemska staten hade öppnat dörrarna till universiteten för sådana som hon.
Kort sagt, svärmandet för en tid före moderniteten är idag främst förbehållet en medelklass – inte minst en kristen sådan – som nostalgiskt tänker bort det förflutnas smärta. Den medelklassens sak är inte min.
Det betyder inte att jag tycker allt är bra nu. Min poäng är att det inte var bra förr heller. Det har aldrig varit bra. Mänskligheten har alltid missat målet – inte alltid och överallt, men i tillräcklig utsträckning för att jag ska vara oförmögen till nostalgi. Eller, som ett av mina barn påminner mig om varje gång jag luftar mitt svärmeri för 1100-talet, en fantastisk epok på många sätt:
– Du vet att spetälska var vanligt här i vår stad på den tiden?
De spetälska var rentav så många att ett speciellt hospital byggdes dit de förvisades på livstid. Ibland går jag ut till de knappt synliga lämningarna av det. Grunden finns kvar, en knappt synlig lämning i gräsmattan i en av stadens parker. Det är mig förunnat att be i de spetälskas kapell.
Jag vill kalla detta bedjande för ett liv i Gud. Ett lödigt fromhetsliv i modernitetens tidevarv är fullt möjligt. Kanske kräver det nu som förr att jag avstår från vissa saker – stark ekonomi, effektiv karriär, central position i offentligheten. Att be i de spetälskas kapell är inget att uppdatera om på Facebook – kapellet är en fördold kammare. Och både Gud och Guds lärjungar har alltid vetat att verka i det fördolda.
En av mina andliga vishetslärare är skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström. Han skulle knappast ha gjort sig synlig på Insta. En vän till honom sa att han borde bli författare, han skulle göra succé, men en annan vän påpekade att inget skulle vara mer främmande för Hjalmar Ekström än att ”göra succé”. Han visar mig att succé, pengar, makt och kändisskap inte är av Gud. Det går bra att följa den vägen också i ett modernt samhälle, kanske till och med bättre än förr.
Jag må tycka att jag lever i ett materialistiskt maskinsamhälle, men jag är inte tvungen att göra mig själv till en maskin. Jag är inte tvungen att avstå från omtanke, gemenskap och gudstro. Även om alla andra, inklusive de kristna, underkastar sig maskinsamhällets krav på materiell framgång och bekräftande positioner, så behöver jag i så fall inte se saker som ”alla andra”. Den här texten är kanske ett uttryck för det. Så kan det i alla fall kännas, när så många syskon i tron börjar hävda som ett axiom att ”moderniteten är ett misslyckande”. Jag är fri att inte hålla med om det, och jag håller inte heller med.
