De ensamma små bär livet vidare
Europa skakar. Trump och Putin – två oligarker som förstår varandras intressen – gör upp om Ukraina över våra huvuden som när man delar en tårta. Freden kring Östersjön är hotad. Trumpismens vice president rundar Europas folkvalda och talar direkt med dess protofascister.
Staten i USA bryts ner med en aggressiv inkompetens à la Kinas kulturrevolution, under ledning av världens bokstavligen rikaste man – som byggde sin rikedom med hjälp av miljarder dollar i olika slags understöd från de skattebetalare vars intressen han nu låtsas skydda.
Denne huligan göder Europas nyfascism och är direkt beroende av Kinas regim för att hålla sin förmögenhet intakt. Nyss upptäcktes att hans hejdukar hade avskedat dem som praktiskt skötte om USA:s kärnvapenarsenal, människor som Trump nu sägs kämpa för att återanställa, men det är svårt att få kontakt med dem eftersom deras mejlkonton har raderats. Vi kommer att få se mer sådant. En svart fars pågår. Vad göra?
Det är lätt att känna maktlöshet och rädsla. För att mota skräcken i grind tänker jag ta ansvar för mitt privilegium. Det innebär en skyldighet att vara uppmärksam på orättfärdighet även om den inte drabbar just mig just nu. För att orka det måste jag ha stunder av vila.
Jag inaktiverar sociala medier och kakafonin av trumpistpropaganda i flödet upphör – äkta och falska konton där riktiga människor, troll och bottar skriker i kör om statsförvaltningens ”korrupta bedragare”, som alltid när en diktatur tar över genom att radera kunskap och ersätta den med blind lojalitet med den förtryckande makten. Jag går ut i solen. Den lyser i vårvintern på ond och god.
Världen är så vacker. Det spirar i snåren. Jag går en sväng, får frisk luft, pratar en stund med en vän, kommer hem, läser poesi. Det blir kväll. Jag begrundar månen. Den följer sin bana. Stjärnhimlen är full av ljus.
Uppmärksamhet kräver av mig att jag inte bara ser det som smärtar, utan också stjärnhimlens ljus.
Samtidigt övar jag på empati med alla de människor som nu berövas sin sjukvård, sin mat. Jag tänker på den äldre kvinnan i MAGA-keps som inte hade förstått att hon röstade på en president som nu över en natt har tredubblat hennes kostnader för diabetesmedicin. Jag tänker på den plikttrogne statstjänstemannen som inte hade förstått att han röstade på en president som över en natt berövade honom jobbet – allt han ville ha var ju gränskontroll. Jag tänker på palestiniern i exil som inte förstod att han röstade på en president som vill tömma Gaza och förvandla platsen till en riviera för rika amerikaner — han var ju bara arg på att Kamala Harris inte tog ställning ställning för hans släktingar mot Israels krig. Jag lider med dem som fördes bakom ljuset och nu slängs åt vargarna.
Det är uppenbart att Trumps anhang inte räknar med att behöva vinna ett val till. De anser sig ha kommit för att stanna. Jag vilar ut från allt detta som nära nog spränger hjärnan, genom att läsa Gunvor Hofmo:
Fälten är alltid ensamma
När träden talar med molnen
tiger gräset och låter skalbaggar och mask
krypa runt i en stor ensamhet
En igelkott bär ensam
den gränslösa kvällen.
Den norska poeten Gunvor Hofmos valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom, i samlingsvolymen Jag glömmer igen (Norstedts 2018), tröstar inte genom överslätningar. Här finns inga käcka uppmaningar om att välja glädjen, att vara optimist, att se saker från den ljusa sidan. Vad som finns, är tillvaron sådan den är. Den är kärv och omutlig, som snön, som ”vill försvara sin ensamhet” och inte bli söndertrampad av människospår.
Mörkret är ofta stort och djupt, sorgen så smärtande att det knappt går att leva. Just så ensamma som i en dikt av Gunvor Hofmo är vi kanske nu, vi som ser det orättfärdiga. Det finns i så fall en paradoxal tröst i det.
Det är inte den trumpetande fascismen som bär livet vidare ända till sista andetaget. Det är vi ensamma små, även om det inte tycks finnas någon att tala med, ingen att bli stark tillsammans med.
Låt oss komma ihåg varandra. Det är vi som är mänskligheten, genom glädje och lidande. Låt oss fortsätta hoppas på en bättre värld.
