Att vara trött är ingen sjukdom
För ett drygt decennium sedan, i essän Trötthetssamhället, satte filosofen Byung-Chul Han ord på vad så många av oss känner. Vi är kort och gott utmattade. Möra efter ännu en dag i lysrörsljuset på jobbet, släpar vi oss till butiken och väljer middagsmat bland överflödet av livsmedel som tornar upp sig på hyllorna. Kanske blir det pasta idag igen, varför inte? Lite tjatigt, men okej. När vi kommer hem tänder vi ljuset genom att trycka på en knapp. Vi vrider på en kran för att fylla kastrullen med vatten, slår på en spisplatta för att koka vår spaghetti och vips så är vi mätta.
Ja, vi och vi. Vi västerlänningar som lever bekvämare än någonsin i världshistorien – inte alla, men många av oss. Vi är mätta. Och trötta, men ändå inte. Kroppen är inte trött, så kroppen måste gå på gym. Ändå är det svårt att somna på kvällarna. Hjärnan mal. Det behöver inte vara bekymmer den ältar, den är igång bara.
Även förr var folk förstås trötta. Särskilt de som tjänade andra – på fälten, i hushållen, i skogar och gruvor och på fartyg till sjöss. Deras nätter var korta. Knappt hade de fått krypa till kojs så skulle de upp och fortsätta slita, och med maten kunde det vara som i 1800-talsvisan ”Tula hem och Tula vall”. Där tolkade Alice Tegner en vallflickas klagan:
”Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen. Mjölken var båd’ gul och blå, osten såg jag lite å, smöret smakte jag aldrig.”
Inget smör, knappt någon ost, mager dålig mjölk och kål dag ut och dag in – det är bättre att kunna gå till butiken efter åtta timmar på jobbet och köpa pasta. En av Günther Wallraffs föregångare, journalisten Ester Blenda Nordström, hade en dubbelt så lång arbetsdag, sexton timmar, när hon tjänstgjorde som piga i början av 1900-talet för att skriva om det. Ledig var hon några futtiga timmar på söndagen. Det var hemskt och det var löss i lakanen, men utmattad av kroppsarbetet somnade hon ändå gott varje kväll. ”Alla naggande tankar”, skrev hon i boken En piga bland pigor som kom ut 1914, ”all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som lugnar och lyckliggör”.
Den tröttheten har alltså numera i bekvämlighetssamhället fått vika för hjärnans hyperaktiva trötthet i en pigg kropp. Hela dagen har hjärnan fyllts på med intryck som den förväntas processa, gärna genom att åsikter och känslor presteras. På jobbet ska minsta struntsak dokumenteras och utvärderas. Och vad jag känner och tycker om exempelvis Trump eller Israels krig mot Gazas invånare är viktigare än vad jag vet om politiken i sak, antigen jag är för eller emot det ena eller andra. Samma gäller en myriad andra personer, händelser och skeenden. Hjärnan går på högsta varv, men på tomgång.
Samtidens intrycksflöde gör att vi faktiskt har roligare nu än förr, har det sagts. Det förflutnas långa timmar av ren leda är oss främmande. Hela tiden är det något – även under den mörka årstiden, när själva solsystemet förgäves försöker tala om för oss att vi borde vila mer. Det är mörkt, alltså ska man vila.
Som motvikt tar jag till Peter Handkes bok från 1990-talets början, ”Tankar om tröttheten”. Den är kortfattad, vilsam och mild. Jag slipper felsökningar och stridsrop om vad vi ska göra åt vår trötthet. Att vara trött är när allt kommer omkring ingen sjukdom. Det är ett helt normalt tillstånd, en del av livet. Säg ja till tröttheten, vill jag utropa efter att ha läst Handke. Låt den ta plats. Bejaka din trötthet.
Det är lättare sagt än gjort, i ett liv där schemat är tajt och kraven obönhörliga, men nog måste det finnas luckor? Åtaganden, aktiviteter och rentav nöjen som kan strykas?
Men tänk om någon blir sur då? Och folk kanske börjar prata. Nu som förr är det inte okej att framstå som lat. En full agenda blir beviset på handlingskraft och andra dygder. Aktivitetshysterin i samtiden är en sorts sekulär dygdeetik. Men till vilket pris?
I trots mot prestationer-som-dygd är det civilkurage våga vara lat och ha tråkigt, att låta sig vaggas av trötthetens och ledans stilla vatten. Det är inte depression jag talar om. Depressionen är en kraft som kramar musten ur en. Om man aldrig låter sig själv vara trött och ha tråkigt, kan depression bli följden.
Läser jag Evangeliet så ser jag snart att när Jesus var trött så la han inte in en överväxel. I stället vilade han. Blev det för mycket drog han ut i öknen för att få vara ifred. Det är föredömligt. I himlen, säger vissa, satte sig Jesus vid Guds högra sida och vilade ut efter hårt arbete – kanske lite som när Gud vilade på den sjunde dagen. Att vila är gudagivet. Bara gör det.
