Möten med fåglar
”Mellandagarna” är ett bra ord. Alla dagar är kanske egentligen mellandagar. De är mer eller mindre dramatiska delsträckor mellan livets två enda verkligt stora tilldragelser, födelse och död – men jag går händelserna i förväg. Det var inte i det väldiga jag skulle börja. Jag vill ta avstamp hos blåmesen.
I januari börjar det faktiskt ljusna, säger folk för att peppa, men inget kan ändra på faktum: januari är en mellanmånad. Ljuset gör bara tillvaron gråare. Allt syns, inget glänser. Exempelvis ser jag alltför tydligt den ruttnande pumpan på uteplatsen.
Den ligger mitt på bordet, har legat där sen Halloween, tidvis begravd i snö. I allhelgonatid var den så vackert orange, en låga i mörkret. Nu sjunker den sakta samman. Jag täcks inte röra den.
En smula brandgul är den faktiskt fortfarande. Och blåmesen jag har börjat kalla ”min”, kommer varje dag och pickar i sig små, små bitar av innanmätet. Ingen annan fågel (eller Gud förbjude någon av kvarterets tämligen feta stadsråttor) har upptäckt blåmesens skatt.
Det mjuknande pumpaskalet tillåter även en liten näbb att hacka hål. Och det som finns innanför är uppenbarligen gott nog ännu för en småfågel om vintern. Och den som har börjat mata sparvar måste fortsätta, sägs det, så jag får helt enkelt inte ta bort pumpan. Inte förrän våren är här.
På sätt och vis är jag blåmesens Gud. Jag har allmakt över pumpan. Skulle jag i beskäftig renhållningsiver driva ut blåmesen ur Eden genom att städa bort pumpan, hittar den lilla fågeln kanske andra sätt att i sitt anletes svett överleva, men det finns väl inget skäl att låta den lida? Bara för att det är skämmigt för mig att en gammal pumpa ligger på utebordet och ruttnar?
På sistone har jag upplevt överrumplande många möten med fåglar. Ömtåligast och gulligast var blåmesen. Mäktigast och mest skrämmande var fiskgjusen. Jag strövade längs en strand på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust, ensam med heden och havet och mina små och stora tankar, när jag plötsligt upptäckte den i fjärran med kurs rakt mot mig.
På låg höjd patrullerade den sin kustlinje. Ju närmare den kom, desto tydligare blev det för mig vem som ägde den här platsen. Fiskgjusen var väldig, med skarp blick och näbb och starka klor. Jag blev rädd. På allvar. Inte en människa fanns inom syn- och hörhåll. Detta var vildmark. Det var fågeln och jag, och om den ville skada mig –
Men den ville mig inget. Den svepte så tätt ovanför huvudet på mig att jag kunde känna vinddraget, men jag är osäker på om den ens såg mig. Fiskgjusar bryr sig om en enda sak, sägs det – fisk, just. De äter inget annat och människor intresserar dem inte.
Att ignoreras av en fiskgjuse är förstås bättre än att överfallas av den, men det kändes ändå på något vis snöpligt. Det hade varit mer bekräftande, mer storslaget, om den brytt sig. Kontakter mellan människa och vilt djur har ett närmast mytologiskt skimmer i mångas föreställningsvärld – någon minns exempelvis kanske filmen ”Dansar med vargar”.
Men i verkligheten har även vargar en benägenhet att strunta i folk. Det är irriterande. Fullt så obetydlig vill man ju som skapelsens krona inte riktigt vara. Jag är hellre en pseudogud med makt över pumpan, i de mellandagar som utgör mitt och blåmesens korta jordeliv.
