Jag är inte ensam i bassängen
Hösten brinner i träden, i gryningen biter kylan och solen tar allt längre tid på sig för att stiga upp. Varje morgon, om inte ångesten hinner först, vaknar jag med tanken: ”Nej, jag går inte och simmar idag. Jag ligger kvar.”
Sen gäller det att svinga benen över sängkanten innan jag hinner tänka mer. Knappt vaken greppar jag badkassen och går sedan som en zombie genom stan mot simhallen, där jag inte kvicknar till ordentligt förrän i bassängen. Om det är praktiskt möjligt så simmar jag varje dag – det hinner jag oftast, har jag upptäckt, bara jag låter bli att i övermått scrolla sociala medier och sluka teveserier.
Bådadera har varit försök till tröst och flykt från olika bedrövelser, men det har inte funkat. Var och varannan kväll har jag ändå inte kunnat somna. Sömntabletter har varit till hjälp, men morgonångesten driver de inte på flykten. Några känner kanske igen det – hur ångesten slår till innan man är vaken nog att kunna försvara sig, och sedan i värsta fall biter sig fast till långt in på förmiddagen.
Då äntligen släpper katastrofteorierna. Politiken, ekonomin både på hemmaplan och i samhället, närståendes lidande och behov, krigen i när och fjärran, trumpismens och putinismens alltmer oförklädda fascism – det är tungt, men det ska nog lösa sig, ändå.
Jag medger att riksdagsvalet i Sverige nyligen gav viss lindring. Inga ministerposter åt Sverigedemokrater, inget raketbränsle till fortsatt marknadsliberalism som rycker undan mattan för hyresgäster och öppnar ytterligare nischer för dem som vill sko sig maximalt på samhällets mjuka infrastrukturer – vård, omsorg, utbildning. Det går att andas ut. För ett tag.
Så morgonångesten är inte lika stark och frekvent som förut, men den finns där. För att driva bort den simmar jag alltså. Det fungerar. Även sömnen blir bättre. Att få röra sig hjälper kroppen att härbärgera hopp.
För mig som aldrig varit sportig gäller det dock att skaffa sig disciplin – inte heller det är min starkaste gren, men jag kan om jag måste. Och medan höstljuset silar in genom simhallens fönster glider motionen som bäst över i meditation.
För att meditera måste man inte betala dyra penar för att sitta på en kudde någonstans långt hemifrån. Det finns platser i vardagen där jaget får försvinna. I tvättstugan medan jag väntar på att maskinen ska köra klart, på perrongen när tåget är försenat, alla dessa små luckor av väntan som antingen kan fyllas med irritation eller också med … ingenting. Även i simhallen är det alltså möjligt, så länge övriga motionssimmare beter sig som folk.
Det finns de som inte håller till höger utan lägger sig mitt i banan och därmed gör sig omöjliga att simma om. Ofta, tror jag, har de en bild av sig själva som snabbare simmare än vad de är. Deras andningsteknik är inte sällan fulländad, men den leder till att de snarare än att röra sig framåt guppar upp och ner på ett sätt som för tankarna till att trampa vatten. Jag, simbassängens hemul nummer ett som vill att ordning ska råda, retar mig förstås ofantligt på detta.
Fullt lika irriterad blir jag inte på de ryggsimmare, bassängmeditatörer precis som jag, som långsamt och fridfullt rör sig framåt medan de slår ut med armarna på ett sätt som tar enorm plats och omöjliggör omsimning. Att däremot simma i bredd medan man småpratar, vad är det för sätt? Ordning! Ska! Råda!
Eller också måste mitt simmande övergå från vardagsmediation till övning i att odla Andens frukter, som i Galaterbrevet: Kärlek. Självbehärskning. Tålamod. Frid. Vänlighet. Ödmjukhet. Och så vidare.
Jag får helt enkelt finna mig i att jag inte är ensam i bassängen, och att alla andra inte alltid gör allting rätt. Motionspoolen är ett samhälle i miniatyr, där det viktigaste är att vi inte regelrätt dränker varandra. Som snabbsimmaren på fel sida som inte alls ser sig omkring och simmar rakt in i en stackars äldre man och får panik. Det hände verkligen. Jag såg det med egna ögon. Folk har drunknat för mindre. Och snabbsimmare som beter sig på det viset har vårt samhälle inte plats för, hur duktiga de än är.
När vi i stället förväntas låta dem ta över bassängen, samtidigt som det pekas finger åt nytillkomna som inte ska få simma alls fast gör sitt bästa och dessutom är de som håller rent i simhallen, då är alla illa ute. Men, för att fortsätta allegorin, ångesten över detta släpper om man deltar i poolens dynamik i stället för att bli sittande handlingsförlamad. Och kaffet smakar bättre när jag rört på mig, och det tar emot mindre att släpa veckotvätten till tvättstugan. Där jag får dagens tillfälle till sittande meditation medan centrifugen snurrar färdigt. Och vid dagens slut instruerar jag Gud att ge mig en god natts sömn och ett glädjefullt uppvaknande. Ibland fungerar det faktiskt. Det händer att Gud i sin outgrundliga godhet väljer att ta order.
