”Man ska ju inte kasta sten i glashus”, tänkte jag, när jag i somras stod vid den välbesökta badplatsen i Arild och ondgjorde mig över alla turister. Jag var ju bevars också turist på platsen, även om jag som skåning nog när en inte helt befogad ådra av besittningsrätt. Arild har sedan de senaste decennierna, eller århundraden, varit en känd turistort. Nuförtiden äger Arild blott äger 750 bofasta invånare vintertid. Men ingen av dessa kan sägas äga platsen likafullt som det skånska helgonet Arild. Ja, du läste rätt. Skåningar kan också vara helgon, när vi är på det humöret.
Så, vem var (eller ”är”, ty jag är osäker på om helgon bör vara annat än i presens) då det skånska helgonet Arild? Jo, enligt trovärdiga källor bodde en liten pojke vid namn Arild tillsammans med sin mor och far i Stubbarp, som ligger någon kilometer inåt land. Den här historien utspelar sig då fiskeläget Arild ännu inte existerade, alltså före 1475 då platsen nämns i skrift första gången. Pojken Arild och hans familj levde lyckliga i sin lilla stuga, men så gick fadern helt oväntat hädan. Modern gifte fördenskull om sig med en annan man i byn. Men ganska snart skulle styvfadern börja avsky den lille pojken, och han skulle smida en plan för hur han skulle kunna ta Arild av daga. Styvfadern vågade dock inte begå mordet på egen hand, utan gav en skeppare i uppdrag att lura ut pojken på havet i sin båt. Väl ute till havs söp skepparen pojken under bordet, sedan satte han eld på skeppet och tog sig därefter i land under dunkla förhållanden. Lille Arild var med andra ord kvar på skutan som lågorna slukade.
Här kunde historien om Arild ha varit till ända, om det inte vore så att Arilds lik flöt i land precis på den plats som idag utgör turisttillhållet Arild. När pojkens kvarlevor upptäcktes blev modern givetvis utom sig och hon anlitade några bärare för att ta Arild till kyrkogården, möjligen i Brunnby. Men Arild var alltför tung och slutligen beslöt man sig för att begrava honom där han flutit iland. På platsen reste modern sedermera ett kapell över sin son, som än idag står i Arild. Ja, om man ska tro legenden, vill säga. Arild blev enligt uppgift också helgonförklarad när påve Sixtus IV besökte platsen 1471 eller 1475, men detta är mycket oklart och om detta tvistar de lärde.
Hur det än är med den saken så växte det upp ett fiskeläge som uppkallades efter pojken Arild, och då sillbeståndet växte sig starkt i Öresund och Kattegatt under 1500-talet blev Arild en av de viktigaste hamnarna på Kullaberg.
På 1800-talet ledde till att fler sökte sig till Arild och nu också som turister. Flera hotell byggdes i byn, men först ut var Hotell Mor Cilla som grundades 1856, vilken attraherade konstnärer. Bland de mer namnkunniga fanns Fritz von Dardel, Gustaf Rydberg, Carl Fredrik Hill, Isaac Grünewald, August Strindberg och många fler. I Arild öppnades också en målarskola för kvinnor som lockade till sig kvinnliga konstnärer från hela Sverige.
Ryktet om Arild spred sig dessutom i Europa och snart kom internationellt kända som exempelvis dansken och Skagenmålaren P S Krøyer. Och under förra och innevarande århundraden skulle Arild fortsatt ha en stor dragningskraft på konstutövare som bosatte sig i trakten, vilket måhända också kan förklara turisternas stora intresse för platsen.
Idag är det kanske inte så många av dessa besökare som känner till legenden om Arild, men hans kapell står alltså ännu kvar mitt i byn.
—
I somras hade Dunkers Kulturhus i Helsingborg och Blå hallen i Höganäs två omtalade utställningar som visade hur konstnärerna skildrade Arild, och hur livet i byn har tett sig genom åren. För er som missade dessa utställningar finns boken “Arildkolonin : konstnärerna i Arild omkring sekelskiftet 1900”.
