JUL I TRAGISK TID
I år är det femtio år sedan Eyvind Johnson och Harry Martinsson fick dela på Nobelpriset i litteratur. Vill inte uppehålla mig vid den ankdammsdebatt som förstörde de sista livsåren för bägge författarna, Johnson har sedan lång tid tillbaka varit min favoritförfattare som jag ständigt återvänder till. Först på senare tid har jag upptäckt Martinssons fina prosa eftersom jag såg honom endast som den fina poet han var.
Men just nu sitter jag och läser om Aniara för minst femte gången. Och det slår aldrig fel – i rymdeposet Aniara är Martinsson i viss mening en profet av rang. Det är rentav svårfattligt att diktcykeln är skriven på femtiotalet med tanke på att jag nu – 2024 – känner igen min egen tid i så oerhört många avseenden. Några rader ur slutet av åttonde sången är ett exempel:
…kom först paniken, sedan apatien
som mellan stormar av förtvivlan lade
sin kalla stiltjevärld av känslodöd
tills miman som en tröstare i nöden
och fylld av prover ifrån andra världars liv
till allas tröst slog upp visionens skrin.
Miman beskriver TV-mediet långt innan det nått varenda hem. På gott och ont. Nu tänker jag mest på faran av att döva svåra känslor för att undvika uppror. Den jord vi alla delar är förvisso på katastrofkurs i flera avseenden, men mitt hopp om en ändring vägrar dö om än dess låga för närvarande är svagt flämtande. För Aniaras besättning och passagerare var loppet som man säger kört. Och det definitivt.
Och det för mig över till vad som givit rubriken till dessa rader. Nog är det en tragisk tid vi lever i. Jag har till exempel ingenting till övers för den narcissistiske lögnhals som ska flytta in i Vita huset, Washington i januari. Men det som slog mig dagen efter valet i november var att hans triumf är helt följdriktig i vår tid. I en ytlig, penningstyrd och självupptagen tid passar han som hand i handske. Någon sa en gång att vi får de politiker vi förtjänar, och det är väl ett annat sätt att uttrycka den uppfattning jag just gav uttryck för. Nu har jag ju ingen rösträtt i USA, men eftersom det som händer där påverkar oss mer än många av oss önskar så går det inte att smita undan ansvaret för den tid och tidsanda som är vår. Och jag kan bara konstatera att jag inte känner mig hemma nånstans längre. Allt jag trott på och kämpat för i ett snart sjuttio år långt liv håller på att raseras.
I ett avseende är det kanske bara bra att jag inte känner mig hemma eftersom jag hör till dem som med Paulus ser himlen som mitt hemland. Som bedjande och mässfirande kristen är jag där i stunder och gläds åt en ljus framtid. Men här i tiden kommer den bara i glimtar och därför måste jag som en ansvarig människa ta det som händer i och med världen på allvar så länge jag är kvar i den. För nu ganska många år sedan hörde jag en föreläsning av en brittisk teolog vars namn jag dessvärre glömt bort. Hon talade till oss präster i Strängnäs stift och de ord som aldrig lämnat mitt minne är följande: Kyrkans största utmaning idag är att vi lever i en helt och hållet narcissistisk tid. Allting som händer blir individualiserat, egendomsfixerat och helt jagcentrerat. Istället för att dela en filmupplevelse med många andra ser jag den hellre på min egen TV. Och när jag för en gångs skull kommer till en konsert med levande musik blir det allt vanligare att uppleva den genom att ha mobilkameran framför ansiktet så gott som hela tiden istället för att tillsammans med alla andra uppleva nerven och engagemanget som artisten på scenen vill dela med oss.
När det gäller politiken tycks det vara sällsynt lätt att falla i farstun för de enkla lösningarnas tyranni. Drömmar om en storhet som för att bli verklighet måste exkludera alla som är annorlunda än vi själva. När islamiska staten härjade som värst slog mig en tanke att IS och SD är djupt förenade av en tanke som även gäller den blivande presidenten i USA – alla drömmer de om ett rosenrött förflutet som aldrig har existerat. Men ingen kan ta ifrån dem deras populistiska skicklighet i att få stora massor av folk att köpa verklighetsbeskrivningar så förenklade att de blir till rena lögner.
Så nu ska vi än en gång fira jul. Vi behöver påminna oss vad den står för. Vi firar skapelsen genom att minnas hur Gud vid en bestämd tidpunkt och på en bestämd plats valde att själv gå in i sin skapelse för att dela vårt mänskliga liv fullt ut. Inledningsvis som ett hjälplöst barn, beroende av föräldrars omsorg och vårdnad. Och det är tankeväckande att redan hans födelse sände ilningar av skräck genom jordiska makthavares korridorer. Livets början för oss alla är osynligt för blotta ögat, gömt i en livmoders mörker. På samma sätt är det eviga livets början osynligt närvarande redan i detta, jordiska liv. Tänk om ett foster kunde reflektera över sin tillvaro. Jag är innesluten i en trygg, varm och våt värld där jag inte behöver tänka på födan eftersom den kommer genom navelsträngen. Ibland gungar min värld när mamma rör på sig, Så småningom kan jag ana röster från någonting utanför min egen värld. Röster som jag knappast kan göra mening av i mitt tillstånd. Så en dag anar jag att livet som jag hittills känt det kommer att ta slut – min värld blir för trång. Så dör jag från fosterstadiet ut i en ljus, kall och torr värld. Är det konstigt att jag skriker? Resten behöver knappast någon beskrivning eftersom det är en erfarenhet vi alla delar. Tänk om den världen är en gigantisk livmoder som vi en gång ska födas ur. Till det eviga livet hos Gud. Som vi alltså kan ana…. Osv.
