Lagom till att Ad Lucem och de övriga finlandssvenska kulturtidskrifterna inom Tidskriftscentralen r.f arrangerar den nionde upplagan av Hans Ruin essätävling (deadline 31 januari 2025) släpper författaren Sven-Erik Klinkmann påpassligt Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer. Den 76 sidor långa boken är dels en självbiografisk berättelse om författarens väg till essäskrivandet, dels en genomgång av vad författare skrivit om essäns väsen och Klinkmanns egna reflektioner om detta. Han går också igenom den finlandssvenska essäns historia och på slutet återfinns en lista med flera hundra finlandssvenska essäister uppställd efter födelseår, den börjar med Helena Westermarck (f. 1857) och slutar med Sofia Parland (f. 2006).
Klinkmann skriver att hans essäistiska skrivande någonstans bottnar i en existentiell ensamhet han första gången upplevde i femårsåldern när han drabbades av polio, eller barnförlamning som det hette då. Känslan av utsatthet och kraftlöshet han upplevde då ledde till ett distanserat och avvaktande förhållningssätt till vardagen som har med det essäistiska att göra. Författaren blev så småningom journalist och som sådan hade han att arbeta med nuet och det aktuella. Men han fann en brist i det journalistiska skrivandet i att den ofta missade att upptäcka djupare skeenden och maktstrukturer. Alltså började han att skriva essäer, gärna om populärkultur inom genrerna film och musik, för att undersöka vad som kunde ligga under filmernas och musikens yta. Om journalistiken har nyfikenheten som drivande kraft har essäistiken viljan att förstå som motor, skriver Klinkmann. Författaren avslutar med att skriva att essäskrivandet av en obeveklig inre logik ”kommer att röra sig mot det outsägliga , det som ligger bortom det kognitiva, den mänskliga fattningsförmågan, alltså mot det filosoferna och teologerna kallar den apofatiska traditionen. Det söker någonting som det egentligen från början vet att det inte kan finna, ett svar som ligger förborgat i existensen och inte låter sig öppnas av ett frågande.”
Sven-Erik Klinkmann har skrivit en riktigt vackert försök att inringa essäns själ på några få sidor. Det låter sig inte lätt göra, men här finns mycket av det som kännetecknar en god essä. En personlig stil och en hållning som bottnar i egna erfarenheter som prövande söker sig ut mot världen, den som ligger nära och den som finns längre bort. Såväl den finlandssvenska essäistiken som den internationella från Montaigne och framåt ges god belysning. Jag uppmanar verkligen dig som tänker sig att delta i Hans Ruin tävlingen, att läsa Jag skriver för att minnas och för att glömma, boken kommer att ge dig infallsvinklar som du kan ha stor nytta och glädje av. En bra bok som kräver en del eftertanke och som ger mycket tillbaka också för den som aldrig tänkt sig skriva en enda essä.
Sven-Erik Klinkmann: Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer (Nostos, 2024)
