Resebrev
1
Ur mörker kommer jag
Från ingenstans
öppnar sig världen
Diffusa konturer först
sedan: skärpan
bilden
När blir den till
i mörkrummet?
Vem är
ljussättaren?
2
Höstregnet smattrar mot rutan
jag hinner dricka ett glas
innan du kommer
Våra trevande tankar är många
du frågar: finns Gud när allting
plötsligt rasar?
En humla flyger genom rummet
landar tungt på ditt glas
Plötsligt är vi tre vid bordet –
och du säger att de
inte kan flyga
Att det måste vara ett misstag eller
ett mirakel
3
Idag kan vara sista gången
Du känner inte
längre igen mig
När kroppen är ett tomt hölje –
vad är då en människa?
Snart ska du glida över gränsen
mot det onåbara
Och jag som följer dig
vill säga till dig
du överger mig väl inte?
En knippa konvaljer,
jag lägger dem i dina händer
för dem försiktigt till ditt ansikte
Du känner doften och ser på mig:
åh, är det redan vår
