Två dikter
Den sista
Den sista tanken stillnar.
Det sista ordet är fast där långt ned i din hals.
Den sista principen är såld till ditt lägsta bud.
Det sista sandkornet rinner genom timglasets midja.
Den sista människan tar själva tiden med sig.
Den sista natten sänker sig över oss.
Den första dagen gryr någon annanstans.
Det första barnet bländas av dagens ljus.
Den första gången du verkligen ser.
Minnet av en infarkt
Liemannen stormade in här igår.
Han svingade vilt, men alldeles för högt.
Tur att min nacke blivit så krökt.
Så höjde han ett hågkomstens finger.
En papperslapp togs upp ur fickan.
Han skakade sakta på huvudet.
Adressen på lappen var visst fel.
Jag pustade ut, tänk vilken oändlig tur!
En vänlig röst där inifrån luvan:
”På återseende.”
Nu knackar det på dörren.
Jag reser mig upp ur soffan för snabbt.
Smärtan i bröstet får allt att svartna.
