Tala!
Varför tiger Gud när han sjunger på andra håll? Inte ens i nattens sömnpauser hörs någon röst.
Sommarkvällen smeker kinden likt en ömsint mor. Två män i en båt på den småländska insjön. Min vän säger: ”En sådan här kväll påminns jag om min tinnitus.”
Här och nu uppnås den särskilda sorts gemenskap som bara delas av oss inom relingen. Vi närmar oss en ö som intagits av måsar och möts av några skränande vaktposter, styr undan och kan återuppta det lågmälda samtalet. Vad det handlar om stannar hos spösvingande fiskare.
Nu har min vän gått i land och jag styr mot grynnan en bit ut. Båten glider ljudlöst sista biten. Ankaret åker i. Allt stillnar och jag lyssnar förgäves efter Honom.
Så hörs ett rejält plask. Jag vrider på huvudet och gör mig redo att kasta ut på andra sidan.
*
Följa mig?
Ännu en av min barndoms hjältar har dött. Snart är min föräldrageneration borta och i den mån äldre ännu kan fungera som förebilder; vad har de yngre att lära av oss 70-talister?
Vi har utsatt våra barn för separationer i en sådan omfattning att de framstår som triviala medelklassriter. Vi hånar Trump men går förbi tanten som med den värkande ryggens möda skottar sin uppfart.
Vi sträcks ut av alla självförverkligandets måsten som för lite smör över brödskivan i den vindlande jakten efter oss själva genom massan. Men frågan är vilken rygg ska vi följa?
Frågan borde i stället vara hur vi kan bli den person vi själva skulle vilja följa. I det arbetet är en renodlingsprocess nödvändig. Ett första steg är att sluta gömma mig i vi. Ingen djupare relation sker kollektivt. Inget ansvar kan tas av grupper. Så frågan är om jag är beredd att ta det ansvar som krävs för att bli den version av mig som jag själv vill ha som förebild. Ingen annan kan göra.
