En skattjakt på stilla pingststrand.
Livet pulserar i ett kontinuum av flödande tid. Vi färdas i en båt. Vi vill så gärna förstå varandra. Men vi fastnar alltför ofta likt en nyckel i en felborrad låskolv. Vanmakt griper tag. Tvivel.
– Det finns inget att förstå, säger den gamle mannen på stranden.
– Räck mig handen ber du. Han skakar på huvudet.
– Jag sänder en annan hjälpare, säger han.
– Är han långt härifrån? frågar jag.
Mannen pekar. Till synes helt utan riktning. Jag ser på dig och säger:
– Det känns som att varje gång jag förstår dig så är du redan någon annanstans.
– Jag förstår hur du menar, säger du.
Tanken tar sån tid på sig att förändringen redan är ett faktum. En stilla vik öppnar molnen så solen kan glimta därigenom. Vi för in båten och sätter oss på stranden.
– Jag tänker att identiteten är den myt vi ständigt odlar, säger du.
Jag ser förbryllat upp på dig.
– Men vad finns då att förstå hos varandra? Åsikter?
– Åsikter är som kläder på kroppen. De kan du ha eller mista.
– Men vad är då sant?
– Varför behöver du veta det? Fråga istället: Var är jag just nu? Och stanna till där.
– Sen då?
– Ställ samma fråga igen. Våra missförstånd är aldrig i presens. Antingen så ältar de tid som gått. Eller så oroar de sig för vad som ska komma. Och hur vi än reder ut så blir det nya knutar.
Solen smeker över huden och allt stillnar.
– Jag fann en skatt idag.
– Är jag din skatt? ler du. – Nej. Skatten är större än så. Jag visste inte ens att jag ville hitta den. Här Nu Vi.
