Ylva Eggehorn är en svensk författare som gett ut ett 40-tal böcker i flera genrer. Men det är som poet och psalmdiktare Ad Lucems Peter Björkman intervjuat henne. Vi får bland annat veta hur gick det till när hon blev en etablerad poet och höra berättelsen om hur Ylvas folkkära psalm ”Innan gryningen” kom till?
Peter: Redan som trettonåring, år 1963, debuterade du som poet på Sveriges största förlag, Bonniers, med boken Havsbarn. Du var och är troligen fortfarande rekordung diktdebutant på stort förlag. Vad ledde fram till den tidiga debuten?
Ylva: Jag kommer från en bokläsande familj där föräldrarna läste högt för varandra och mig. Jag minns de läste Jaroslav Haseks bok Den tappre soldaten Svejk om erfarenheterna från första världskriget och Iliaden och Odysséen. Och så läste de Röde orm, jag har fått mitt namn från Röde Orms hustru Ylva. Mitt intresse för litteratur tog sin början i dessa högläsningsupplevelser. Poesin kom in via radion. Mamma arbetade i hemmet och hennes arbete strukturerades av programmen i radions P1, som alltid stod på hemma hos oss. Varje dag klockan tolv var det dags för Dagens dikt. Jag hörde därför poesi genom hela min barndom. Psalmerna kom också in tidigt i och med att vi sjöng psalmer i skolan på 50-talet. Att läsa och skriva har varit naturligt för mig hela livet.
Peter: Att läsa och skriva gör många barn från tidig ålder. Men få barn slår igenom som erkända författare. Men du gjorde det verkligen, då i början av 1960-talet. Hur blev du egentligen 13-årig författarkändis?
Ylva: När jag var elva år publicerade jag mig för första gången. Tidningen Vi hade en ungdomssida dit jag skickade in mina dikter. De gillade vad de läste och kontaktade mig. Jag reste in till KF-huset vid Slussen där tidningen höll till och gav dem tillåtelse att publicera de dikter de ville. Och det ville de. Jag fick till och med betalt för dem. Men historien tog inte slut där. När jag lite senare skickade in dikter till Veckorevyns poesisida, som poeten Bo Setterlind var redaktör för, kom fortsättningen. Bo läste dikterna och publicerade dem. Dessutom kommenterade han dem i positiva ordalag. Detta ledde till att TV-programmet Hylands hörna bjöd in mig att läsa mina dikter. Hela nationen tittade på programmet som var en talkshow ledd av programledaren Lennart Hyland. Det sändes på lördagskvällarna. Jag lanserades som ett tolvårigt underbarn. Underbarn är en vanlig företeelse när det går bra för ett samhälle. De är bekräftelser på att det går bra. Uppmärksamheten i Hylands hörna ledde till att Bonniers förlag hörde av sig och ville ge ut mina dikter och år 1963 släppte de min debutdiktsamling Havsbarn. Allt detta var omtumlande, men jag visste ju inom mig att det jag skrivit var bra och någonstans väntade jag mig det och kände mig förberedd på det.
Långt senare , i slutet av 80-talet, bjöd Ylva Eggehorn Bo Setterlind på te och kanelbulle och tackade honom för hans presentation i Veckorevyn och sa till Bo att hon inte hade blivit författare utan honom. Bo grät och var mycket rörd. En annan poet som betytt mycket, berättar Ylva, är Werner Aspenström. Han kontaktade Bonniers efter att ha läst manuset till Ylvas andra diktsamling Ska vi dela. Bonniers hade då redan refuserat dikterna, men kom på andra tankar efter att ha övertygats av Werner. De valde att publicera diktsamlingen och det var inget felaktigt beslut. Ska vi dela sålde i hela 24.000 exemplar och är med stor sannolikhet en av de allra mest säljande svenska diktsamlingarna under 1900-talet. Och det roliga är att den fick goda vitsord överlag. Poeten Karl Vennberg hörde till dem som var mycket uppskattande.
Något som är speciellt med Ska vi dela är att Ylva förde in Jesus i vardagen på ett på samma gång överraskande och självklart sätt. Och med en sällsynt poetisk precision, som här i inledningen av titeldikten ”Ska vi dela”: ”Det var en vanlig dag vi satt i / köket och hade köpt en coca-cola Jesus / och jag det var varmt och / dammet flimrade i solbredorna: ska / vi dela sa han vi hade ett små- / franska också vi / åt och såg på varandra djupt genom / solröken.”
Peter: Men hur kom Jesus in i din vardag då? Idag är du Sveriges kanske mest kända kristna poet och psalmdiktare. Men du är uppvuxen i en familj där föräldrarna inte var regelbundna gudstjänstbesökare och du påtalar själv att det litterära var det viktiga för dig snarare än det specifikt kristna under de formativa åren. Men hur kom det kristna perspektivet in i dina dikter?
Ylva: I skolan fick jag först höra de kristna berättelserna. Jag tog omedelbart som sjuåring parti för Jesus. Han var den goda som hade det svårt och de andra var de dumma. Jag stod på hans sida och ville ta hand om honom. Det fanns några rader i Elsa Beskows sångtext ”Jesusbarnets födelsedag” som jag minns att jag särskilt tog till mig: ”Du lilla vackra Jesusbarn som ligger där på strå / du borde ha en bädd av dun med fina lakan på.” Det låg liksom i min natur att vilja hjälpa människor som behövde hjälp. Som Jesus. Min fascination för Jesus kom dock att slockna efter de tidigaste skolåren. De ledande i klassen var icke troende och jag anpassade mig. Det var rekordår och i Älvsjö där jag växte upp var det mer aktuellt att dricka tillräckligt mycket mjölk än att be till Jesus. Min gymnastiklärare sa en gång på en lektion: ”Det är väl ingen här som tror på Gud, eller?” Frågan var mest retorisk och det var ingen som invände. Men trots detta fanns bibelberättelserna kvar i skolundervisningen och varje morgon var det psalmsång. Jag fick faktiskt ändå hela skatten i knät. Det fanns ju som grund när jag längre fram skulle vända tillbaka till mitt engagemang i Kristus.
Peter: I din fylliga dikturvalsvolym Stränder in mot ljuset (2023) är Jesus ofta en central person. Och du har många av dina tidiga 70-talsdikter med i boken.
Ylva: Ja, väldigt många av dikterna kommer från början av 70-talet. Boken är dock sammanställd av Libris förlag och inte av mig. Jag hade gärna sett ett bredare urval, med fler senare dikter. Min uppfattning är att det inte finns några specifikt kristna dikter, även om det förstås finns kristna poeter. Detta lika lite som det finns kristna bullar för att det finns kristna bagare. Det kan bli som i skolberättelsen där fröken frågar eleven vad det är som hoppar i trädet och eleven svarar: ”Som jag kan se det är det en ekorre, men eftersom fröken frågar så tror jag att det är Jesus.”
Peter: Vad läser du helst för poesi? Har du några poeter du tycker särskilt mycket om?
Ylva: Marie Tonkin är en av mina absoluta favoritpoeter. Vi har också en personlig likhet i att vi båda växte upp i Älvsjö. Hon några decennier senare [Tonkin är född 1983]. Marie var som kristen, liksom jag, ovanlig i Älvsjö. Dessutom debuterade hon också tidigt, redan som elvaåring i Bonniers Litterära Magasin. Marie skriver fantastisk poesi och jag har stor respekt för henne. Andra svenskspråkiga poeter jag gillar är Harry Martinson och Hjalmar Gullberg. Jag tycker också mycket om den finlandssvenska poesin från Edith Södergran till Tua Forsström. Bland icke svenskspråkiga poeter uppskattar jag särskilt Joseph Brodsky och Cseslaw Milosz, som jag faktiskt träffat.
Peter: En av dikterna som är med i Stränder in mot ljuset är texten till din folkkära psalm ”Innan gryningen” [psalm nr 717]. Den som börjar ”Så kom du då till sist. Du var en främling. / En mytgestalt som jag hört talas om. / Så många hade målat dina bilder. / Men det var bortom bilderna du kom.” En psalm som innehåller min favoritpsalmstrof som jag brukar gnola på dagligdags för mig själv: ”Vi trodde du var användbar, till salu / vi skrev ditt namn på våra stridsbanér. / Vi byggde katedraler högt mot himlen, / men du gick alltid längre ner.” Hur gick det till när ”Innan gryningen” kom till? Finns det någon historia bakom psalmen?
Ylva: Prästen Rolf Larsson på Kyrkans Hus i Uppsala ringe upp mig och ville beställa en psalm för det nya millenniet av mig. Beställningsjobb ger inte alltid ett gott konstnärligt resultat, men jag var villig att försöka.
–
Ylva fick en vecka på Sigtunastiftelsen för att skriva psalmen. Först tänkte hon skriva om tidens flykt och om hur generation följde på generation och om vår sårbarhet inför det okända. Men det blev inte bra tyckte hon. Det blev för filosofiskt, och det hon skrev liknade dikten ”Tomten” av Viktor Rydberg lite väl mycket.
Ylva: Jag ändrade mitt tema och började fila på en text om Jesus istället. Mitt eget porträtt av honom. En text om en person som aldrig på några villkor blandar ihop begreppen tro och makt. Jag skrev fyra rader om dagen och lyckades få ihop en text där varje vers berättade något nytt om Jesus som jag såg honom.
När texten var klar fick Ylva frågan av Rolf Larsson vad hon önskade för musik till psalmen. Ylva kände omedelbart att Benny Andersson från ABBA skulle vara perfekt att ta hand om den. Hon var först rädd att störa honom, men vännen Marika Lagercrantz uppmuntrade Ylva som till slut kontaktade Benny.
Ylva: Benny hade aldrig tidigare skrivit musik till en psalm och han hade heller aldrig tidigare skrivit musik till en text. Han hade alltid jobbat med musiken först och låtit texten komma sedan. Men Benny tyckte om texten och utmaningen och antog den. Efter fyra månader hörde jag av mig. Benny suckade och sa att han inte kom någonvart trots att han satt med texten varje dag. Mitt mod sjönk. Men jag ville verkligen ha Bennys musik till min text så jag föreslog honom att glömma texten och skicka mig någon musik han arbetade med för tillfället, så jag kunde göra om texten efter hans musik. Benny sa att han skulle fundera på om han hade någon musik som skulle kunna fungera. Dagen efter ringde han. Han hade prövat min text till en melodi han höll på med för Orsa Spelemän. Och den satt som en smäck, utan att behöva ändras alls.
I intervjuer efteråt har Benny sagt att det var som om någon däruppe hade tänkt att nu får vi skicka ner något till honom. Med musiken på plats kunde nu psalmen äntligen ha varit klar. Men det visade sig att det var den inte.
Ylva: Ett par dagar innan psalmen skulle släppas på Älvsjömässan hörde uppdragsgivaren, Svenska Kyrkan, av sig. De tyckte att det saknades en strof för att psalmen skulle bli perfekt och bad mig att snabbt fixa det. Det var nu strofen med raderna ”Du kommer som en flykting över bergen / Du följer oss dit ingen annan når” kom till. Jag tänkte på flyktingarna som kom från krigets Jugoslavien på 90-talet när jag skrev den.
Med denna strof på plats var psalmen klar och snart kunde inspelningarna med Emma Härdelin på sång och Benny Andersson på tramporgel sätta igång. Ylva berättar hur Benny Andersson tog tag i henne och sa ”det här blir bra”.
Ylva: Psalmen handlar om kroppsminnen vi alla har gemensamt, som att frysa eller att längta efter en famn. Jag tror det är delvis därför den har berört så många och använts så mycket genom åren. Jag minns när en man kom fram till mig efter ett författarbesök i Småland och sa att han brukade sjunga psalmen varje dag när han var ute och gick med hunden. Sådant värmer.
Ylva har fortsatt att skriva texter som är avsedda att framföras till musik, till exempel nya texter till Bachs Matteuspassion från 1727. Detta i samband med Lutherjubileet år 2017, då S:t Johannes församling i Malmö beställde tolv körpsalmer. Ylva skrev rader som ”Han sköts vid busshållplatsen, / ett barn som inget gjort. / Hans leende en vårvind, / har slocknat – allt gick fort.”
Ylva: Att nytolka koralerna i Matteuspassionen med rader som ”O huvud, blodigt, sårat”, var inte helt lätt. Offermetaforiken kan ju vara avskräckande. Jag kom på att jag kunde skriva om passionshistoriens konsekvens, offret. Och jag skrev om en 16-åring som dödades vid en busshållplats i samband med en skjutning. Och samtidigt om en som identifierar sig med oss, ett offer. En Jesus som delar allt. Någon att vara mer än pliktskyldigt tacksam över. Någon som kunde ha varit jag.
