– I faderns, och sonens, och den heliga andens namn – sa jag långsamt och övertydligt, medan jag visade handrörelserna som ska följa med varje ord.
– Finns det bara herrar i bönen, mamma? – frågade min sjuåriga dotter.
Relationen till text är en av mina tidigaste relationer. Det var mamma, mormor – ibland pappa – barnen på dagis, och så texten. Den var min låtsaskompis. Att inte ha några syskon i samma hushåll gjorde mig till en ivrig textare, och i tankens lek var texten min bästa vän. Ett av mina största bekymmer när jag var sex år var att S kom efter R i alfabetet. Det var fel, och ingen verkade märka det eller bry sig. Men ända sen jag var fyra, då jag inte än hade lärt mig bokstäverna och hur man kunde sätta ihop dem, skrev jag långa texter: raka rader av påhittad handstil. Det skulle se så verkligt ut som möjligt. Sedan sprang jag till mamma, darrande av spänning, och frågade Vad står det, mamma?! som om text var en magisk formel som fungerade genom enbart intention och inte genom en dikterad relation mellan grafer och ljud. Vad står det, mamma?! Vad har jag skrivit, säg!
Texten blev tankens hus: utrymmet där jag fick vandra fritt i lärandet om det som var jaget och allt det som var icke-jag. Kulmen av processen är denna text, som vill skrivas i reflexiv form: jag skriver mig här och hoppas att andra också skriver sig genom min text. Låt oss medvetandegöra textens reflexiva essens: all text är producerad från en subjektivitet. I all text skriver vi oss.
Det tog mig trettiotre år att inse att textens mänskliga rättighet – subjektet, dess ägandeskap – inte gällde kvinnan, i alla fall inte i västerländsk kanoniserad litteratur. Att den kvinnliga subjektiviteten hade begränsats till marginalerna i min patriarkala textproducerande verklighet. Att jag hade växt upp i en sorts textuell och litterär Stockholmssyndrom. Först efter många år av febrilt läsande insåg jag att det bara hängde porträtt av manliga författare på mitt tonårsrum. Som ung kvinna hade jag i princip bara varit i manliga subjektiviteters erfarenhetsrum och blick om hur det var att vara jag: kvinna. I princip alla mina referenser i den offentliga textens sfär var män.
Varför? Ett sveksår revs upp inomsjäls: i texten hade jag alltid varit dotter, moderlös dotter i faderns hus. Det var bara herrar, överallt.
Att vara dotter i faderns hus
Kan ett däggdjur vara moderlöst? Är inte det en motsägelse i sig? Föga textuell kvinnlig kultur hade jag att ärva. Var jag då litterärt moderlös?
Däggdjur är de som skapas i en moders matris. Däggdjur kan inte vara moderlösa.
Däggdjurskroppar
är kroppar som formas inuti andra kroppar.
Däggdjursspråk
är språk som formas inuti mödrars kroppar.
Min mamma ammade mig bara i tre månader därför att hon hade för mycket mjölk. Det rann omåttligt: klänningar och blusar och toppar blev dränkta, droppandes, luktandes mjölk. Hennes kropp sa här, ta, ta, ät, drick, jag har att ge så fyll dig, tillfredsställ din hunger och din törst och din lust att befolka livet. Hennes sociokulturella verklighet sa nej, det är för mycket.
Men förutom den gången, när min mammas mjölk var för mycket, har jag aldrig igen fått en känsla av att få för mycket av det som angår mitt tillstånd som däggdjurshona, eller min sociokulturella, politiska och historiska verklighet som kvinna. Ofta, tvärtom, har jag känt brist, tomrum, tystnadsrum, språklöshet, ordlöshet, amnesi.
Däggdjurshonespråklöshet: jag älskar hur svenskan tillåter det till synes oändliga tilläggandet av morfem. Stiglöshet är ett av mina favoritord. Att vara stiglös i texten är som att vara moderlös dotter i faderns hus. Inget minne av en jämlike och ingen nuvarande jämlike att spegla sig i. Och utan speglar kan man bli osynlig.
I antologin ”Svensk dikt” (1978) finns 6 kvinnliga författare. Och 66 manliga.
En på tolv engelska författare var kvinnor under 1900-talet, räknade Tillie Olsen i sin essä om hur det mångfaldigt kreativa patriarkatet genom seklerna har berövat kvinnor sin röst, talad och skriven. Hellre kastrera pojkar än att ha kvinnor i operan på 1600-talet. Bara herrar får höras.
Kroppens modersmål
När det var min tur att amma var det som om jag var den första kvinnan i skapelsen som någonsin hade ammat. Jag födde stående. Vände mig om, tog benet upp över navelsträngen och skrek, som i en bebådelse: (här är) ”mitt barn!” Hon var varmblöt och hal och min. Det minaste jag någonsin hade bevittnat. Jag blev perplex över hur hon närmade sig bröstet fullständigt tvivellös.
Asombro, ett spanskt ord som uttrycker häpnad, förundran, med en poetisk existentiell underton, mer som engelskans awe: en beskådningsextas, en synens trans. Asombro är nog aldrig större än när en däggdjurshona får betrakta sin unge för första gången utanför kroppen. Ja, innanför kroppen har hon redan betraktat den oändliga gånger. Kvinnor kan se sina ofödda barn. Det skulle ni veta om det fanns mer litteratur skriven av kvinnor och därför fler tillfällen att stöta på berättelser om hur det är att bära barn. Har vi inte ett ord för den så universella företeelsen? En moders första häpnad?
Moa Martinson var den första svenska kvinnan som publicerade text om barnafödande: det råa, det blodiga, det vattniga. Min dotter visste precis vad hon skulle göra: hon sög på mitt bröst. Hon visste bara inte hur. Snart spred sig den skärande smärtan genom bröstkörtlarna och ända in i ryggmärgen. Jag minns min ensamhet. Ingen hade berättat att bebisar kunde öppna munnen för lite, gapa fel, få dåligt grepp. Att det skulle svida tills tårarna rann, att vävnaden skulle slitas upp i stycken av flera timmars friktion.
Stiglös stod jag där, blödandes från båda mina sprängfyllda frukter, i min ordtömda pöl. Rosa färg droppade det från mig: vit matvätska och röd livsvätska blandades till ömhetens färg. Finns det ett namn för den rosa mjölken, den som är blandad med bröstvårtornas blod?
Det som fascinerar mig här är att jag fram tills dess hade kunnat leva utan att någonsin komma att tänka på det. Inga samtal, minnen och ingen skönlitteratur om amning. Språk om amning. Borde det inte finnas en rik, mångfaldig, oändlig terminologi för amningens alla moment? För alla sätt som bebisar kan suga på? Borde det inte finnas ord för när bebisar dricker för mycket (tex överamma), eller för de gångerna bebisar blir irriterade därför att de vill ha bröstet i munnen men bara sova och inte äta, och så skriker de när mjölk ändå kommer ut och väcker dem, (tex suramma)? Borde det inte finnas ord för när de släpper bröstet i sömnen, eller för de där söta sekunderna när de tar en paus, och deras små hakor skakar som en kolibrivinge? Bara kvinnor har sett det.
Vem har skövlat amningsrikets orddjungel, och när?
Sannsagor
”Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas”, säger Honorine Hermelin. Erfarenhetshorisonten vidgas så långt som språket vidgas.
Inga amningsord hade jag och därför kunde jag lika gärna ha varit en moderlös däggdjurshona som aldrig fick lära sig av sin mor. Patriarkatet kapar våra kontinuitetsmöjligheter: varje modern kvinna som ska mödra får börja om: läsa böcker, hitta kurser, rehabiliteras ifrån sin minneslösa förutsättning.
Jag höll mig färsk som ett bröd nyss taget ur ugnen och jag livnärde mig på min egen kropp
Alda Merini
Som däggdjurshonor är vi berövade mycket av vårt biologiska minne – vi hade inte samma tur som våra elefant-, varg- och flodhästsystrar. I däggdjurssysterskapet har vi hamnat efter, utanför. Vi är det biologiska arvets flyktingar. Däggdjursrikets moderlösa, hur paradoxalt det än kan vara.
Jag livnärde mig på min egen kropps intuition. Och ändå har alla människor som någonsin fötts varit beroende av en moders gåva, en viljestyrd generositet. Så länge människor inte har kommit på något alternativ som kunde hålla en unge levande, har ungar kunnat överleva livmodern bara om modern ville fortsätta ge liv genom sitt bröst. Ett ord för mödrars amningslust, ett ord för mödrars vägran att amma: var finns de? Båda finns. Men nämns inte?
Och ändå hade jag under min barndom, tonår och ungdom som kvinna inte, aldrig varit överöst med skulpturer, statyer, illustrationer, bilder, filmer, sånger, sagor, legender, dikter, artiklar, skollektioner, tv-program, romaner, essäer eller historier om amning.
Däremot hade alla dessa representationsmöjligheter lärt mig avsevärt mycket om manliga krigshjältar. Jag hade också lärt mig mycket om annat som begränsades till den manliga sfären i kulturen: politiker, intellektuella liv på 1800- och 1900-talet, frihetskämpen och fosterlandsskapare:
de var mitt förflutna.
Det verkar som om den manliga fysiska erfarenheten av att föra krig och därför ge död åt så många som möjligt var mer värd att berätta om än den kvinnliga fysiska erfarenheten av att föra fred och ge liv åt så många som möjligt.
Så mycket kanoniserad litteratur om krig! Fast att födandet från en kvinna är den fundamentala däggdjurserfarenheten vi alla människor har gemensamt. Denna är vår enda riktiga sannsaga: att vara födda till livet.
Lögnsagor
Lögnsagorna berättade i faderns hus har gjort min erfarenhetshorisont till enbart manlig. ”Fosterlandets fäder” skulle vi lära oss om i skolan på Kuba, och varje dag fick vi skrika Må vi bli som Ché! efter att ha sjungit nationalsången. Jag var i alla fall inte en faderlös flicka i ett faderlöst fosterland.
Fosterland
är på spanska bokstavligen Faderland: Patria.
Däremot fanns det inte mycket skrivet om mina mödrar. I alla dessa representationsmöjligheter fanns det en total tystnad om amning, åtminstone i min socialistiska Havanna-kontext. Och ändå blev jag uppfostrad av en mor och en mormor, hade en moster och en farmor och hade sett min styvmor amma min bror. Men inga ord sagda om amning kunde jag minnas förutom att det blev för mycket för min mamma. Tystnad blir en sorts berättelse, en lögnsaga. Eller rättare sagt tystandet. ”Det personliga är politiskt”, men det ohistoriska också. Det vars historia nertystas är också politiskt:
…for the growing good of the world is partly dependent on unhistoric acts.
George Eliot i ”Middlemarch”
George Eliot själv, den av drottningen älskade författaren, vars riktiga subjekt var dolt bakom tystnadsslöjan. Ett lögnnamn var författaren som skrivit den så kallade ”bästa romanen någonsin skriven på engelska språket”. Som Mary Ann okänd, men som George Eliot hyllad av eliten.
I litteraturen, militären och vetenskaperna finns otaliga kvinnor som har använt sig av samma strategi: bli till en man för att få bli. Anamma manligt subjekt för att få nämnas. I ett samhälle med tvångsmoderlöshet, där vi ändå per automatik bara talar fadersmål, kan vi lika gärna bli fäder själva, skriva i fadersmålet. Unga män ska hellre kastreras än att ta in kvinnliga sångare i operan. Och vill unga kvinnor vara med i kultureliten ska de också kastreras och bli till män.
Tankens modersmål
Många kvinnor har insett samma sak, att de inte hade något modersmål, och ägnat livet åt sökandet: Clarissa Pinkola Estés grävde, reste, lyssnade, antecknade, drömde, tänkte, letade och hittade. Som en berättararkeolog grävde hon fram det kollektiva kvinnliga minnets årtusendens folknarrativ. Att läsa hennes Jung-psykologiska och narratologiska mästerverk Kvinnor som springer med vargar fick mig att inse att saknaden av ett kvinnligt narrativt minne hade lett till många förluster i mitt liv.
Den största förlusten har nog varit den av makt: makt över min historia – var är historien om den kvinnliga upplevelsen av världen, i vilka historieböcker? –, makt över min kropp, min sexualitet, min könsformulering, mina rättigheter, min plats i det offentliga livet. Ersätt makt med kunskap. Vad är minnets – som ju bärs av språket – evolutionära funktion, om inte att erhålla kunskap? Allt berättande är kunskapsbärande:
Det var en gång är en ytterst informativ yttring.
Allt språkande bär minne: sagt, skrivet, sjunget, dansat, målat, visslat, nynnat, versat, prosat, bönat, skriket. Formmångfaldigt och formöverskridande. ”Bara en gång ska en man kunna misshandla mig”, brukade mormor säga att hon tänkte då, när morfar i ett svartsjukeanfall hade slagit henne, ”andra gången hinner aldrig ske, då har jag redan lämnat honom!”. Jag var sju år. Den berättelsen gav mig en livsviktig kunskap.
När Cristina Peri Rossi var liten lärde hennes lärare klassen att ”all men are mortal”. Då sprang hon hem och kramade om sin mamma. Du kommer aldrig att dö mamma! sa hon, bara män är dödliga! Till Cristinas stora besvikelse fick mamman förklara att frasen inkluderade både män och kvinnor. Flickan frågade då varför läraren inte hade skrivit ”alla män och kvinnor är dödliga”. Mamman svarade att ”för att förenkla, var ordet kvinnor fängslat i ordet män”. Då frågade flickan ifall man också inkluderade männen om man sa ”alla kvinnor är dödliga”. Lilla Cristina fick ett gråtanfall efter svaret. Den dagen lärde hon sig att språket inte var verkligheten, utan ett sätt att fängsla saker.
På spanska är verben berätta och räkna samma ord: contar. När berättandet tystnar kan vi inte längre räkna, varken bakåt eller framåt. Om ingen berättar vilka mina förmödrar var, så kan jag inte räkna dem. Hur många förmödrar kan du räkna till, tillbaka i din moders led? Aleia, dotter till Irina, dotter till Milagros, dotter till Lala, dotter till María. Efter María kan jag inte räkna fler förmödrar. Ingen har berättat för mig om dem.
När jag var 16 kunde jag dock räkna många manliga författares porträtt i mitt rum: den europeiska kanonens galax vakade över mina tonårsdrömmar. Hesse och Lorca: vad visste de om amning? Inte hade någon vuxen gjort mig uppmärksam på att den överväldigande majoriteten av de författarna jag läste var män. På mina tonårsrumsväggar fanns bara kvinnor som alltid har fått representera ”undantaget”: Frida Kahlo, målarens fru i början. Virginia Woolf: författarens fru i början. Kvinnorna som blev godkända och fick ett namn av den manliga eliten. Vi blir reducerade till en minoritet i det textuella landskapet. Modersmålet blev ett minoritetsspråk i den patriarkala litterära nationen. Inte för att vi är en minoritet, utan för att vi blev minoriserade.
Minnets modersmål
”At the foundation of all social behaviors and the behaviors within a society, lies a simple thing:
a mom and her child”
Simona Kossak
Femton barn fick mormors farmor. Nio överlevde. Hennes man hade ändå en annan familj i hemlighet. Hur många av mormors farmors barn blev kanske till genom pliktsex, tröstsex, hemfridssex, alltså normaliserat övergrepp i äktenskapet? För sexuellt våld hade jag många ord, upptäckte jag nu…
Litteraturen skriven av kvinnor är överväldigande fullspäckad med upplevelsen av våld: essän Como anillo al dedo (2024) skriven av författaren och litteraturläraren Purificación Mascarell är en briljant redogörelse för hur västerländska kvinnor använt sig av litteraturen som en uttrycksplattform för allt dolt, normaliserat våld: övergrepp, arvstöld, psykologisk misshandel, ensamhet, hemfångenskap, vardagsslaveri.
Samtidigt råder språklöshet inom alla kvinnliga erfarenheter som inte kretsar kring den påtvingade samhällsrollen: skapande, lust, fantasi, mens, förlossning, lekfullhet, amning. Det kvinnliga perspektivet av dem har vi ett fattigt, nästan obefintligt språk för. Jag skämdes som aldrig förr när jag fick mens och mamma ringde pappa för att berätta. Vad skämdes jag över? Jag visste inte. Det som man inte pratar om är väl skamfullt? Jag visste inte, jag var 14 år.
Att inte ha en narrativ genealogi är som att hungra framför ett tomt skafferi. Hur när man sig själv som kvinna? Hur läker man såriga bröstvårtor? Man? Här dyker ännu ett tomrum upp, medan jag skriver. Jag vill skriva: Hur när kvinna sig själv som kvinna? Hur läker kvinna från språkförlust? Det låter som simplifierade satser, som sådana satser jag kunde bygga när jag höll på att lära mig svenska. Det låter som ett infantiliserat, klumpigt, inkomplett språk. Det låter som ett språk som inte finns. Just det: ett språk som inte finns…
Inom mastersprogrammet i litteratur vid Valencias Universitet erbjuds en kurs som heter ”Moderskap i kulturella produkter”. På en föreläsning fick jag lära mig att ordet Moderskap, Maternitas, är ett påhittat ord. Latinska munkar uppfann det för att formulera den kyrkliga, manliga idén om den rena, andliga, avsexualiserade modern. Jungfru Maria, Guds moder. Det var alltså män, män som förbjöds att umgås med kvinnor, som skulle berätta om det primordiala moderskapet, om Guds moders moderskap. Lustigt.
En oskuld moder: ännu en däggdjursparadox. Människohonan värderas högst när hennes potential som sexuell varelse är intakt, i alla fall från den kyrkliga manliga maktens perspektiv. Hennes sexualitet, praktiserad och ägd, är inte lika värd; är till och med ovärd, förbrukad. Vår ultimata moder är den som förblir oskuld, den oförbrukade, evigt lovande, men ändå fruktbar. Genialiskt!
– Shallom, Mariam – sa ängeln när han kom. Maria var också 14.
Söner och Sonföderskor
En utmärkt illustration av språklig minnesstöld är efternamnen. Kvinnor tillhör inte det som döps för att bestå i historien: de är igen ohistoriska. Kvinnor får bara nuets namn: Laura, Josefina, Luisa.
Förtidens och framtidens namn, de som består bortom det egna lilla livet, får bara männen bära. När den här vetskapen sjunker in känner jag tomhetens svindel. Vad hette kvinnan som födde en kvinna som födde en kvinna som födde en kvinna som födde en kvinna som födde en kvinna som födde mig? Jag klamrar mig fast vid mina förmödrars förnamn, de jag kan. Det är det lilla historiska jag har.
Enligt den västerländska benämningslogiken är då människor antingen namnbärare eller föderskor till namnbärare.
Bara män har efternamn.
Pojkbarn får faderns efternamn och ger vidare faderns efternamn.
Flickbarn får faderns efternamn, sedan makens efternamn, och ger inte något vidare.
Kvinnorna blir osynliga i släktträdens benämningslogik.
Bara sönerna släktmärks genom släktord.
Enligt denna benämningslogik får bara män barn, och specifikt söner.
Kvinnor får inga barn.
Kvinnor föder släktens barn.
De föder då inte söner och döttrar, utan söner och sonföderskor.
Enligt denna benämningslogik är männen namnmålet och kvinnorna namnmedlet.
I Paraguay har de ett ”museo de las memorias”, minnenas museum: därför att minne inte bara är ett, det formuleras i plural. Ändå får vi kvinnor tala enbart fadersmålet och minnas enbart fadersminnena, så långt i släktlinjen vi kan minnas.
Att skriva sig själv hem
Om texten är faderns hus, finns det bara manliga erfarenhetsrum där. Bara manliga speglar, manliga fönster, dörrar och horisonter. Att ta sig till moderns hus kan inte ske innanför dess väggar. Det har vi redan försökt göra: måla om, bygga ut, byta namn, skriva ifrån fadersmålet. Resultatet blir små kvinnliga ghettos i litteraturen, undantag som förstärker regeln, att bli kallad ”lady writer” i stället för författare.
På spanska är far ”padre” och mor ”madre”, men föräldrar är ”padres”: pluralformen av far. Föräldrar blir alltså fäder. Svenskan gav mig möjligheten att referera till både kvinnligt och manligt ursprung genom ordet föräldrar, med sin vackra inkluderande etymologi: de äldre.
Ju fler språk desto fler möjligheter till vad som är uttryckbart. Patricia Fjellgren pratar om det förlorade samiska språket i släkten, som blir en minnesamputering. Man behöver ta tillbaka språket för att hitta ”kulturella nycklar som vi annars inte kommer åt”. Vi kommer inte åt ett amningsordförråd om kvinnor inte skriver.
Studier i litteraturteori gav mig tillbaka min narrativa släktlinje. Jag fick börja förstå hur jag läste, och varför jag läste som jag gjorde. Ett biologiskt modersmål och en inkluderande litteratur är inte oss bara givet idag: vi måste ta det.
Jag älskar det svenska ordet hopp med sina två perfekt semantiskt matchande varianter. Det själsliga hoppet, när det inkommer, väcker ett sting i mig, ger en örfil av fart och driv. Men hoppets inneboende avsikt är väl det, att vara handlingsmobiliserande. En katalyserande stöt till att ta ett hopp. ”Nu kör vi” har ingen som känner sig hopplös sagt. Det inre hoppet utlöser ett fysiskt hopp.
I språket ligger hoppet för mig; båda hopp.
Och jag hoppar då, från minneslöst tillstånd, till Mary Ann Evans konstanta påminnelse: ”att det inte är så illa ställt med dig och mig som det kunde ha varit; det beror delvis på de som troget levde ett dolt liv och vilar i obesökta gravar”. Hoppet blir att börja läsa dem som osynliggjorts. Att inte språkkonformera och utbilda oss fram till vårt fråntagna minne. Att ställa oss frågor: Varför är ena könet underkastat det andra? Frågade sig Beauvoir. Sedan skrev hon en bok om det, som blev en av seklets mest inflytelserika. Finns det bara herrar i bönen, mamma? I litteraturen, i ordförrådet, i släktlinjerna?
Jag hoppar från ett tonårsrum fullt med bara herrar till ett kök vars väggar är täckta av förmödrar, mina döttrars förmödrar: Katarina Taikon, Elin Wägner, Wangari Mathaai, Elisabeth Hesselgren, Vandana Shiva, Ada Nilsson, Audre Lorde, Selma Lagerlöf, Adrienne Rich, Maya Angelou, Chimamanda Ngozi, Alejandra Pizarnik, Carmen Conde. Jag skriver oss hem och välsignar deras relation till texten: i moderns, och dotterns och den heliga jordens namn.
Essän deltog i 2025 års Hans Ruin essätävling där Ad Lucem var en av arrangörerna. Tidskriften publicerar under 2026 utvalda essäer från tävlingen.
