Riktig hatt
Vilken stilig hatt! tänkte jag. En sån skulle man ju ha! Jag
hade landat på Aeroporto de Lisboa, inväntat min resväska och dragit den till tunnelbanan för att åka in till stan – då fick jag syn på honom och den: en medelålders man i glasögon och kostym och med denna stiliga hatt på huvet! Ja, en sån måste jag ha. Vi såg på varann, som hastigast, han och jag, sen steg jag på tunnelbanan in till Lissabon och pensionatet två trappor upp vid Praça da Figueira.
På toaletten fick lyset stå på, natt som dag, så att inte kackerlackorna skulle krypa fram under toalettstolen. Jag gav mig ut på Lissabons gator, i en skoaffär på Rua 1º de Dezembro köpte jag ett par skor – Brogue i ljusbrun mocka – med tjocka gummisulor för att inte halka på trottoarerna och fortsatte till Chapelaria Azevedo Rua (grundat 1886 av hattillverkaren Manuel Aquino de Azevedo Rua) vid Praça Dom Pedro IV. I butiksfönstret låg en – exakt eller nästan – likadan hatt som mannens vid flygplatsen.
O! Så stilig. Så stilig. O!
Fanns den i rätt storlek? Det gjorde den! Så jag köpte förstås hatten, satte den på huvet (så perfekt den passade) och fortsatte vidare i riktning mot Livrari Bertrand (världens äldsta bokhandel, säger vissa) och det var då jag fick syn på honom igen – samme man som på tunnelbanestationen vid flygplatsen, i glasögon och kostym och med en nästan likadan hatt som min – där han på andra sidan gatan snett emot bokhandeln satt vid ett bord på Rua Garrett utanför Café A Brasileira.
Jag gick genast fram och hälsade. Så trevligt att ses igen, sa jag. Eriksson heter jag, poet från Sverige. Mannen med hatten tittade upp på mig och sa förvånat: ”Har vi setts förut? När skulle det ha varit? Det kan jag inte minnas.” Han presenterade sig: ”Jag heter Pessoa, Fernando Pessoa, när jag heter Pessoa och inte nåt annat.” Så tittade senhor Pessoa på min hatt, log ett litet leende och tillade: ”Jag är poet, jag också, författare, filosof och legitimerad guide till staden Lissabon.”
(Lissabon, utdrag)
