(in i algoritmen) ”but don´t look for hope, it has forsaken these lands” det är senare, vid farfars skrivbord utanför ett åskväder på håll de gamla broarna löper över vattendragen i de skogar som nu försvinner det är en identitetsförlust, i fönstret ser jag skuggan av mitt ansikte hålrum bortom hålrum var är mysterierna nu? sökandet efter den stora berättelsen och stjärnhimlen över oss oumaouma som stävar mellan solsystemen med sitt inneslutna budskap om vad? de tibetanska munkarna; den sönderrivna – av en klo – vita trumman inuti sommarnattens mage skrivs berättelsen fram, det måste fortfarande vara möjligt att betrakta denna tid som ännu en tid, en tid som kan återberättas av någon, tiden innan den stora torkan, tiden när isarna smälte, tiden när strömmen stannade och den stora skräcken; bränderna, pandemierna, de svarta svamparna i sjukhusutrustningen, populismens tid, tiden innan eller före men en dag också efter dansar trollsländorna nu för att de ännu kan dansa går vattnet att dricka är det viktigt att riva dammarna vi vet inte. vi kan inte veta vad som händer när vi river upp bottenslam, begraver jorden i jorden, begraver koldioxiden i rötterna hur mycket kan vi ta ut banken är stängd, pengarna värdelösa allt byggt på en solid dröm av intet, siffersystem, algoritmer skiftet är här, berättelsen förskjuten som i länder där stridsvagnarna rullar in, gränser stängs, människor avskiljs, undantagstillstånd råder och vi sitter i trädgården, talar tiden fårar våra pannor, vi slåss för det minimala, för att bibehålla, för att inte förlora mer vi skriver till varandra genom regnet, genom Europa efter regnet, försvara mikrokosmos sedan makrokosmos blivit för svårt att överblicka, vi vänder inåt, brinner ut, bränner ut oss, ropar till varandra genom skeppsbrottet i snö vita vingar fladdrar, försöker lägga tider bakom oss, avsluta fallen, stänga arkiven och kasta bort nyckeln fast allt ändå överlagrar oss vi kan inte förstå tiden utan chiffret och koderna som nedtecknas före oss utan historia är vi rö för rådande vind, vinden som aldrig upphör att blåsa, som tvingar ängelns vingar framåt nu kommer stormen, hällregnen, slagregn över byn där vi hukar, frånvända i väntan på frälsning vi sjunger, nynnar som barn instängda i en grotta där ljuset slocknat ropar till varandra på förvridna språk där vi misstar kärleken för hat, längtan för förakt, vilja för likgiltighet vi sitter i mörkret och kastar brandbomber, utplånar varandra med ett knapptryck på digitala colosseum som tortyrexperimenten på 60-talet som beställningen av cyklon b som att avfärda en behövande i gathörnet, på havet, i grönskan som att skrivas ut ur historien in i algoritmerna