Om att stiga åt sidan
Världen har blivit så bindgalen att jag helt slutat följa nyheterna på TV. I själva verket tittar jag nästan inte alls på TV längre. Orkar inte se allt elände, alla storljugande makthavare som hör hemma i en madrasserad cell. Jag lyssnar på radio och läser min morgontidning. Nöjet med papperstidningen är jag numera berövad på söndagar eftersom ”det inte är ekonomiskt försvarbart för tidningskoncernen i fråga att dela ut tidningen i mitt område på söndagar.” Men betala mer och mer förväntas jag göra…
Ur led är tiden och världen. I skrivande stund gör jag de sista förberedelserna för att bokstavligt talat, om än tillfälligt, stiga åt sidan. Biljetter och utrustning är köpta, och på annandag påsk flyger jag till Spanien för att ”göra caminon”. Alltså pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. Utifrån de inledande raderna på denna text kan det se ut som en flykt från verkligheten, men jag vill hävda att det är precis tvärt om. Det är ingen öde ö jag drar mig undan till. Och det är fem veckor hemifrån – sedan ska jag tillbaka in i det ”vanliga livet”, vad nu det är för något.
Den vanligaste rutten till Santiago börjar i södra Frankrike, vid foten av Pyrenéerna. Då är det en vandring på ca 800 km. Men snart 70 år gammal konstaterar jag att en start med att först klättra upp i höga berg och sedan ner igen blir i häftigaste laget. Jag startar vandringen i en stor stad vid namn Burgos, och då har jag ändå drygt 485 km att vandra. Rutten är inarbetad sedan över tusen år tillbaka. Vänner som redan gått leden har sagt mig att alla som får reda på att man är svensk frågar ut en om heliga Birgitta eftersom hon gick där på 1300-talet. Det finns härbärgen, butiker, caféer och barer i riklig mängd längs hela leden. Någon gång under 1900-talet var det till och med en präst som tog sig före att hjälpa alla pilgrimer. Hela vägen är markerad av gula pilar i kombination med en stiliserad snäcka – den klassiska pilgrimssymbolen. Så det borde inte vara något att bekymra sig för så länge vandraren har vett att sköta om sina fötter, gå med stavar och inte bära för tung packning. Infrastrukturen är så väl organiserad att den som vill kan få sin packning körd mellan de olika härbärgena. Men se det tycker jag är fusk – har jag nu bestämt mig för att gå en pilgrimsvandring vill jag göra det fullt ut. Det enda jag blivit lite orolig för att vissa härbärgen lär lida av vägglöss….
Men för mig personligen är den fysiska ansträngningen bara en del av poängen. Dels har jag ett mål – att besöka den katedral som är rest över det som enligt traditionen är aposteln Jakobs grav. Dels är det en form av retreat i meningen att den enda bok jag tar med mig är min bibel. På så sätt blir den inre resan precis lika viktig som den yttre. Att förflytta sig till fots, helt på egen hand röjer undan många av de hinder för bön som finns i mitt ordinära vardagsliv. Tänker på Paulus ord i första brevet till tessalonikerna – be ständigt. Tänk om den här vandringen kan hjälpa till att skapa den bön som blir lika självklar, naturlig och livsnödvändig som andningen!
Ändå är det inte bara den enskilda bönen och bibelläsningen det handlar om. Erfarenheterna från de miljoner människor som gjort detta före mig är ganska entydiga. Varje kväll erbjuds pilgrimsmåltider där många möten äger rum. Möten med samtal och delande av erfarenheter. Pilgrimsmässor i de olika lokala kyrkorna. Raster vid kafébord där ett fullständigt livsavgörande samtal kan äga rum helt överraskande och utan förvarning. Möten som kanske bara sker en gång i livet. Kanske jag får sällskap med någon eller några en eller ett par etapper för att sedan aldrig träffas mer. Det är just detta att nollställa mig inför allt möjligt som kan hända som har varit en del av min mentala förberedelse för resan. Jag har gått in skorna och provvandrat med packning. Jag är beredd på att efter någon eller några dagar falla gråt och fråga mig vad i hela friden det är jag har gett mig in på. Men jag känner den sega sidan av mig själv, den som inte vill ge upp även om det tar emot. Och som sagt – bönen är alltid bra att ta till. Jag är nämligen övertygad om att Gud vill hjälpa mig igenom den här utmaningen.
Så kanske jag också får kraft att tackla alla de outhärdliga nyheter som strömmar över oss i en urspårad värld och verklighet. Oavsett om jag åkt till kloster eller retreatgårdar tidigare i mitt liv har det varit att tillfälligt kliva åt sidan. Ladda batterierna för att ta till en riktigt sliten klyscha – men den är icke desto mindre sann i detta sammanhang! Politik är inte oviktigt bara för att jag själv inte aktivt deltar eller följer med i debatten under fem veckors tid. Vem vet – kanske jag återvänder med nya krafter och insikter för att tackla eländet. För min egen del och min närmaste omgivning. Också i detta avseende är jag helt nollställd eftersom jag redan innan vandringen börjar har insett en sak: det hjälper sällan att planera i förväg hur livet ska bli. Vissa saker måste vi givetvis planera för och kanske till och med hoppas på. Men det är allt annat än säkert att det blir som vi tänkt oss. Då har vi valet mellan att stänga in oss i besvikelse och bitterhet eller att börja om med den nyuppkomna situationen som utgångspunkt. Livet är som allra mest spännande bakom nästa kurva. Så nu går jag!
