Anfall bästa försvar?
Vi lever i en skrämmande tid med alltmer krigisk retorik, även från våra egna ledare. Det mest skrämmande är den insikt som följer på historiska kunskaper: Krigisk retorik och ökade militära rustningar leder obarmhärtigt till nya krig, och det finns ingen historiskt gjord erfarenhet som motsäger detta. Nu var det inte storpolitik jag tänkte skriva om, utan en liten obehaglig episod jag upplevde i december som dessvärre kan ses som ett mikroperspektiv på situationen i världen just nu.
Jag åkte buss mellan Nynäshamn och Södertälje, resan tar vanligtvis en och en halv timme. Längst bak i bussen satt ett gäng grabbar i värsta slyngelåldern. Gissar att de var elva-tolv år gamla. Som vanligt ganska högljudda. Vid en hållplats i höjd med Stora Vika sprang en av ungarna fram och slängde ett tygföremål på myntbordet vid förarplatsen, sa några ord jag inte uppfattade och gick tillbaka till sin plats. Det första jag märkte var att föraren kastade ut föremålet genom framdörren. Så ändrade han sig, gick ut och plockade upp det igen, och gick bakåt i bussen med ögon svarta av ilska. Vad som hände sedan han passerat mig (som satt mitt i bussen) vet jag inte riktigt. Mer än det jag hörde – han skrek något åt ungen som hade gett honom ”presenten”.
Han rörde sig framåt i bussen igen, vände sig om i höjd med mittdörrarna och frågade med hög röst vad grabben menade med att ge ”den här åt mig”. Han höjde och skakade på föremålet så att alla kunde se vad det föreställde, Det var ett sytt tygföremål i formen av ett manligt könsorgan. Han fick inget hörbart svar från sin antagonist. Då gick han tillbaka till förarplatsen. Men väl vid ratten kallade han på trafikledningen och sa att de måste skicka en annan förare, alternativt ställa in turen för att han mådde så dåligt av det inträffade. Spontant kanske många av oss tycker att han överreagerade, men ju mer jag har tänkt på händelsen, desto mindre tycker jag att han gjorde det. Till att börja med var chauffören inte född i Sverige – jag har senare inhämtat att han kommer från Pakistan. Och vad vet vi nordbor om hur en sådan ”gåva” triggar kulturellt betingade reaktioner? Det som för oss endast är ett smaklöst skämt eller till och med pojkstreck kan för en pakistanier innebära både förolämpning och skymf på själsliga djup som kanske inte ens går att pejla.
För det andra finner jag hela tilltaget vara mer än smaklöst, elakt och dumt. Grabben i fråga borde kort sagt lära sig veta hut eftersom ingen anständig människa med vettet i behåll bär sig åt på det viset. Inte ens mot en svenskfödd chaufför, som kanske till och med skulle kunna se något humoristiskt i det hela. Men jag finner inget lustigt alls i det. I alla händelser övertalades chauffören att fortsätta några stopp fram till Spångbro, där han blev avlöst. Det var då den ytterst obehagliga fortsättningen på historien utspelade sig. Jag hörde grabben som ställt till alltsammans tala i sin telefon och sedan jag uppfattat vad det handlade om kunde jag inte låta bli att lyssna. Men jag missade alltså samtalets inledning. Han ringde till polisen och anmälde chauffören för olaga hot. Om det hade blivit en fysisk konfrontation i de sekunderna som gick bakom min rygg vågar jag inte uttala mig om eftersom jag inte såg något. Men det enda hot jag hörde uttalat var att pojken skulle bli avslängd ifrån bussen om han betedde sig likadant en gång till. Och ärligt talat – hade jag själv varit ansvarig för den bussturen hade jag beordrat ungen att kliva av med en gång. End of story. Men det riktigt obehagliga är att jag aldrig hörde honom tala om för polisen att han faktiskt själv var skyldig till att hela historien alls ägde rum.
En kort stund senare klev han av och jag bestämde mig för att vittna till chaufförens förmån om nu polisen alls skulle ta upp fallet till behandling. Eftersom jag känner ett par av SL:s förare rätt väl nämnde jag det för dem. Men det senaste jag hört är att det inte blir mer av det hela. På ett sätt ganska skönt. Men jag bekymrar mig för grabben i slyngelåldern som inte har lärt sig veta hut. Och ska jag leka psykolog gissar jag att han någonstans djupt inom sig anar att det han gjorde var fel, likaväl som att han inte är beredd att stå för det. Utan motar Olle i grind genom att anmäla först för säkerhets skull. När jag har pratat om detta med vänner och bekanta har det gått upp för mig att den här situationen är långt ifrån unik. Att sådant som kan bli ett polisärende anmäls av den skyldiga parten fortare än kvickt för att den ”riktiga” polisanmälan ska så att säga degraderas till en motanmälan. Därav rubriken för denna text.
Jag har under mina dagar ägnat mig ganska mycket åt etikstudier och moraliska reflektioner i största allmänhet. Och den nyss beskrivna händelsen tillsammans med efterföljande samtal kring saken gör mig djupt missmodig över moderna människors moraliska tillstånd. Ska vi verkligen finna oss i en värld där jag slår först så fort jag anar att du på något sätt kan skaffa dig ett övertag på mig? Och ska vi binda polisresurser till rena falsifikat när de sannerligen behövs till betydligt allvarligare ärenden? Det finns ännu fler frågor att ställa. Men jag sitter framför allt kvar med frågan om hur grabben i den här historien är fostrad. Det jag misstänker i den saken ger mig kalla kårar.
