Athos
Jag har varit på pilgrimsfärd. Till Athos, den halvö i norra Grekland som är en delvis självständig munkrepublik. Där finns tjugo kloster, ett antal sketes (underkloster) och kellior (eremitboningar). Kvinnor äger inte tillträde till platsen och det är långtifrån självklart att jag som luthersk präst kan få det specialvisum som krävs för att ens släppas ombord på den båt som för pilgrimerna till Dafnis hamn ganska mitt på den långsmala halvöns västra kust.
Men låt oss ta det från början. När jag som teologistudent på åttiotalet fick höra talas om denna plats väcktes en dröm att någon gång i livet få komma dit. Nu slog drömmen in – det tog mer än fyrtio år. Berget Athos, eller det heliga berget som det också kallas, är platsen där den ortodoxa hesychasmen, en speciell böneform, växte fram. Den böneskatt som resulterade i Filokalian, som i sin tur är den bärnade balken i den anonyma boken En rysk pilgrims berättelse som första gången gavs ut på 1800-talet. Den har givits ut i ständigt nya upplagor och översatts till åtskilliga språk. Jag unnar var och en som inte har läst den att göra det. I centrum för hela berättelsen står Jesusbönen – ”Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare.” Filokalian, som undervisar om hur bönen ska bes och tillämpas består av texter skrivna mellan 400- och 1300-talet. Själv har jag läst den på engelska i de fyra band som hittills varit tillgängliga av de planerade fem.
Av en munk jag träffade fick jag höra att Athos är ortodoxa Kyrkans hjärta. Det lustiga är att jag för drygt trettio år sedan, i Istanbul, fick höra att det där belägna sätet för den ekumeniske patriarken är ortodoxins hjärta. Efter att nu ha fått besöka bägge platserna skulle jag vilja påstå att bägge har både rätt och fel. Patriarkatet är ett administrativt centrum, medan klostren på Athos är den teologiska och andliga hjärtpunkten.
Under tre dygn besökte vi lika många olika kloster och gick in i deras liv. Medan kloster i väst tillämpar en tidegärd med ett antal ganska korta bönestunder utspridda över dygnet samlas det mesta här ihop i ett par maratongudstjänster. Således gällde det att orka upp klockan fyra på morgonen för att delta i morgonbönen som övergick direkt i den heliga liturgin – mässan. När vi lämnade kyrkan för att äta frukost hade klockan passerat nio… Eftersom allt gjordes på nygrekiska förstod jag bara enstaka ord från mina studier i nytestamentlig grekiska. På nästa kloster inbjöds vi till en kvällsvigilia som började klockan sju och var färdig vid midnatt. Då gällde det att snabbt uppsöka nattlägret eftersom mässan inleddes klockan sex nästa morgon. Eftersom denna dag var en måndag var jag inställd på fastefrukost – en mugg vatten, en brödkant och några oliver. Jag hade förberetts på detta av min reseledare. Men det visade sig att fastan var uppskjuten en dag eftersom det var evangelisten Johannes festdag. Så frukosten vid halvnio på morgonen var en festmåltid utan dess like – med både fisk och vin på menyn. Kött äter de aldrig någonsin på Athos. Och när man väl sätter sig till bords är regimen ganska sträng: Tystnad råder med undantag av den broder som läser högt ur någon helig skrift. När en klocka ringer får man börja äta, och när den ringer nästa gång (efter ca en halvtimme) är det bara att lägga ner besticken, oavsett om man ätit färdigt eller ej.
Det första klostret vi besökte var ett skete vid namn S:t Andreas. En enorm anläggning med en av de största kyrkor jag sett – rena katedraldimensioner. Där fanns ingen dusch och sovsalarna var stora. En av de sympatiska historier jag fick höra handlade om igumenen – alltså abboten för klostret. Tydligen sitter de på livstid, och den förre igumenen gick ur tiden i mars detta år. Den som enhälligt valdes till ny igumen hade hela sitt liv i klostret alltid placerat sig själv sist och längst ner och varit en ren tjänsteande. Bibelordet ”de första ska vara de sista” kom till mig och fyllde mig med extra vördnad när jag lämnade matsalen. Igumenen stod vid dörren, lutad mot sin stav och välsignad alla oss som gick ut.
Till nästa kloster med namnet Simonopetra fick vi åka minibuss. En spektakulär byggnad på toppen av en klippa med lite fräschare hygienförhållanden och en väldigt välkomnande stämning. Det var när vi skulle därifrån till Georgiosklostret som det verkliga äventyret började. Vi fick vandra på en brant, stenig stig ända ner till havsstranden för att sedan gå uppåt igen nästan lika långt. Det hör till saken att hela halvön är oerhört kuperad och otillgänglig. Så kan man från landsidan endast nå Georgiosklostret till fots. I gengäld ligger det nära stranden och har egen brygga för en av de båtar som går i ständig trafik längs kusten.
Jag berättade att det här besöket funnits i mina drömmar under många år. Nu har jag varit där och är tacksam att få ha den upplevelsen bakom mig. Jag tror inte att jag någonsin reser tillbaka dit, och det handlar lite om flera av de ortodoxas självuppfattning – ekumenik för dem är att alla blir ortodoxa eftersom de ser sig själva som den enda sanna, kristna Kyrkan. Det gäller som sagt inte alla ortodoxa kristna, men tillräckligt många för att det ska vara trevligt. Min tidigare fascination för den ortodoxa Kyrkan blev under denna resa förbytt i en klarare, mental förankring i den lutherska Kyrka där jag blivit döpt, konfirmerad och prästvigd. Inte för att jag någon gång på allvar har velat konvertera – det handlar om trofasthet och en irritation över att många av oss kristna vägrar se att historien har skapat sår och skillnader som vi måste förhålla oss till.
Så – även om jag stärkts i min lutherska identitet kommer jag inte att släppa min kärlek till Jesusbönen och den vackra men stundom obegripliga ortodoxa liturgin. Och merparten av de fäder som skrivit texterna i filokalian tillhör det vi brukar kalla den odelade Kyrkans tid – alltså innan ”den stora schismen” på 1000-talet. Som den eklektikter jag är i åtskilliga sammanhang kan jag lära mig mycket av olika traditioner jag möter och glädjas över rikedomen i Guds stora skapelse.
