Höst
Måndagen den 14 september var jag med i ett sammanhang där klädkoden var kostym, strumpor och skor. Fattade först inte varför jag kände mig så instängd när jag gav mig av hemifrån. Insåg efter ett tag att det hängde på strumporna och skorna. Att jag gått barfota i sandaler sedan någon gång i maj månad. Det har blivit mitt sätt att hålla fast sommaren så länge som möjligt – jag går inte i skor förrän det börjar kännas som om någon biter mig i tårna. Och det brukar ske någon gång i skarven september-oktober. För mig har de nakna fötterna blivit lite av en frihetsmarkering och en kärleksförklaring till den varma årstiden.
Hösten brukar tydligen präglas av vemod för många, men jag minns en epok i mitt liv då hösten innebar allt annat än vemod. Jag hade förmånen att bo och arbeta på Öland under det mesta av åttio- och nittiotalet och då blev jag djupt förälskad i hösten. En sak var att slippa stå i kö när vi var och handlade – alla de tusentals ”sommarfåglarna” som ölänningarna kallade turisterna hade ju flugit sin kos. Men sommarsolen hade värmt upp kalkstensytorna på det stora alvaret till den grad att höstarna blev både långa och varma. Just att ströva på stora alvaret under höstarna var ovärderligt. Ett särskilt minne från en av mina många alvarpromenader på egen hand var mötet med en räv. Den kom lufsande rakt emot mig, och eftersom jag kände lite vind i ansiktet förstod jag att den inte hade vittrat mig. Så jag stod blick stilla. Räven var bara ett par meter ifrån mig när den upptäckte mig, tvärvände och sprang som ett rött streck åt andra hållet. En annan sysselsättning under hösten var att åla bakom stengärdena för att försöka komma nära de betande tranflockarna. Alla tranor på väg söderut lär ta vägen via Öland. Någon har skrivit att deras sång låter som en korsning mellan en silvertrumpet och en osmord lagårdsdörr – och jag kan bekräfta att det är en mycket träffande karaktäristik. Vackra och skygga fåglar som lär förekomma i mytologier på alla platser där de häckar.
En annan vacker sida av hösten är inbärgningen av alla sorters odlarmödor. Någon gång kring 1990 blev jag ombedd att i egenskap av lokal präst välsigna en nyskapad skördemarknad i en av socknarna där jag tjänstgjorde. Den där marknaden växte under åren och är nu Ölands skördefest den sista helgen i september varje år. Det är både jordbruksprodukter och kulturaktiviteter på hela ön och verklig fest. Brukar påpeka att det var en välsignelse som visste var den tog…
Samtidigt är det förstås en och annan sten i skon med hösten. Att undan för undan behöva bylta på sig alltmer kläder vid utgång blir ett nödvändigt ont. Och det tilltagande mörkret kan göra undertecknad depressiv värre. I slutet av oktober börjar jag alltid längta till den 22/12, för då vänder det. Visserligen märks det ingen skillnad de första veckorna – men bara vetskapen om att vi går mot ljusare tider räcker för att framtidshoppet ska börja spira igen. Fördelen med mörkret är väl ändå att det blir mer tid att krypa upp i läshörnan med en trave goda böcker bredvid sig på bordet. Att kunna koncentrera sig på sitt eget skrivande är inte heller fy skam.
Dessa rader skrivs den 17/9 som är en speciell dag för mig. Det är dagen då Kyrkans kalender firar minnet av Hildegard av Bingen. Hon levde på 1100-talet och var inget mindre än ett universalgeni. Åtta år gammal placerades hon i kloster som det yngsta av en utfattig adelsfamiljs åtta barn. Hon fick en gedigen utbildning och kunde så småningom allt om allt. I kontemplation fick hon djupa, gudomliga uppenbarelser och skrev böcker med utgångspunkt i tron på treenig Gud. Hon komponerade musik och målade. Vid sjuttio års ålder satte hon sig till häst, red runt och predikade på torgen i åtskilliga tyska städer. Hon var abbedissa och efterfrågad som rådgivare av flera makthavare. Hon sägs ha skällt ut kejsaren Fredrik Barbarossa en gång. Hon fruktade alltså ingen annan än Gud! Hon skrev om allt och stod på höjden av sin tids kunskap och bildning. Hon visste allt som var värt att veta om örter och deras läkande egenskaper med mera med mera.
Just nu spelar jag en CD-skiva med en del av den musik Hildegard komponerade – stämningen i denna musik passar faktiskt extra bra just nu – på hösten. Den kommer från den tid då Västeuropas medeltida kultur nådde sin höjdpunkt i många avseenden. Den bröts på allvar först i och med mitten av 1300-talet då digerdöden tog med sig mer än en fjärdedel av befolkningen i döden. Också en slags höst. För det är ju ett faktum att mycket i naturen dör inför vintern. Annat går bara till vila. Träden till exempel. För flera år sedan lärde jag mig att trädens blad inte bara har betydelse för fotosyntesen. De är också till för att träden ska kunna ”svettas” ut överskottet av värme som sommaren innebär. Eftersom den kommande vintern i normala fall blir kall måste träden fälla löven för att behålla livsvärmen i stam och grenar. Så nog tar även hösten hand om livet.
